809 Vischer 810 von V., tysk estetiker, f. 30 juni 1807 i Lud-wigsburg (Württemberg), d. 14 sept. 1887 i Gnmnden. ville som yngling egna sig åt målarkonsten, men nödgades i stället välja den teol. studiebanan och blef 1831 repetent vid det protestantiska seminariet i Maulbronn. Han hängaí sig träget åt filos, studier och fick näring för sitt konstsinne genom att besöka Tysklands förnämsta städer 1832- 33. Sedan han några år tjänstgjort som teol. repetent i Tübingen, lämnade han 1836 den prästerliga banan och fick 1837 en e. o. professur i estetik och tyska litteraturen vid universitetet i Tübingen. 1839-40 och 1843 idkade han konststudier uti Italien och Grekland. Utnämnd till ord. professor 1844. utvecklade han i tillträdestalet sina panteistiska åsikter (han var ungdomsvän och meningsfrände till D. F. Strauss) och anfölls därför från det kyrkliga partiets sida så häftigt, att undervisningsministern måste suspendera honom på två år. Vald till medlem af det 1848 i Frankfurt a. M. sammanträdande tyska nationalparlamentet. tillhörde han där den moderata vänstern och var en bland dem, som trots parlamentets upplösning 1849 fortsatte dess sammanträden i Stuttgart. Han kom därigenom i spändt förhållande till sitt lands regering och mottog därför 1855 en professur vid polyteknikum i Zürich, men återbördades 1866 till Tübingens universitet och åtog sig därjämte sommartjänstgöring vid polyteknikum i Stuttgart. 1870 undfick V. personligt adelskap, och 1877 tog han afsked från professuren. Genom sitt stora arbete Æstethik öder wissenschaft des schönen (3 dir, 1846-57; 3:e delen i två stora afdelningar) framstod V. som den hegelska skolans och hela samtidens yppersta estetiker. Man finner där en öfverlägset skarpsinnig utveckling af de estetiska begreppen, förenad med ovanligt grundliga och vidtomfat-tande insikter i konst- och litteraturhistoria. Hela arbetet röjer manlig, kraftfull karaktär, lefvande öfvertygelse och en känsla^ som med sin glöd färgar språket. Därtill kommer rikedom på fina och i hög grad belysande anmärkningar öfver enskilda konstverk. V. hyllar en innehållets estetik, i motsats till formestetiken. Han förklarar det sköna ur idén eller rättare ur idéns och formens enhet. Hans panteism genomföres strängt: den absoluta idén är opersonlig, enheten af alla motsatser, samt förverkligar sig i de ändliga väsendena och tingen genom en ständigt sig förnyande rörelseprocess. V. tillämpar den dialektiska metoden vida mera systematiskt än Hegel, och därför blir hufvudbegreppens anordning icke sällan beroende af det yttre tvång, som tredelningen medför. Minst tillfredsställande är på grund däraf hans utredning af de allmänna estetiska begreppen, "det skönas metafysik". Men han har mästerligt bearbetat månget dittills ouppod-ladt fält inom estetiken, bl. a. spridt nytt ljus öfver fantasiverksamheten och läran om kompositionslagarna, gett en utmärkt framställning af naturskönheten och af de enskilda konsterna, uppvisat den individuella egendomligheten såsom ett nödvändigt moment i det sköna samt lämnat bestämningar af sådan klarhet och sanning, att de skola förbli vetenskapens oförytterliga egendom. (En utförlig exposé af V:s system återfinns i G. Ljunggrens "Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna", d. 2, 1860.) Bland V.s öfriga skrifter må nämnas über das erhabene und komische (1837), Kritische gänge (2 bd, 1844; ny följd i 6 dir 1861-73), Faust. Der tragödie 3. theil (1862, under pseudonymen Mystifizinsky; en satir öfver utläggningarna till 2:a delen af Goethes "Faust" ; ny uppl. 1900), de bitande Epigramme aus Baden-Baden (1867, anonymt) och den med förtrytelsens kraft skrifna Mode und cynismus (1878; "Om moderna", 1880), vidare den egendomliga romanen Auch Einer. Eine reisebekanntschaft (1879; ny uppl. 1900), Lyrische gänge (1882; ny uppl. 1900) m. fl. diktverk samt det estetiska arbetet Das symbol (1887). Efter hans död har sonen (se Y. 2) utgett två serier Vorträge (1898- 1903), innehållande Das schöne und die kunst, Zur einführung in die ästhetik samt Shakespeare-vorträge. I de senare estetiska skrifterna visar sig V. inta en annan ståndpunkt än i det stora systemet så till vida3 som han nu -- redan i Kritik meiner ästhetik (1866 i h. 5 af "Kritische gänge") - ogillar den konstruktiva estetiken från ofvan och yrkar på3 att den estetiska vetenskapen skall utgå från den empiriska psykologien. Han uppehåller sig framför allt vid åskådningen, såsom det estetiska intryckets grundval och utvecklar "die beseeltheit" såsom skönhetens kännemärke, harmonien mellan det sinnliga och det andliga, den egentliga symbolen. Detta begrepp har också för estetikens följande utveckling blif-vit af stor betydelse. (Se E. Wrangel, "Estetiska studier", 1898.) - 2. Kobert Y., den föregåendes son, estetiker och konsthistoriker, f. 22 febr. 1847 i Tübingen, blef e. o. professor i konsthistoria i Breslau 1882 samt ord. professor 1885 i Aachen och 1893 vid universitetet i Göttingen. Han har under de senare åren lefvat utan tjänstgöring i Stuttgart. Y. väckte först uppmärksamhet genom ett estetiskt arbete på psykologisk grundval, Uber das optische jormgefühl (1872), skref sedan om Luca Signorelli und die italienische renaissance (1875) och P. P. Rubens (1904) samt utøaf faderns "Vorträge". 1. (E. Wrgl.) 2. E. Wrgl. Vischer [f i'-], August, tysk målare, f. 1822 i Angelbach, Baden, d. 1898, studerade i Karls-ruhe (var först litograf). därefter en kort tid i München för Cornelius och Schnorr och från 1847 i Antwerpen för Wappers och de Block. Efter att 1849 mot sin vilja ha deltagit i det ba-densiska upproret slog han sig ned i München, där han vann bifall för sina genre- och historiemålningar. Bland dessa märkas Badensiska fri-skaror, som ja underrättelse om ett nederlag, Diane de Poitiers inför Frans 7. Coligny öfver-raskad af spanjorerna i S:t Quentin m. fl. Sedan