afsattes 1846, hvarefter han var predikant vid en nybildad fri församling i Halle. Genom skriften Die bibel im lichte der bildung unserer zeit (1853) ådrog han sig en på två års fängelse lydande dom, men flydde till Amerika, hvarest han ett par år förestod en uppfostringsanstalt i Hoboken. 1856 återvände W. till Europa och blef skolföreståndare i Zürich. Han utgaf sedermera Die bibel für denkende leser betrachtet (2 bd, 1863--64; 2:a uppl. 1866). 2. Johannes W., den föregåendes son, kemist, f. 24 juni 1835 nära Querfurt, d. 5 dec. 1902 i Leipzig, hade knappt börjat sina universitetsstudier, förrän han måste följa sin fader på flykten till Amerika, <img l>

men återvände snart med denne och egnade sig åt kemiska studier vid universitetet i Zürich, där han 1864 blef e. o. och 1867 ord. professor i kemi. 1871 blef han direktor för Polyteknikum där, men kallades 1872 till Würzburgs universitet och verkade sedan 1885 vid Leipzigs. W. var en af den moderna organiska kemiens grundläggare, särskildt genom utbildningen och fullkomnandet af den Le Bel--van't Hoffska teorien om stereoisomera föreningar (jfr Stereokemi). W. utförde en mängd undersökningar i organisk kemi, bl. a. beträffande omättade och optiskt aktiva föreningar samt den viktiga syntesmetoden medelst acetättikester. De flesta af dessa arbeten finnas publicerade i "Annalen der chemie" samt i "Berichte der deutschen chemischen gesellschaft". W. författade bl. a. Zur geschichte der milchsäuren und ihrer homologen (1863--68), Acetessigestersynthesen (1877), Fumarsäure und maleinsäure (1888), Die räumliche anordnung der atome in organischen molekulen (1889), Die wichtigsten errungenschaften der chemie im letzten vierteljahrhundert (1892) och Die chemie und das problem von der materie (1893). -- W. hade en utpräglad läggning äfven åt den spekulativa sidan af den kemiska forskningen; han var en utmärkt föreläsare och samlade genom sin fängslande personlighet omkring sig ett stort antal lärjungar, af hvilka många i sin ordning bidragit till den organiska kemiens utveckling. Han var medlem af en mängd vetenskapliga samfund, däribland Fysiografiska sällskapet i Lund (sedan 1901). -- En utförlig lefnadsteckning öfver W. (af E. Beckmann) finnes i "Berichte der deutschen chemischen gesellschaft" (1904). -- 3. Hugo W., den föregåendes broder, f. 1836, d. 1866 som docent i forntyska vid Zürichs polyteknikum, skref bl. a. Die symbolik von sonne und tag in der germanischen mythologie (1862) och Loki, das Nibelungenlied und das Dionysos-theater in Athen (1867). -- 4. Wilhelm W., son till W. 2, f. 1861, blef professor i kemi 1889 vid universitetet i Würzburg och 1902 i Tübingen. Han har utfört ett stort antal undersökningar i organisk kemi och angett en teknisk metod för framställning af sprängmedlet kväfvevätesyra (se d. o.) ur kväfoxidul och natriumamid. 1. (^{E. Bg.}) 2--4. ^{K. A. V--g.} Wislicenus, Hermann, tysk målare, f. 1825 i Eisenach, d. 1899 i Goslar, studerade i Dresden för Bendemann och Schnorr och debuterade med en kartong, Abundantia och Miseria, som hade stor framgång på grund af enkel komposition och säker karakteristik (kartongen i Leipzigs museum, i olja i Dresdens museum). Sedan han utfört teckningar och vattenfärgsmålningar, såsom De fyra årstiderna, Tro, hopp och kärlek m. fl., vistades han i Rom 1853--57, därefter 10 år i Weimar och blef 1868 professor vid akademien i Düsseldorf. Hans förnämsta område var monumentalmåleri, han behandlade Prometeusmyten (Leipzigs museum), Människans kamp mot elementen (kartong i museet i Weimar) o. a. Vidare märkas hans väggmålningar i ett grafkapell i Weimars slottskyrka, fresker i romerska huset i Leipzig (Cornelia, Gracchernas moder, Brutus dömer sina söner till döden). I Düsseldorf fullbordade han bl. a. Årstiderna (4 dekorativa målningar i Berlins Nationalgalleri). 1876 och 1877 erhöll W. första priset vid täflan om målningar i kejserliga huset i Goslar, där han, biträdd af sina lärjungar, sedan utförde en cykel väggbilder med ämnen ur det gamla och det nya tyska kejsarrikets historia. De afslutades 1897; ett planschverk öfver dem utgafs i Goslar 1904. (^{G--g N.}) Wiṡlicy [viʃli'tsy], Janz. Se Polska litteraturen, sp. 1269. Vislie, Vetle, norsk författare, f. 21 sept. 1858 i Skafsaa, Telemarken, tog lärarexamen 1879, vardt student 1885, har varit lärare och tidningsman samt har utgett Norske sagn (1888, flera uppl.) och Boksoga til bruk for seminar og ungdomsskular (1901; 4:e uppl. 1915). Öfver A. O. Vinje, som väckte hans intresse för landsmålet, till hvars företrädare han hör, skref han en monografi 1890. Som vitter författare debuterade han 1889 med skådespelet Utan hövding, en skildring af ett bonduppror i Telemarken på 1500-talet, med allusioner på samtiden. Dramat Fru Gerda (1890) gaf kvinnopsykologiska studier efter Ibsens föredöme. Berättelsen Heldöla (1895), en allmogehistoria, skildrar också ett kvinnoöde. Solvending (1897) tecknar en rättfärdighetsmartyr och grubblare, hvars namn han gaf åt diktsamlingen Heins kvœde (1898). Romanen Trollringar (1903), den dramatiska Det ruskar i ro (1904), romanerna Malm (1906), Vintervegen (1909), Lukkespel (1911), Det nye riket (1913) och Henrik Svane (1918; 3:e uppl. 1919) visa samma tunga, öfver etiska och sociala spörsmål grubblande natur. ^{R--n B.} Vis major (lat., "större makt"), jur., händelse af högre hand (ty. höhere gewalt). Se Högre hand. Motsvarande fr. uttryck force majeure [fårs maʃ<over>ö</over>r] används äfven i Sverige ofta som handelsterm, särskildt i de s. k. force-majeure-klausulerna, förbehåll från leverantörs, entreprenörs eller rederis sida att vid händelse af ifrågavarande art befrias från sina åtagna skyldigheter eller åtminstone få uppskof med fullgörandet. Jfr Dröjsmål, sp. 953. ^{C. G. Bj.}