misstänkt för att vara agent i revolutionens tjänst. Han vistades då några år nära Hamburg, men återkom 1794 till London, där han sedan vistades i 25 år och med tiden slog sig på vinhandel. I Paris uppträdde han dock ånyo 1802 med oförminskad framgång, och 1819 återkom han dit såsom direktör för Stora operan, men pensionerades redan 1822. I sitt spel utmärktes V. af nobelt patos, sjungande ton och outtömligt fantasirikt uttryck. Han var en bland de förste, som tillämpade sonatformen på violinkonserter och anlitade orkesterns alla resurser som ackompanjemang. Hans kompositioner utgöra en oumbärlig ingrediens i en violinists uppfostran, och af hans 29 konserter spelas ännu offentligen åtminstone den 22:a i a moll, hvarjämte hans violinduetter anses stå tillbaka endast för Spohrs. Däremot äro hans kvartetter, trior, sonater m. m. föråldrade. Hans förnämsta elever voro Rode och Eaillot; genom dem blef han upphofsman till franska violinistskolan. Jfr Violin, sp. 749. Biogr. af Baillot (1825), Miel (1827) och Pougin (1888). A. L.* Vipan, zool. Se V i p s l ä k t e t. Vipand, zool., detsamma som småskrake (ss Andfåglar, sp. 959). Viperasläktet, zool. Se Huggormarna, sp. 1245. Vipe'ridæ, zool. Se Huggormarna, sp. 1244. Vipp (V i p p t å g), sjöv., detsamma som göling (se d. o.); äfven ett tåg, hvarmed en tyngd, sedan den blifvit upphissad eller nedfirad till lagom höjd, sido vägen halas in of ver reling, lucka eller till vederbörlig plats. R- K.* Vippa, bot., blomställning hos många gräs (vippgräs), t. ex. hafre och vass, bestående af ax, som sitta i grenig klase. G- L-m. Vippa, tekn. Se Nål, sp. 307. Vippe, jys. Se Tantalosbägare. Wipper, namn på flera floder i Tyskland, bland hvilka märkas följande. 1. Kustflod i preussiska prov. Pommern (Hinterpommern), som faller ut i Östersjön nedanför Rügenwalde. Längd 150 km. - 2. Biflod fr. v. till Unstrut i Türingen, som har sin källa i Eichsfeld och strömmar i östlig riktning samt faller ut vid Sachsenburg s. ö. om Frankenhausen. Längd 75 km. - 3. Biflod till Rhen. So Wupper. 1-3. A. N-d. Vippfyr, en numera ej längre bruklig fyr, som var försedd med en apparat, genom hvilken två ljus växelvis höjdes eller sänktes förmedelst en häfarm. B. N.* Vippgalge. Se Galge Vippgräs, bot. Se Vippa. Vippkran, mek. Se. Kran, sp. 1208. Vippstjärt, zool., ett namn, med hvilket stundom rödstjärten (se d. o.), stundom och vanligen sädesärlan (se Ärlesläktet) betecknas. Vipptåg, sjöv. Se Tipp. Vipsänius, romersk släkt. Se Agrippa. Om Vipsania se Agrippa och Agrippina 1. Vipsläktet, Vanellus, zool., ett fågelsläkte, sora tillhör fam. brockfåglar (Charadriidœ} och ordn. Gharadriiformes. Liksom hos de till samma familj förda strandpiparna (se Piparsläktet) är näbben rak, framtill förtjockad och med en fåra framåt från näsborrarna, samt pannan brant. Från närstående släkten skiljes V. genom förhandenvaron af baktå, genom sina breda, trubbiga vingar, på hvilka den första vingpennan är kortare än andra och fjärde, samt genom den långa, smala nacktofsen; mellantån är vid basen förbunden med yttertån genom en hudfåll. Till den svenska faunan hör endast en art, vipan, tofsvipan Vipa (tofsvipa), Vanellus en status. 1. toppvipan, V. cristatus (se fìg.). Pannan, nacktofsen, f ramhalsen, öfverbröstet och vingpennorna äro svarta, rygg och skuldror mörkgröna, de undre kroppsdelarna och stjärtens främre del hvita. Längd 34 cm. Tofsvipan förekommer i hela Europa, norra Afrika och en stor del af Asien. Den vistas på sänka ängar, vid flod- och hafsstränder, i mossar etc. I Sveriges södra och mellersta landskap är den rätt allmän; på grund af markens uppodling och torrläggning har dess område, liksom fallet är med flertalet andra vadare, minskats. Dess lätt igenkännliga läte ("ki-vitt") har gett den det tyska namnet kiebitz. Flykt och gång äro lika förträffliga. Maskar, sniglar och insekter utgöra dess föda. Den är i Sverige flyttfågel och anländer till Skåne redan i febr., ifall väderleken är blid. De fyra, olivgula, mörkfläckiga äggen läggas i en fördjupning på någon tufva utan bale eller med ett underlag af torrt gräs. Såväl köttet af de yngre fåglarna som äggen äro synnerligen välsmakande. Släktets öfriga arter -- de äro helt få, men representerade i de flesta länder -- stå denna mycket nära. L--e. Vipunen [vi'po-], finsk folkpoesi, en död eller sofvande jätte, ur hvars mage Väinämöinen (i den ursprungligare poesien Vipunens son) hämtar fram mäktiga visdoms- och trolldomsord; begagnad som motiv af den nutida finska konsten (Emil Wikströms Lönnrotsstaty i Helsingfors). K. B. W. Vique [vike], stad. Se Vich. Vir, lat., man, karl, ofta i pregnant mening: framstående man, hjälte; äkta man. Vira. egendom i Roslags-Kulla socken, Stockholms län, vid Viraån, mellan sjön Viren i v. och Losjön i ö. Där anlade riksamiralen K. Fleming 1635 en af inkallade valloner skött smedja, som s. å. fick ensamprivilegier att tillverka klingor, bajonetter och hirschfångare för kronan. Privilegierna förnyades 1646, 1649, 1664, 1700 och 1720, men småningom utträngdes