Vitemölla-Vitet 868 pen mot Florens bemäktigat sig Arezzo, tvingades han aí Borgia och fransmännen att uppge staden. V., som längtade efter oberoende, deltog i La Magiones m. fl. condottierers sammansvärjning mot Borgia. Då denna misslyckades, hoppades "V. åter kunna ställa sig in hos Borgia. Denne lockade Y. och hans kamrater i en fälla och lät ai-rätta dem i Sinigaglia 1502. E. N-nn. Vitemölla. municipalsamhälle. Se H v i t e-möll a. Witenagemot [w^tenagimíù^], af angls. wita, fnod. vitr, vis man, och gemot, möte, var namn på "herredagen" under den angelsaxiska tiden i England. Församlingen, som af ven plägade kallas wita n ("de vise"), hade antingen i befogenheter efterträdt en urspr. af alla fria män bestående folkförsamling (folkmoot) eller var en från denna skild notabelförsamling. Den förra åsikten har förfäktats aí Freeman och i viss mån Gneist, den senare af Stubbs. Den bestod, utom af konungen, hans söner och närmaste släktingar, af gref-skapens höfdingar (the ealdormen), biskoparna (senare äfven abboter) samt konungens yppersta hand-gångne män eller tjänare (ministri). Småningom växte antalet af dessa utaf konungen utsedda ministri j så att de bildade församlingens öfver-väldigande flertal. Ledamöternas antal uppgick efter de angelsaxiska rikenas förening (900-talet) stundom till omkr. 100, men var vanligen mindre. Witenagemot deltog med konungen i den civila och kyrkliga lagstiftningen, i extraordinarie skatters bestämmande, i afgörande af frågor om krig och fred samt i andra viktiga allmänna ärenden, och dess bifall fordrades vid gåfvor och förläning af jord. Witenagemot var högsta domstol och valde konung, hvarvid valfriheten dock starkt begränsades aí sedvanerätt. Yäsentligen var witen-agemot en rådgüvande institution, och dess makt växlade efter den regerande konungens personlighet samt aftog under den angelsaxiska periodens sista tid. Efter normandiska eröfringen upphörde namnet witenagemot att brukas. Jfr W. Stubbs, "The constitutional history of England", I, H. M. Chadwick, "Studies on anglo-saxon institutions" (1905), och D. J. Medley, "English constitutional history" (1907). (V S-g.) Yite'rbo [-bå], stad i norra delen af italienska Katedralen San Loreiizo med sitt götiska torn. prov. Koma, nedanför nordvästra sidan af den slocknade vulkanen Monte Cimino (1,056 m.). 23,126 inv. (1911). Biskopssäte. Staden omges af yppiga trädgårdar och omslutes af murar och torn, delvis från 1200-talet. Gatorna äro belagda med stora lavablock, och staden har flera vackra byggnader och brunnar, bl. a. Fontana della Eocca af Yignola. V. kallas af äldre italienska författare "de vackra brunnarnas och de sköna kvinnornas stad". I katedralen, San Lorenzo (se fig.), uppförd på 1100-talet, hvilar påfven Johannes XXI, i San Francesco påfvarna Klemens IV och Hadria-nus V. F. ö. må nämnas rådhuset, Palazzo publico, med tafvelgalleri och arkeologiskt museum samt det gamla biskopspalatset från 1200-talet, där konklaver för påfveval höllos 1271, 1276 och 1281. Tillverkning af läder, papper, tvål och tändstickor. I omgifningen finnas flera etruskiska fornlämningar (grafplatser vid Castel d'Asso, Norchia och Bieda) samt svafvelkällor, däribland det 3 km, mot v. belägna Bulicame, som omtalas af Dante. A. N-d. Vítet [-ta], Ludovic (Louis), fransk skriftställare och politiker, f. 1802 i Paris, d. där 1873, utöfvade några år läraryrket och ingick 1824 i redaktionen aí tidningen "Globe", där han entusiastiskt förfäktade romantikens idéer. Efter julirevolutionen utnämndes han 1831 till inspektör of ver de historiska minnesmärkena, blef 1834 generalsekreterare i handelsministeriet och 1836 ledamot af conseil d'é-tat samt var 1846-48 en af vice-presidenterna i denna korporation. Som medlem af deputeradekammaren, 1834 -48, höll han sig ihärdigt på de doktrinär-konservatives sida och intog under revolutionen 1848 en bemärkt ställning inom den legitimistiska högra centern, men drog sig efter kejsardömets upprättande tillbaka till privatlifvet. 1871 invaldes han i nationalförsamlingen. Som författare utgaf V. 1826 anonymt Les bamcades, med historisk trohet dramatiserade scener från ligans tid. hvilka i förening med två följande dramer hoparbetades till La ligue (2 bd, 1844; ny uppl. 1861). Han författade vidare det framstående, för stilistiskt mästerskap utmärkta konsthistoriska arbetet Eustache Lesueur (1843; ny uppl. 1849), vidare Fragments et mélanges (2 bd. 1846), innehållande litterärkritiska och arkeologiska uppsatser, Essais historiques et littéraires (1862), Études sur Vhistoire de Vart (1863-64; ny uppl. i 4 bd 1867-69), hvilket sistnämnda är hans mest betydande arbete, m. m. Som konstskriftställare utmärkte Y. sig för skarpsinne och grundlighet. Han var en flitig medarbetare i "Revue des deux mondes". Under Paris' belägring 1870-71 skref han i denna tidskrift en serie patriotiska bref, burna af en förhoppningsfull stämning. V. invaldes i Académie des inscriptions 1839 och i Franska akademien 1845. Se hans biografi af Duchåtel (1875)