samt försedd med ett fyrkantigt kor, hvars rätliniga östra vägg emellertid på insidan har en halfrund absid. Sankt Klemens (fig. 13), belägen strax oívanför Botaniska trädgården, har vunnit ett alldeles särskildt intresse genom de utgräfningar, som där företogos 1910--11 af E. Eckhoff (se hans arbete "S:t Clemens kyrka i Visby", 1912). Inom den nu stående ruinen fann han nämligen grundmurarna till icke mindre än tre äldre kyrkor (den äldsta sannolikt från tiden omkr. 1000), hvilka efter hvarandra varit i bruk, tills den nu befintliga kyrkan uppbyggdes på 1200-talet; den är en treskeppig hallkyrka med ett kraftigt torn, utmärkt för sina tydliga försvarsanordningar. Af Sankt Olof (fig. 14) i Botaniska trädgården återstår endast en del af tornet. Drotten och Sankt Lars (fig. 15 o. 16), belägna tätt bredvid hvarandra vid S:t Hansgatan, pläga på grund af sitt egendomliga läge kallas "systerkyrkorna". Drotten, helgad åt Gud själf (Drotten = Herren), är en omkr. 1200 byggd, treskeppig hallkyrka med ett fyrkantigt kor i ö., försedt med en halfrund absid; kyrkan har ett väldigt, mer än 35 m. högt torn. S:t Lars är en rent romansk kyrka, byggd på 1100-talet i form af ett grekiskt kors med ett massivt torn i v. och ett fyrkantigt kor med halfrund absid i ö.; egendomligt för denna kyrka är det system af gångar och trappor, som löper genom dess murar och som möjligen anlagts ur försvarssynpunkt (liknande gallerier förekomma äfven i Trondhjems domkyrka). Sankt Katarina (fig. l7 o. 18) vid södra sidan af Stora torget, franciskanmunkarnas sköna kyrka, byggdes kort efter 1233 i romansk stil, men ombyggdes på 1300-talet i spetsbågsstil och erhöll ett ståtligt femsidigt högkor, som invigdes 1391. Några lämningar af klosterbyggnaderna finnas ännu på södra sidan af kyrkan. En synnerligen egendomlig grupp bilda de med hvarandra fullständigt sammanbyggda kyrkorna Sankt Hans och Sankt Peter (fig. 19) vid södra delen af S:t Hansgatan. De båda kyrkorna ha haft ena långväggen gemensam, men S:t Peter, som låg s. om S:t Hans, sköt ut med sitt torn v. om den senare, liksom S:t Hans med sin korafdelning nådde vida längre åt ö. än S:t Peter. Den senare, som nu är fullständigt utgräfd, synes ha blifvit grundlagd på 1100-talet och utvidgad på 1200-talet samt visar en tvåskeppig kyrka med rak korafslutning och ett väldigt högaltare i norra skeppet. Af S:t Hans är korpartiet icke utgräfdt, men af de kvarstående västra delarna kan man sluta sig till, att denna kyrka måste ha varit en af de största i V., med ofantliga spetsbågsfönster och en portal i södra muren, större än någon annan på Gottland. Utanför norra stadsmuren ligger Sankt Göran (fig. 20), fordom tillhörig S:t Görans hospital, de spetälskas tillflyktsort; kyrkan består af ett tvåskeppigt långhus, byggdt under förra hälften af 1200-talet, samt ett något yngre rektangulärt kor, som märkligt nog ligger snedt i förhållande till långhuset. Af V:s många kyrkor hade en stor del blifvit bränd och förvandlad till ruiner under 1400- och 1500-talens fejder, särskildt danskarnas stormning 1449 och lybeckarnas 1525, och stadens minskade välstånd omöjliggjorde deras återuppbyggande, hvarjämte reformationens införande på 1500-talet sannolikt bidrog att rikta protestantisk fanatism mot kyrkornas inredning. Under ett par århundraden ha V:s borgare utan tvifvel betraktat kyrkoruinerna framför allt som lämpliga stenbrott, från hvilka huggen sten kunde hämtas till deras privatbyggnader. Hur litet själfva statsmakten intresserade sig för ruinerna framgår däraf, att Karl XI lät Visborgs slotts murar förvandlas till kalk i kronans kalkugnar och att ännu så sent som 1783 Serafìmerordensgillet kunde påbjuda, att ruinerna skulle på offentlig auktion försäljas med skyldighet för köparen att nedrifva dem och planera marken. Lyckligtvis funnos ej några hugade köpare. När man känner dessa förhållanden, måste man i själfva verket häpna öfver, att ännu så mycket finns kvar af V:s ruiner. Under 1800-talet har Vet. hist. o. ant. akad. flera gånger tagit sig an ruinerna, och 28 maj 1880 befallde K. M:t akademien att för framtiden draga försorg om deras vård och underhåll, hvadan de blifvit erkända som svenska statens egendom. Riksdagen beviljade 1884 20,000 kr. till vidtagande af sådana arbeten, som kunde hindra förfallet inom de förnämsta kyrkoruinerna, och för ringmurens bevarande pågingo under åren 1900--06 omfattande konserveringsarbeten för en kostnad af omkr. 30,000 kr. Såsom enda staden på Gottland är V. naturligtvis hufvudorten för öns handel, industri och sjöfart. 1918 funnos 240 handlande med en bevillningstaxerad inkomst af 618,399 kr. och 22 fabriker med 369 arbetare och 4,071,341 kr:s tillverkningsvärde. Viktigast var V. cementfabrik med 150 arbetare. Hamnen var under medeltiden ganska god och låg då tätt utefter muren från Kruttornet till nuv. Inre hamnen samt skyddades af 2 holmar mot västliga och nordvästliga stormar. Under nyare tiden uppgrundades emellertid småningom den gamla hamnen, och holmarna växte samman med fastlandet, så att man vid 1800-talets början kunde använda blott den lilla s. k. Inre hamnen, som låg alldeles öppen mot västliga vindar. Alltifrån 1842 har man arbetat på att skydda inloppet genom en vågbrytare, och 1898 fullbordades den stora norra vågbrytaren, hvarigenom en yttre hamn bildades utanför den gamla; samtidigt uppmuddrades båda hamnarna, som förut haft blott 3,5 m. djup. så att Yttre hamnen blef 5,5 m., Inre hamnen 4,5 m. djup. Då emellertid inseglingen i hamnen vid stormigt väder fortfarande erbjöd stora svårigheter, uppgjordes 1909 ett förslag till hamnens förbättring genom byggande af en ny, sydlig vågbrytare och en stark förlängning af den norra, hvilket förslag efter flera ändringar slutligen 16 maj 1918 godkändes af K. M:t. Södra vågbrytaren fullbordades 1920, och den norra skall vara färdig 1922. 1918 ankommo och afgingo 1,197 fartyg om tills. 250,771 ton och inflöto i hamnafgifter 101,521 kr. Stadens egen handelsflotta utgjordes af 7 fartyg, mätande tills. 2,121 ton. På sjömanshuset voro 1920 inskrifna 867 man sjöfolk. V:s förbindelser med fastlandet upprätthållas nästan h. o. h. af Gottlands ångfartygs-a.-b. (st. 1865). Bolaget har 6 passagerarångare, hvilka under största delen af året underhålla daglig förbindelse med Stockholm eller Nynäshamn, från hvilken ort bantåg i sammanhang med ångbåtsturerna afgå till hufvudstaden. Därjämte