885 Wittenberg- Vitterhetsakademien 886 och tvang det till kapitulationen vid Uscz (vid Netze) 25 juli, eröfrade vojevodskapen Posen och Kalisz och stod i hjärtat af Polen, då konungen uppnådde honom. Därefter belägrade han Krakau. som 7 okt. 1655 kapitulerade, och tvingade polske fältherren Koniecpolski att med sin här underkasta sig. Konungen öfverlämnade då åt honom befälet i Warschau, där han efter tappert försvar mot polske konungen Johan Kasimir och hela den polska hären slutligen, 21 juni 1656. måste dagtinga. I strid mot kapitulationsvillkoren fördes han fången till fästningen Za-mosc, där han dog. Hans lik fördes 1664 till Danzig, bisattes 1667 i Storkyrkan i Stockholm, jordfästes 1671 i Kiddarholmskyrkan. men fördes sedermera till Badelunda kyrka. Med öfver-lägsen militärisk skicklighet förenade W. hårdhet och grymhet,, hvarigenom han ådrog sig polackernas hat. 1826 lät Svenska akad. prägla en minnespenning öfver W., hvartill F. M. Franzén knöt ett "Minne" af W. ("Svenska akad:s handl. ifrån år 1796", bd XII, 1829). M. G. S. Wittenberg, Tauentzien von. Se Tauent-zien. WittenbeYge [hårdt g], stad i preussiska reg.-omr. Potsdam (Brandenburg), n. v. om Berlin, nära Stepenitz' förening med Elbe. 24.257 inv. (1919). Klädestillverkning och maskinverkstädsr, oljeberedning, tegelbruk. Den 1851 öppnade Elbebron hör till de mest storartade byggnadsverk i sitt slag; den har 35 pelare och med viadukter en längd af 1,590 m. A. N-d. Wittensten, stad. Se Weissenstein. Vitterfolket (sannolikt besläktadt med vätte, se d. o.), folkl., en i norrländsk folktro och sägen förekommande benämning på underjordiska öf-vernaturliga väsen eller troll, "underbyggare", nära besläktade med älfvorna (se A l f e r och Ä l f v a). De likna mest människor, äro klädda som sådana, ega boskap och besöka stundom af-lägse belägna fäbodvallar. Under vintern uppehålla de sig oafbrutet under jorden. Ofta omtalar den norrländska sägnen företrädesvis en kvinnlig dylik varelse under namnet v i 11 r a n 1. vi trä n. Hon erinrar i viss mån om skogsrået (se d. o.) eller skogsfrun, sådan denna framträder i åtskilliga sydligare svenska sägner. I Norge motsvaras vitterfolket af hulderjolket; hos lapparna af uldat. N. E. H. Vitterhet (isl. vitr, klok, vettig, kunnig, af vit, vett, förstånd), skönlitteratur, poetisk litteratur, var fordom liktydigt med kunskapsrikedom, vett, lärdom, men ordet nyttjades under dalinska och gustavianska litteraturskedena företrädesvis i bemärkelsen allmän humanistisk bildning i förening med skönhetssinne och innefattade, såsom omfångsbegrepp, alla de kunskapsgrenar, som an-sågos ge en sådan bildning (fr. belles-lettres, i motsats till de matematiska och naturvetenskaperna, .sciences}. De humanistiska lärdomsgrenarna, sådana som historien, språkkunskapen, fornforsknin-gen m. fl., hade ännu ej utvecklat sig till strängare vetenskaplighet och ej lösryckt sig från "vitterheten". Tvärtom var man angelägen att på allt sätt befästa denna gemenskap mellan vetenskap och vitterhet, ty man såg däri enda sättet att åt skönlitteraturen tillförsäkra ett högre värde, en värdig uppgift, och på samma gång åt lärdomen en vacker form, allt i öfverensstämmelse med upplysningstidehvarfvets äflan att förena "det nyttiga med det angenäma" och dess motvilja mot en från den allmänna bildningen isolerad lärdom. Inemot 1700-talets slut vunno emellertid de humanistiska vetenskaperna en själfständig, strängare utbildning och af söndrade sig från vitterheten, så att slutligen endast det estetiska elementet återstod, hvarefter ordets betydelse af skönlitteratur (diktning på vers och prosa samt vältalighet) blef allt vanligare och numera är den gängse. Jfr Litteratur. Vitterhetens vänner. Se L i vi j n, KL, och Nyromantik, sp. 273. Vitterhetsakademien (Kongl. svenska vitterhets-academien) stiftades i Stockholm 1753 af drottning Lovisa Ulrika, under medverkan af riksrådet frih. A. J. von Höpken och skalden O. von Dalin, samt var afsedd att, enligt den tidens uppfattning af begreppet vitterhet (se därom d. o.), vara en "académie des belles-lettres" i likhet med de i Paris och Berlin befintliga. Akademiens stiftelseurkund är dess af Adolf Fredrik 20 mars 1753 stadfästa "lagar", och den första sammankomsten hölls på Drottningholm s. å. 24 juli (den höga stiftarinnans födelsedag). Som ämnen för akad:s verksamhet bestämdes "historien, antikviteter, med hvad till bägges upplysning hörer, vältalighet och svenska språkets uppodling". (Skaldekonsten var så litet en behärskande uppgift för akad., att den ej ens nämnes i stadgarna som ett särskildt ämne; emellertid döljer den sig under ordalagen "svenska språkets uppodling".) Latin och franska skulle dock icke vara uteslutna, när det gällde lärda skrifter. Afsikten vore att "frambringa en ren smak, ett städadt tanke- och ett höfsadt skrifvesätt". Akad. skulle årligen, under namn af "handlingar", "journaux" eller "dagböcker", "utgifva sitt yttrande och omdöme" öfver utkomna svenska och främmande skrifter, dock icke teologiska och politiska. Det skulle åligga hvarje led., med undantag af sekreteraren, att hvart tredje år inge på högtidsdagen något af honom författadt arbete i akad:s ämnen. Akad. skulle till oväldig granskning emottaga anonymt inlämnade skrifter, antingen de vore författade af ledamöter eller af personer utanför akad. För täflande af det senare slaget skulle prisämnen uppges (genom kungörelse i tidningarna) och premier utfästas. Akad:s ledamöter egde att samlas en gång hvarje vecka, och årligen skulle en högtidligare allmän sammankomst hållas 24 juli, då någon led. borde genom ett tal upplifva akad:s underdåniga erkännsamhet mot stiftarinnan. Ledamöterna, hvilkas antal var obestämdt, indelades i honorarii (heders-), lärde och arbetande (det synes ha varit Lovisa Ulrikas ganska storartade plan att, i likhet med förhållandena vid t. ex. flera utländska vetenskapsakademier, insätta arbetande ledamöter med bestämd aflöning; men däraf vardt intet). Hedersledamöterna skulle utnämnas af drottningen och de öfrige föreslås samt efter fjorton dagar väljas genom omröstning till Hennes M:ts gillande. Ny led. tog sitt inträde med ett tal, som förut af akad:s direktör genom-