775 Viribus unitis-Virsbo 776 fruktad af fienden för sin skicklighet i gerillakriget. Han slog flera romerska generaler och slöt efter 146 fred med Rom, hvarvid han fick den eítersträfvade benämningen af "romerska folkets vän och bundsförvant". Men kriget började åter år 140: kommenderande generalen i Spanien, Quintus Servilius Cæpio. lät lönnmörda Y. 139, hvarefter Decimus Brutus fullständigt kufvade lusi-tanerna 137 f. Kr. Jfr bl. a. Hoffmann, "De Yi-riathi Numantinorumque bello" (1865). J-C. Viribus unitis (Unitis viribus), lat., "med förenade krafter", österrikiske kejsaren Frans Josef I:s valspråk och Frans Josefsordens devis. Virid?n, detsamma som aldehydgrönt. Se A n i-1 i ni arg er, sp. 1033. VPridis vallis, augustinklcster. Se Ruysbroek. Viri illustres, Viri spectabiles, Viri clarissimi kallas de tre första rangklasserna i det diokletiansk-konstantinska statsskickets ämbetshierarki. Jfr Romerska riket, sp. 758, och V. C. J. C. Virijaure (Virisjaure, Virihaure), stor fjällsjö i Lule älfs källområde v. om Sarekfjällen och nära norska gränsen samt omkr. 25 km. n. om Sulitelma. V., som har en areal af 110 kvkm. och en höjd öfver hafvet af 580 m., afrinner genom en 2 km. lång å med 30 m. fall till den likaledes mycket stora sjön Vastenjaure och därifrån genom Vuojatätno, en af Lule älfs källfloder. V. är 138 m. djup. J. V. E. Viril, lat. (af vir, man), manlig, manbar. -- Virilstämma, den röst, som tillkom hvarje särskildt riksstånd i den forna tyska riksdagen, i mots. till den röst (kurialstämma), som tillkom den afdelning (kuria), dit ståndet hörde. Viritim, lat. (af vir, man), man för man, man mot man; hvar och en särskildt. Virke, skogsh., trä, som för vissa ändamål erhållit en förberedande behandling. Gagnvirke är en gemensam benämning på byggnadstimmer, sågtimmer, bjälkar, sparrar, spiror och master i motsats till vedvirke, som utgöres af virke lämpligt som brännved, kolved och trämasseved. Gagnvirket beräknas vanligen vara af gröfre dimensioner (20 cm. vid brösthöjd och däröfver), vedvirket af klenare. Om liggvirke och resvirke se Liggvirke. Se f. ö. Sortering och Trä, sp. 125--127. W. E-n. Virke, socken i Malmöhus län, Harjagers härad. 706 har. 254 inv. (1919). Annex till Stora Harrie, Lunds stift, Harjagers kontrakt. Virkesstapel, träv. Se Stabbe. Virki, isl., mur (fästnings-), verk, borg (se d. o., sp. 1162). Virkning, ett kvinnligt handarbete, för hvilket man betjänar sig endast af en nål, virknålen (se Nål, sp. 306). Till teknik och material är virkning närmast besläktad med stickning (se d. o. 1). Af bomulls-, ull- och linnegarn samt silke virkas en mängd beklädnads-, prydnads- och nyttighetsartiklar, och en utomordentlig mångfald af former kan ernås, såväl af tjock, pälsartad virkning som af genombruten, spetsliknande. Virknål, tekn. Se Nål, sp. 306. Virkstol, text. Se Stickning 1. Virmo (fi. Mynämäki). 1. Socken i Åbo och Björneborgs län, Finland, Vehmo domsaga, Virmo härad, pastorat af 1:a kl., Virmo kontrakt, Åbo ärkestift. Under pastoratet lyder Karjala kapell. 322 kvkm. 4,895 inv. (1919), finsktalande. -- 2. Härad i Åbo och Björneborgs län, Finland, omfattar Virmo, Lemo, Mietois, Rimito, Merimasku, Nagu, Korpo och Houtskär socknar samt Karjala och Villnäs kapell. Häradet har 4 länsmansdistrikt. 1,300 kvkm. 22,281 inv. (1919). 1--2. O. B-n. Wirnt von G räven berg [fann gr?fen-], tysk medeltidsskald, föddes i sista fjärdedelen af llöö-talet och tillhörde en adlig släkt i Franken. Han antas ha tagit korset 1228 och fallit i striden mot sara-senerna. W. diktade omkr. 1210 ett epos, Wiga-lois (11,708 versrader), hvars från Artur-sagorna hämtade ämne berättas af en väpnare munt-ligen ha meddelats honom efter fransk källa (Wi-galois är tysk namnform för Huy Galois). Till mönster tog han Wolfram von Eschenbach och Hartmann von Aue, är rik på moraliska sentenser och trolldoms- eller underverkshistorier. Formellt var W. en ganska högt stående skald, och hans verk fick stor spridning. Dikten utgafs af Benecke (1819), Pfeiffer (1847) och Schönbach (1879) samt öfversattes till nyhögtyska af Eaudissin 1848. Om-skrifven till prosa 1472, fick den i denna form stor spridning som folkbok och trängde fram äfven till Norden. Den öfversattes nämligen från ty. till da. och írån detta språk till isl. under namnet "Gabons saga ok Yigoles". Kungl. biblioteket i Stockholm eger i handskrift två fullständiga exemplar (daterade 1683 och 1691) af den isländska Yigolessagan. Se arbeten om W. af Bethge (1881) och Saran (1896). »• »•* Viro [-rå], finska namnet på Estland, afser urspr. blott Wierland, landet mellan Peipus och Finska viken. K. B. W. Viroconium. Se Uriconium Vi;rola Aubl., bot., växtsläkte af fam. Myristica-ceæ, nära släkt med Myristica. De 27 arterna växa i Central- och Sy d-Amerika. Af flera arters frön erhålles ett fett, som har teknisk användning. G. L-m. Virolahti [-å-], socken. Se Vederlaks. Viromaa [-åma], inhemskt namn på Estland (se d. o.). Viromanduer (lat. Viromandui l. Veromandui), keltiskt folk i det belgiska landet, i den senare franska prov. Vermandois (se d. o.), hvilket kunde mot Cæsar uppställa 10,000 man. Deras hufvudstad var under romerska kejsartiden Augusta veromanduorum (troligen nuv. Saint-Quentin). J. C. Virovitica [viråvi'titsa]. ung. Veröcze, komitat i Kroatien-Slavonien, Jugoslavien, i n. begränsadt af Drave. Det är i s. v. uppfylldt af utlöpare från Alperna (Točak 887 m. ö. h.), men är eljest ett slättland, delvis sumpigt. 4,866 kvkm. 218,171 inv. (1900), till öfvervägande antal romersk-katolska serbokroater. Skogsarealen utgjorde 1903 182,505 har. Mest odlas hvete, i något mindre grad majs, hafre och råg. Vinproduktionen är ej obetydlig och lämnade 1903 56,518 hl. till ett värde af öfver 1 1/2 mill. österrikiska kronor. Hufvudstad är Esseg. A. N-d. Virrat, socken. Se Virdois. Virsbo. 1. Bruksegendom i Ramnäs och Väster-Färnebo socknar, Västmanlands län, vid