919 Vivisektion 920 ett visst intresse är ett uttalande af en engelsk sportsman, som deltog i den häftiga agitationen mot vivisektionen, lifligt öfvertygad om det afsky-värda i de vetenskapliga experimenten på lefvande djur. Vid erinran om hvad som försiggår under jakten förklarade han med samma öfvertygelse denna sport vara en fullt gentlemannamässig behandling af djuret, ty man lämnar det alla möjligheter att undkomma. Föreställningen om "alla lefvande varelsers naturliga rätt" sammanhänger mycket nära med uppfattningen af dessa varelser som öfvernaturliga väsen, på hvilkas område människan ej kan inkräkta, utan att ådraga sig en viss skuld, som i sin ordning måste sonas. Ej ens i den utsträckning detta föreställningssätt kan upprätthållas är det möjligt att genomföra den ifrågavarande "rättsprincipen", ty människan är uppfinningsrik och hittar alltid någon utväg att hjälp-ligt befria sig från skuldkänslan. Förnekandet af djurens naturliga rätt anses emellertid aí mången vara liktydigt med att legalisera grymhet mot djur och en återgång till ett antropocentriskt åskådningssätt, enligt hvilket hela världen är skapad till människans nöje och trefnad. Det bör härvid framhållas, att det sätt, hvarpå människan i det dagliga lifvet behandlar djuren, i själfva verket mycket litet beror af hennes uppfattning i fråga om djurets rätt. I gamla testamentet framträder som bekant den antropocentriska uppfattningen så tydligt som möjligt. Yid världens skapelse erhåller människan fullständigt herravälde of ver djuren, hvilket ytterligare bekräftas vid förbundet med Noa efter syndafloden. Men vi finna flerstädes yttranden, som vittna om, att Judafolket, liksom andra herde- och åkerbrukande folk, omfattade sina husdjur med ömhet och välvilja. T. o. m. de vilda djuren ansågos vara föremål för Jahves omvårdnad, något, som däremot ej kom de fientliga grannfolken till del. I den 104 :e psalmen, en högstämd naturskildring, anföres, hurusom, då natten faller på, vilddjuren draga ut och de unga lejonen, som ryta efter rof, söka sin föda af Jahve. - Talet om "djurens naturliga rätt" kan spela en viss roll vid agitationen inför ett mera okritiskt publikum, men torde aldrig på allvar kunna anföras som motiv för en lagstiftning. Denna "rätt" är en konstruktion; den kan ingå som faktor i s. k. tankeexperiment, som visserligen ha mycket litet med verkligheten att göra, men som erbjuda den fördelen att kunna varieras i oändlighet efter tycke och smak. - Yid diskussionen om dessa frågor har man ofta nog underlåtit att tillbörligen beakta ett faktum, som vi kunna beteckna med uttrycket det primitiva medlidandet - känslan aí obehag inför hvarje företeelse, som erinrar om lidande. Den, som åsett en operation, erinrar sig nog det obehag åsynen särskildt aí hudsnittet medförde. Obehaget i fråga är fullkomligt oberoende, om patienten varit söfd och sålunda själf ej haft någon smärta. Det är ingalunda ovanligt, att en åskådare vid ett dylikt tillfälle börjar kallsvettas och faller i vanmakt. Hvad vi här betecknat som primitivt medlidande är ej detsamma som medlidande i vanlig mening. För detta erfordras en altruistisk stämning. Man brukar belysa detta förhållande genom att anföra íariséens och samaritanens olika sätt att reagera vid åsynen af den sårade. Det primitiva medlidandet kan spåras redan hos en del djur - äfven uttryck af "samaritanens medlidande" förekomma inom djurvärlden -, och det är lätt att inse, hvilken roll det spelat inom det mänskliga samhället till afvärjande af skadegörelse. - Erinra vi oss tillika den mycket vanliga benägenheten att i en lifsföreteelse se ett uttryck af lust eller olust, så är det lätt att förstå, huru föreställningen om "de lefvande varelsernas naturliga rättigheter" uppkommit. I agitationsskrifterna framhålles, att det företrädesvis är uttryck af obehag, som intressera fysiologerna, och att deras experiment i främsta rummet gå ut på att framkalla smärta. I dessa skrifter möter oss också det primitiva medlidandet. Det är ej fråga om en undersökning, huruvida möjligheten för en smärtförnimmelse förelegat hos försöksdjuret. De lidanden, som skildras och tilläggas djuret, äro i själíva verket författarens egna - bortsedt naturligtvis från de fall, där författaren uppenbarligen förfarit rent schablonmässigt. Ett mått på dessa lidanden har man i de straff, som påyrkas mot dem, som utföra de ifrågavarande djurförsöken. Yidare kan man anföra den ofvan antydda erfarenheten från operationer, intyg från dem, som bevittnat krigets fasor, och tillika må man erinra sig, att olustbetoningen vid blotta tanken på ett lidande hos en person kan vara starkare än den, som åtföljer det omedelbara intrycket hos en annan. - Huru skall samhället förhålla sig till de kraf, som framställas på grund af dessa lidanden, hvilkas realitet ej kan bestridas? Att affärda dem som betydelselösa är uppenbarligen oförenligt med rättsordningens uppgift att skapa förutsättningar för ett fredligt samarbete mellan människor. Det gäller således som vid all lagstiftning att mot hvarandra väga olika intressen. Motståndarna mot vivisektionen (antivivisektionisterna) företräda härvid ej, såsom de själfva merendels påstå, djurets intressen, utan endast sina egna. Emot dessa stå två i stort sedt med hvarandra sammanfallande intressen, forskarintresset, i detta fall inriktadt på lifs-företeelserna, och "samaritanens intresse", inriktadt på att bekämpa lidande och död bland människor och djur. Uppenbarligen kunna de olika intressenas företrädare enas om en uppgift: att inskränka lidandet så mycket som möjligt. Liksom det primitiva medlidandet stegras genom skildringar, i hvilka man lämnat fantasien fria tyglar, så kan detsamma hållas inom rimliga gränser genom nykter eftertanke. Forskningens representanter å sin sida ha att beflita sig om arbetsmetoder, så mycket som möjligt skonsamma mot djuren och så litet som möjligt sårande allmänhetens känslor. I vår strafflag 18 kap. kommer detta bud till uttryck genom stadgandet af straff för den, som vid behandlingen af djur visar uppenbar grymhet, hvilket stadgande 1907 ersatte det gamla, som endast afsåg husdjuren. Stadgandet vänder sig ej enbart mot den i handling ådagalagda benägenheten att tillfoga lidande - i svårare fall torde den skyldige i anseende till sinnesabnormitet ej vara straffbar i vanlig mening - utan jämväl mot grof vårdslöshet och mot förfaranden, som väcka omdömesgilla personers afsky. Bestämmelsen afser all slags behandling af djur, för veten-