Wismar, stad i tyska fristaten Mecklenburg-Schwerin,
belägen vid Wismarbukten, som här
bakom ön Poel bildar en af Östersjöns yppersta
hamnar. 24,378 inv. (1910). Staden är väl och
regelbundet byggd med breda, raka gator. Från
sin välmaktstid, då den spelade en vida större
roll än nu, har den flera vackra byggnader, såsom
Mariakyrkan (från midten af 1300-talet), Nikolaikyrkan
(byggd 1381--1459), Fürstenhof (se fig.),
Fürstenhof, urspr. hertigligt residens, sedan lokal för
svenska öfverdomstolen (se Wismarska tribunalet.)
förr hertigligt residens, nu amtsdomstolens lokal (en
praktfull italiensk renässansbyggnad, påbörjad 1554,
restaurerad 1877--79), samt den gamla skolan
(från omkr. 1300, nu stadens fornsaksmuseum).
Flera intressanta gamla husgaflar från slutet af
1300-talet äro ännu väl bibehållna eller
restaurerade. Tillverkning af maskiner, asfalt, papp,
cikoria m. m. Utförseln består mest af
landtmannaprodukter, införseln af järn, trävaror och
stenkol. -- Staden, hvars anläggningsår sannolikt
är 1226, var under 1200- och 1300-talen en
blomstrande hansestad med många privilegier och
friheter. I likhet med de öfriga hansestädernas
handel gick äfven W:s tillbaka under 1500-talet, och
Trettioåriga kriget kräfde så stora offer af staden,
att dess borgare nästan ruinerades. Det besattes
1627 af de kejserlige under öfverste Arnim,
hvarefter dess fästningsverk förstärktes och utvidgades
af italienska ingenjörer, och rustningar till sjöss
bedrefvos i hamnen. 1631 blockerades W. af
svenskarna under Tott. 2 jan. 1632 gaf sig
hamnskansen Hvalfisken åt denne, och den 7 kapitulerade
W:s kommendant. Genom fördraget i Frankfurt
29 febr. 1632 öfverlämnades W., Warnemünde
och Poel åt Gustaf II Adolf, och i Westfaliska
freden (1648) måste Mecklenburgs hertig till
Sverige afträda W. med amten Poel och Neukloster
mot godtgörelse af de båda sekulariserade biskopsstiften
Schwerin och Ratzeburg. Stadens gamla
privilegier bekräftades, och nya handelsfriheter
beviljades, hvarjämte staden blef säte för Wismarska
tribunalet (se d. o.). -- W:s gamla befästningar
utgjordes af ringmur och en mängd utanverk samt
den 5-hörniga stjärnskansen S:t Albertus. De
förstärktes 1644--57 samt 1664--74. 1654--89 var
W. en del af drottning Kristinas underhållsländer.
1675 belägrades staden af danskarna och måste
efter stark beskjutning ge sig 13 dec. (g. st.) samt
innehades några år af dem, tills den enligt
frederna i Fontainebleau och Lund återgafs åt
svenskarna 1680. Fästningsverken utvidgades och
förbättrades därefter med största iver enligt
Dahlberghs 1681 fastställda dessein: 14 bastioner, 4
raveliner, verket
Sparbössan l.
Lastadien vid
hamnen, m. m. Stjärnskansen, som nu kallades
Carolusburg, skulle i stället raseras, men ett nytt
detacheradt verk, ”Dahlbergh”, anlades sedermera.
(I Fortifikationsarkivet finnes en af kapten
J. Marcus, se d. o., utmärkt väl arbetad modell
af W. och denna nya dessein.) 1699 var fästningen
”i full defension”, men arbetena fortsattes
äfven under de följande åren, och tills. med
Hvalfisken (se d. o.) blef W. en af de fastaste platserna
vid Östersjön och fick namn af ”Nordens
Dunkerque”. Tyvärr pröfvades dessa verks styrka
alltför tidigt. Redan 1710 var W. så godt som
afspärradt till sjöss; 1711 och 1712 instängdes
och besköts staden af danskarna. Visserligen
undsattes den af Stenbock; men efter två jämförelsevis
lugna år inneslöts den för tredje gången 1715,
och efter 9 månaders belägring måste den
uthungrade staden 1716 ge sig åt danskar, preussare
och hannoveranare, hvarefter fästningsverken
åt sjösidan började nedrifvas och Hvalfisken 1718
sprängdes. Genom freden i Stockholm 3 juni 1720
kom W. åter till Sverige, dock med det villkor,
att W. skulle förbli en öppen stad. Det fick
sedan njuta en nära 40-årig fred, men hvad som
därunder vanns, gick förloradt under Sjuåriga
kriget, och de stora bördor, som detta krig
pålade, voro ännu icke aflyfta, då de napoleonska
krigen medförde nya offer. Genom konventionen i
Malmö 26 juni 1803 öfverlämnades W., som vid
den tiden hade omkr. 6,000 inv., jämte Poel och
Neukloster till hertigen af Mecklenburg-Schwerin
som hypotek för ett lån å 1,250,000 rdr hamb.
b:ko (omkr. 5 mill. kr.) på 100 år. Transaktionen
var i själfva verket en försäljning, och ingendera
kontrahenten ansåg, att något bruk af
lösningsrätten skulle i framtiden ifrågakomma, helst
Sverige, om det ville begagna sig af densamma,
måste betala, utom själfva det lånfångna
kapitalet, 3 proc. ränta på ränta på lånesumman,
d. v. s. vid en eventuell inlösen 1903 icke mindre
än 24,023,200 rdr hamb. b:ko = omkr. 96,092,800
kr. På samma gång alla suveränitetsrättigheter
öfverflyttades på hertigen och hans arfvingar,
förbundo sig dessa till att aldrig afträda hypoteket
till någon främmande makt, icke befästa staden
eller förvandla W. till krigshamn. Med den
