konung Oskar II, gjorde sin första expedition som
kadett, och 1851-53 förde han befälet på fregatten
"Eugenie" under dess världsomsegling, den första
svenska jordomseglingsexpeditionen (se
Euge
nie, sp. 1042). V:s djärfva, men noga beräknade
färd genom Magalhàes sund i st. f. rundt om Kap
Hoorn ådrog honom klander i sjömilitära kretsar
hemma och ett onådigt bref från konungen, men
hälsades med biord af hans kolleger inom främmande
mariner och anfördes i utlandets tidningspress
som ett hedrande bevis på sjömannaduglighet. 1853
utnämndes V. till konteramiral. V:s nära förbindelser
med hertigen af Östergötland gjorde, att Oskar
I under sina senare regeringsår, då denne prins
utöfvade starkt inflytande, sökte använda V. vid
sin diplomatiska nyorientering åt västmakterna
och åt de skandinavistiska kretsarna i Danmark. Så
skickades han vintern 1854 som interimistisk envoyé
till London, men lyckades mindre väl, helst
han af konungen ofullständigt instruerats,
samt återkallades s. å. Hösten 1855 gick han i
utomordentlig beskickning till Paris (för att
öfverlämna serafimerorden åt Napoleon III) samt
var 1856-58 envoyé vid danska hofvet. I Köpenhamn
var han verktyg för den skandinavistiska politik,
som Oskar I då dref väsentligen bakom sin ministärs
rygg. När denna misslyckats och V. därunder visat
sin ringa fallenhet för diplomatien, flyttade han,
efter Karl XV:s regeringstillträde som tronföljare,
1858 som envoyé till Haag. Från denna befattning
afgick han 1860. V., som 1857 tagit afsked ur flottan,
tillbragte de år, som återstodo, sedan han lämnat
den diplomatiska banan, som enskild man. Han var
led. af örlogsmannasällskapet (1833) och en tid
dess sekreterare, af Krigsvet. akad. (1846) och
Vet. akad. (1854).
2.
Karl Filip Samuel V., den föregåendes kusins son,
sjöofficer, f. 31 jan. 1824 på Krokfors, Västmanlands
län, d. 7 okt. 1906 på Liatorp vid Hälsingborg, blef
1846 sekund-, 1854 premiär- och 1861 kaptenlöjtnant
vid flottan, 1866 major vid skärgårdsartilleriet,
1873 kommendörkapten vid flottan, 1874 kommendör,
1875 konteramiral och 1889 viceamiral samt tog afsked
1892, men kvarstod i reserven till 1897. V. deltog i
en mängd sjöexpeditioner, bl. a. fregatten "Eugenies"
världsomsegling 1851-53. 1857--59 var han anställd
i engelsk örlogstjänst och utmärkte
sig därunder vid bombarderingen och stormningen
af Kanton samt stormningen af befästningarna vid
Peihofloden, hvarför han belönades med engelsk
medalj för Kinakriget och med medaljen för
tapperhet till sjöss. 1875 var V. eskaderchef
samt 1876, 1885, 1887, 1888 och 1890 högste
befälhafvare öfver svenska sjöstyrkor. Äfven i
land togs V:s framstående duglighet i anspråk i
viktiga befattningar och uppdrag. Sålunda var han
stabschef hos chefen för Flottans militärpersonal
1874-75, militärled, i Förvaltningen af sjöärendena
1875, chef för Flottans militärpersonal 1875-84,
chef för Flottans stab och inspektör för Flottans
praktiska öfningar 1884--89, stationsbefälhafvare
i Stockholm 1889--91 och militärled, af Högsta
domstolen 1889--92, äfvensom 1871 led. af
kommittén för organisering af militärpersonalen
och 1873 af sjötjänstgöringskommittén samt
1884--89 ordf. i reglementskommissionen. Han
var led. af örlogsmannasällskapet (1875) och af
Krigsvet. akad. (1890).
3.
Axel Gustaf V., den föregåendes syssling, läkare,
vitter författare, f. 4 nov. 1813 i Vänersborg,
d. 1900, student i Uppsala 1832, med. doktor 1841
och kirurgie magister 1842, stadsläkare i Strängnäs
1845 och i Ulricehamn 1849, provinsialläkare i
Uddevalla distrikt 1850, i Landskrona 1851 och i
Kristianstads 1866. Efter sitt afsked 1880 slog
han sig ned som praktiserande i Tomelilla.
V. utgaf bl. a.
Poetiska försök af en sexton
års yngling (1830),
Hoppets engel (dikt,
belönt med Svenska akadrs 2:a pris 1849), Minnessång
öfver Frans Michael Franzén (prisbelönt af
Göteborgs Vet. o. vitt. samhälle 1853),
Blad i Danmarks lager. Några minnen från
slesvìgska kriget (1860), Dikter, äldre och nyare
(1866), Szcnyi. Romantisk dikt från ungerska
frihetskrigets tid (1878), hvilket epos förskaffat
honom ledamotskap af de ungerska Kisfaludy- och
Petöfisällskapen), och
Gertrud eller sköldmön
(1882), ett romantiskt epos från Gustaf Vasas
tid. Han diktade äfven ord och musik till ett
häfte
Qvartetter för mansröster (1866).
4.
Arvid Julius Gottfrid V., kusin till
V. 2, målare, f. 9 juni 1831 i Visby, d. 30 april
1876 i Stockholm, studerade vid konstakademien
1852--60 och i Düsseldorf och Paris 1862-63.
Han målade
Rättvikskulla (1861, Nationalmuseum,
deponerad i Västerås slott), flera genrebilder:
Söndagsmorgon i Sorunda,
Helgdag i Rättvik,
Brudklädsel i Mockfjärd, samt porträtt (J. K.
Boklund, konstakademien, själfporträtt,
Nationalmuseum, och flera porträtt af k. familjens
medlemmar).
5.
Otto Vilhelm V., den föregåendes
brorson, militär, statsråd, f. 21 febr.
1852 på Marieberg vid Stockholm, blef 1870
underlöjtnant vid Västmanlands regemente,
erhöll transport till Vendes artillerireg:te
1873, var artilleristabsofficer 1879--92 och
fälttygmästare 1894--99, under hvilket senare
tidsskede arméns ombeväpning med tidsenliga
handeldvapen skedde. Under tiden hade han
befordrats till öfverstelöjtnant vid Vendes
artillerireg:te samt (1898) öfverste i armén.
1899 blef han chef för Andra Göta och 1902 för Första
Svea artillerireg:te. Efter
