påbörjadt 1523, med åtskilliga minnen företrädesvis från
Trettioåriga kriget, det forna augustinklostret, där
nu det 31 okt. 1817 af Fredrik Vilhelm III grundlagda
prästseminariet har sin lokal, fordom bebodt af
Luther, hvars klostercell ännu visas i sitt gamla
skick, Melanchthons och Cranachs hus samt slotts-
och universitetskyrkan (byggd 1490--99; se fig.)
på hvars dörrar Luther
Slotts- och universitetskyrkan i Wittenberg.
31 okt. 1517 uppslog sina bekanta 95 teser
(trädörrarna, som förstördes vid bombardemanget 1760,
ersattes 1858 af bronsdörrar, som bära den latinska
texten till teserna). I denna kyrka, som under
senare år fullständigt restaurerats och 31 okt. 1892
högtidligen invigdes af kejsar Vilhelm II i närvaro
af flera furstar (bl. a. äfven dåv. kronprins Gustaf
af Sverige-Norge), äro Luther och Melanchthon samt de
sachsiske kurfurstarna Fredrik den vise och Johan den
ståndaktige begrafna. På torget framför rådhuset stå
statyer af Luther (rest 1821) och Melanchthon (rest
1865). Den plats utanför Elsterporten, där Luther
offentligen brände påfvens bulla 10 dec. 1520,
utmärkes af en ek. Det stilenligt renoverade
"Lutherhaus", en del af det gamla augustinklostret,
rymmer nu det 17 juli 1916 invigda Luthermuseet ("die
Lutherhalle") med minnen från reformationens historia,
sådan den träder fram i urkunder, bref, skrifter,
flygblad, bilder och minnespenningar. Värdefull är
särskildt den egentligen först efter 1911 hopbragta
handskriftsamlingen, hvars främsta skatt är det bref,
som Luther skref till kejsar Karl V efter rikdagen
i Worms 1521. Detta bref inköptes 1911 på auktionen
efter bokhandlaren K. Geibel i Leipzig af amerikanske
milliardären P. Morgan och öfverlämnades af honom
som gåfva åt tyske kejsaren,
som i sin tur öfverlät klenoden åt Luthersamlingarna
i W. Det af Fredrik den vise 1502 stiftade
universitetet, vid hvilket en mängd svenskar,
bl. a. reformatorerna Olaus och Laurentius Petri,
idkade studier under 1500-talet, upphäfdes 1813
af Napoleon, och dess traditioner knötos senare
till universitetet i Halle (se W. Friedensburg,
"Geschichte der universität W.", 1917, och
S. Thormodsæter. "Norske magistre i W.", i
Kristiania Vid. selskabs handl. 1917). -- W. var
sedan Albrekt I (1260--98), hvars linje äfven bar
namnet Sachsen-Wittenberg, till Albrekt III:s
död (1422) hertigarnas af Sachsen residens och
var därefter hufvudstad åtminstone i den forna
kurkretsen. W. belägrades mot slutet af 1813 och
intogs 13 jan. 1814 af preussarna. Efter tyska
fästningssystemets reorganisation 1871 upphörde
W. att vara fästning, och verken slopades 1874.
A. N--d.
Wittenberg,
Arvid, grefve, krigare, f. 1606 i Borgå
socken, Finland, d. 7 sept. 1657 i Zamośċ, tillhörde
en släkt, som urspr. hette
Wirtenberg von Debern
<img r>
(hvilket namn W. mest begagnade). Han inträdde i
krigstjänst 1622, deltog som öfverste i slaget
vid Nördlingen 1634, där han blef tillfångatagen,
var, sedan han blifvit utväxlad, med i Johan Banérs
fälttåg samt utmärkte sig i slagen vid Wittstock
(1636) och Chemnitz (1639). Befordrad till
generalmajor, handhade han efter Banérs afgång,
jämte Pfuel och Wrangel, öfverbefälet och anförde
med dem svenska hären i slaget vid Wolffenbüttel
(1641), där den segrade. Sedermera tjänade han
under Lennart Torstensons öfverbefäl, åtföljde denne
under alla hans fälttåg och bidrog som anförare för
högra flygeln till segrarna vid Breitenfeld (1642)
och Jankow (1645). Sedan Torstenson lämnat hären,
innehade W. befälet, tills K. G. Wrangel öfvertog
detsamma. W. förblef därefter till krigets slut
i Schlesien och Böhmen. Då Königsmarck eröfrat en
del af Prag, skyndade W. honom till bistånd, intog
Tabor och andra orter samt vann rikt byte. Efter
fredsslutet emottog han många vedermälen af drottning
Kristinas gunst, var rikstygmästare och general öfver
artilleriet, upphöjdes 1651 i friherrligt stånd med
Loimijoki (se d. o. 5) friherreskap i förläning och
befordrades s. å. till riks- och krigsråd. 1652 mottog
han i förläning ytterligare grefskapet Nyborg (se
d. o.). Han egde en betydande förmögenhet. Så lånade
han kronan flera gånger stora summor och kurfursten
af Brandenburg 30,000 rdr mot pant af amtet Belgard
i Pommern. Då Karl X Gustaf beredde sig till sitt
polska krig, utnämndes W. 1655 till fältmarskalk och
ståthållare öfver Pommern samt fick befallning att i
spetsen för en här af 17,000 man bryta in i Polen. Han
omringade det 15--24 tusen man starka adelsuppbådet
