753 Violoncellist-Viotti 754 Litt.: v. Wasielewski, "Das violoncell und seine geschichte" (2:a uppl. 1911), och Weigl, "Hand-buch der violoncell-literatur" (s. å.). - Violoncell är äfven benämning på en framstående pedalstämma i orgeln, motsvarighet till gamba-stämman i manualen. A. L.* ViolonceílKst. violoncellspelare. Violone [-låne], it., mus. Se Kontrabas l, Viola och Violoncell. Violrot, Rhizoma Iridis, farm., benämnes i Sv. farmakopén rotstocken af vissa arter af släktet Iris L., på grund af lukten, som liknar luktviolens behagliga doft. Denna drog är bekant sedan forntiden i Grekland och erhölls då förnämligast af Iris pallida Lam., hvars hemland är östra Medel-hafstrakterna. Vidare fås violrot från I. florentina L., som alls icke är ursprunglig i Florens' nejder, såsom man af namnet kunde tro, utan lär härstamma företrädesvis från Macedoniens kusttrakter, samt från I. germanica L., som emellertid icke urspr. är tysk, utan äfvenledes har sitt egentliga hem i Medelhafstrakterna med utbredning till Ma-rokko och Spanien, men kan odlas i Tyskland och södra England. Dessa tre arter odlas i norra Italien företrädesvis kring städerna Florens, Verona, Vicenza, Arezzo, Ravenna och Perugia samt sydligare i Kalabrien, för att frambringa "violrot". Denna utgöres af de torkade, ledade, från ytterbark befriade rotstockarna, hvilka insamlas på hösten af 3-4-åriga stånd. Handelsvaran består sålunda af stycken, som äro 7-15 cm. långa och 2-3 cm. breda, plattade, ibland gaffelgreniga, med klubbformiga grenar, utvändigt matt hvita eller gulhvita, släta, med snittytor efter skalningen, på undersidan visande ringformiga, brungula ärr efter de af skurna birötterna. En brottyta visar sig jämn, något mjölig (af stärkelse), stundom något hornartad. Af de olika handelsslagen sättes den florentinska främst för sin fina lukt, hvilken genom torkningen framträder starkare. Jämna, släta, genom beskärning mera plattade och mot ena ändan något afsmalnande stycken 'kallas rh. Iridis pro infantibus, emedan den förr gafs åt barn (lat. infantes) i tandsprickningsåldern att bita uti - ett olämpligt och numera öfvergifvet bruk. Ymnigaste beståndsdelen är stärkelse. Den violliknande lukten kommer af en ringa mängd flyktig olja. Denna är vid vanlig temperatur fast, h vit gul (iriskamfer) och består af tron (C13 H20 O - 10-15 proc.), som ger den fina lukten, samt flera fettsyror och föreningar med sådana. I drogen finnas äfven glykosiden iridin samt harts, som ge en bitter smak. Violroten används föga i medicinen, men begagnas som tillsats till strö- och tandpulver samt till konspergering af piller. O. T. S. (C. G. S.) Violsläktet, bot. Se Viola. Violstensalger, V i o l a l g e r, löt. Se Alger, sp. 569, och Luftalger. Violträ, ett mörkbrunt, fast, välluktande träslag, som är mycket eftersökt till finare svarfveriarbeten. Det härstammar från den i södra Australiens öknar växande Acacia homalophylla, myall; trädets bark lämnar något gummi. Violträ kallas äfven träet af Machaerium violaceum, ett i det tropiska Amerika växande träd. Sistnämnda träslag, äfven kalladt palissandre violet 1. k u n g s t r ä, är i kärnan violett med mörk skiktning. Cellerna innehålla en karminfärgad massa, och i märgstrålarna förekomma stora kristaller. G. L-m. Fmn. Vionville [viåvi'11], by i Lothringen, vid kortaste vägen Metz-Verdun, l? km. v. om Metz, har jämte den något längre västerut belägna byn Mars-la-Tour gett namn åt slaget 16 aug. 1870. Tyska krigsledningen, som 15 aug. öfverförde några armékårer of ver Mosel (se Fransk-tyska kriget 1870-71), trodde Bazaines armé vara i återtåg från Metz och sände 3:e armékåren of ver Gorze och 10:e öíver S:t Hilaire i nordvästlig riktning att upphinna och fördröja fransmännens aftåg. Eazaine hade dock först 15 aug. aftågat från Metz och lägrade under natten till den 16 kring byn Kezonville. Vid V. stötte 3:e tyska kåren på fransmännens hela styrka, och en ytterst häftig strid uppstod, i hvilken 10:e kåren ingrep på eftermiddagen. Fransmännen gjorde icke bruk af sin öfverlägsenhet, och med otrolig seghet lyckades tyskarna bibehålla sina intagna ställningar. Fransmännen inställde sitt aftåg och drogo sig efter striden tillbaka. I densamma stodo omkr. 65,000 tyskar mot 125,000 fransmän, af hvilka senare icke hela styrkan deltog i striden. Förlusterna på hvardera sidan stego till omkr. 16,000 man. C. O. N. Viotta [fiå'tta], Henri, holländsk musiker, f. 1848 i Amsterdam, utbildad vid Kölns konserva-torium, en tid advokat, är sedan 1883 dirigent för den af honom stiftade Wagnerföreningen i Amsterdam, öfvertog där äfven anförarskapet för musiksällskapet Excelsior 1886 och för Cecilia-föreningen 1889, redigerade 1888-93 "Maand-blad voor muzijk" och blef 1896 redaktör af "Cæcilia". S. å. vardt han direktör för konserva-toriet i Haag. Han har författat Lexicon der toonfcunst" (3 bd, 1889), Onze hedendaagsche toonkunstenaars (1896; 20 biografier) m. m. samt komponerat orkester- och körverk. I Amsterdam genomdref han 1905 uppförandet af Wagners "Parsifal" trots protesterna från Baireuth. E. F-t. Viotti [-å'tti], Giovanni Battista, italiensk violinist, f. 23 maj 1753 nära Vercelli, d. 1824 i London, väckte redan som åttaåring förnäma personers uppmärksamhet genom sitt själf-lärda violinspel och sattes af dem i tillfälle att studera för Pug-nani, med hvilken han sedan (1780) gjorde konsertresor i Tyskland och Ryssland, till London och Paris, öfverallt väckte han ofantligt uppseende, i synnerhet på "concerts spirituels'' i Paris 1782-83. Plötsligt upphörde han att spela offentligen och antog en privat kapellmästarsyssla vid en af prinsarna Conti och Soubise beskyddad orkester. Sedan han ledt Stora operan 1788 och italienska operan 1789-91, flyttade han till London, h vilket han dock snart måste lämna såsom