föreståndare för Svenska mosskulturföreningen. Under
sin verksamhet i Svalöf tillförde han landtbruket
flera nya grässorter, tog 1911 initiativet
till bildandet af den sedermera under kristiden
betydelsefulla Skånes fröodlingsförening och var dennas
sekreterare 1911—20, var 1916—19 föreståndare
för Folkhushållningskommissionens fröbyrå och har
äfven i andra afseenden främjat den inhemska
fröproduktionen. W. har företagit studieresor i
växtodlingsintresse i ett flertal europeiska länder och
Nord-Amerika. Hans gradualafh. var
Till de
svenska alfvarväxternas ekologi (1906), åtföljd af
De svenska alfvarväxterna (s. å.); hans skrifter i
öfrigt äro öfvervägande af praktiskt innehåll,
såsom
Om själfsteriliteten hos rödklöfvern (1909),
Om formrikedomen hos våra viktigare
vallgräs (1912),
Om timotejen, dess historia, odling
och formrikedom etc. (1915),
Om inhemsk
fröodling af rotfrukts- och trädgårdsväxter etc.
(1917),
Rödklöfvern och dess betydelse för vårt
lands jordbruk (1918) m. fl. och bland
populära skrifter
Kort handledning i gräsfröodling
(1914) m. m.
C. Lmn.
Witte, flamska konstnärer och en holländsk
amiral. Se
De Witte.
Witte, Herman Verneri, biskop, f. 1666
i Dünamünde vid Riga, d. 1728 i Åbo, blef
student i Wittenberg 1688, promoverades till filos.
doktor (primus) 1691 och förordnades 1692 till
universitetsadjunkt därstädes. Relegerad från
universitetet, utnämndes han 1695 till kyrkoherde
vid Maria församling i Stettin samt till teol.
lektor vid gymnasiet. Efter att ha promoverats till
teol. doktor i Greifswald 1702 förordnades han
1707 till superintendent på Ösel, hvarest han
kvarstannade till 1710, då han till följd af
ryssarnas öfverfall måste fly undan till Sverige, där
han blef hofpredikant hos änkedrottningen. 1721
utnämndes han till biskop i Åbo och prokansler
vid universitetet där. Som biskop inlade han
stora förtjänster genom ordnandet af
kyrkoväsendet och undervisningsverket. Särskildt vinnlade
han sig om återupprättandet af det förfallna
universitetet, som af honom högtidligen ånyo
invigdes 1722. — W:s maka och döttrar
upphöjdes 1717 i adligt stånd under namnet
von
Witten.
J. H. B.*
Witte, Karl, tysk jurist och Dante-forskare,
f. 1800 nära Halle, d. där 1883, gjorde i
barndomen under ledning af sin fader så sällspordt
brådmogna framsteg i studier, synnerligast i
språk, att han blef student vid 10 års ålder
och, sedan han idkat studier vid Göttingens
universitet, endast 13 år gammal förvärfvade filos.
doktorsgraden på en matematisk afh. Sedan han
1814—16 studerat juridik i Breslau, tillbragte
han några år uti Italien, hvarest han
hufvudsakligen egnade sig åt konsthistoria och italiensk
litteratur. W. blef e. o. professor i juridik i
Breslau 1823, ord. professor där 1829 och i Halle
1834. Han utnämndes 1855 till geheime
justitieråd. På det juridiska fältet författade W.,
förutom arbeten öfver källorna till romerska
rätten och öfver bysantinsk rätt,
Das preussische
intestaterbrecht (1838). Han öfversatte
Boccaccios "Decamerone" (3:e uppl. 1859) och tills.
med Kannegiesser Dantes lyriska dikter (med
kommentar; 2:a uppl. i 2 bd, 1842—43). Vidare
utgaf W. en kritisk uppl. af originaltexten till
Dantes "Commedia divina" (1862), en metrisk,
men orimmad öfv. däraf jämte kommentar (1865;
3:e uppl. 1876), en edition af samme skalds "La
vita nuova" (1876) m. m. Han författade
Danteforschungen (2 bd, 1869—79) och var den, som
gaf uppslag till stiftandet af det tyska
Dantegesellschaft (1865).
Witte, Sergej Juljevitj, grefve, rysk
statsman, f. 29 juli 1849 i Tiflis, d. 12 mars
1915 i Petersburg, tillhörde en från
Nederländerna till Ryssland inflyttad släkt, studerade i
Odessa och inträdde
1870 i den sydryska
järnvägsförvaltningen,
där han under
rysk-turkiska kriget
1877—78 gjorde sig
bemärkt som teknisk
ledare af
trupptransporterna på
sydvästjärnvägarna. Han
kallades 1878 till
Petersburg och insattes i
en
järnvägstariffkommission, blef 1886
direktör för de ryska
sydvästjärnvägarna och
vann genom sin stora arbetskraft och
grundliga sakkunskap i järnvägsfrågor finansministern
Vysjnegradskijs förtroende, så att denne 1888
gjorde honom till direktör för finansministeriets
nyupprättade järnvägsdepartement och
ordförande i järnvägstariffkommissionen. W. utsågs febr.
1892 till kommunikationsminister och efterträdde
30 aug. s. å. Vysjnegradskij som finansminister.
På denna post visade han stor duglighet. Han
lyckades återställa jämvikt i ryska budgeten,
införde (1897) guldmyntfot, afslöt förmånliga tull-
och handelsfördrag med Tyskland och Österrike
och främjade den ryska industriens raska
uppsving med stöd af de stora lån han lyckades
uppbringa i England, Belgien och, framför allt,
Frankrike. De stora utländska statslånen, för
hvilka det nyinrättade brännvinsmonopolet fick
tjäna som hypotek, möjliggjorde äfven ett raskt
järnvägsbyggande, som kulminerade i
anläggningen af den transsibiriska järnvägen. W. vann
under dessa år stort anseende i Väst-Europa och
gällde för att vara en "tsarrikets Colbert".
Hemma i Ryssland började hans inflytande minskas
vid sekelskiftet. I reaktionära kretsar, som
påverkade tsaren, förebrådde man ej utan fog W.
för att ha undergräft själfhärskarmaktens
grundvalar genom att främja tillkomsten af en
opålitlig kapitalistklass och ett för revolutionära
inflytelser utsatt industriproletariat, hvilket
betänkligt växte i samma mån, som den
öfverdrifna spannmålsutförseln i förening med den
stränga skatteuppbörden massvis dref bönderna
in till storstädernas industri (se
Ryssland,
sp. 1487). Med inrikesministern Pleve
invecklades W. i en häftig maktkonflikt om
undersökningen af det ryska jordbrukets tillstånd, och han
nödgades foga sig i, att uppsikten öfver
handelsflottan drogs undan finansministeriet till ett
