Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vivier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Vivisektion
918
undervisningen. Genom att med egna ögon få se
exempelvis ett slående hjärta erhåller eleven kunskap
om hjärtverksamheten, som han ej kan uppnå endast
genom att läsa om dessa företeelser i en bok. Den,
som skrifver detta, har varit i tillfälle att för
hundratal af vårt lands folkskollärare demonstrera
sådana försök och kan intyga, huru tacksamt det är att
på detta sätt meddela undervisning. - Nödvändigheten
af ingrepp på lefvande djur för beredandet af
vacciner och sera mot olika sjukdomar torde numera
vara allmänt insedd, likaså vikten af att genom dylika
ingrepp kunna utreda naturen af infektionssjukdomar,
verkan af gifter o. s. v.
Invändningar ha emellertid gjorts mot användningen af
djur för nu anförda ändamål (a n t i-vivisektion),
och genom kraftig propaganda har man i flera länder
sökt få till stånd en lagstiftning mot hvad man kallat
det vetenskapliga djurplågeriet. Köreisen började
omkr. 1870 i anslutning till den sedan århundradets
midt fortgående lifliga forskningsverksamheten
inom fysiologien. I England antogs efter
lidelsefulla debatter i parlamentet en akt 1876,
hvarigenom vivisektion formellt förbjudes, men åt
inrikesministern öfverlämnas att bevilja tillstånd
åt vissa personer att på vissa orter och för vissa
undersökningar utföra vivisektioner. Ett sällskap,
Society for fhe prevention of cruelty to animals, är
fortfarande verksamt för att underhålla propagandan. I
Tyskland utkom 1879 en af en viss Ernst v. Weber
författad skrift, "Die folterkammern der wissenschaft"
(öfv. "Vetenskapens tortyrkamrar", 1880), som
väckte en viss uppmärksamhet och som framkallade
motskrifter af framstående fysiologer (Hermann,
Ludwig, Heidenhainm. fl.). Ang. propagandan i Sverige
se art. om det 1882 stiftade Nordiska samfundet (till
bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet). Vid
riksdagen 1881, då vivisektionsfrågan första gången
var före, beslöts en skrifvelse till K. M:t. Efter
yttranden af Vet. akad., universiteten och Karolinska
institutet fick frågan den gången förfalla. Den kom
sedermera upp vid riksdagarna 1884 och 1888, men vann
intet gehör. Äfven senare försök att få till stånd
en lagstiftning efter engelskt mönster ha af visats.
Granskar man den litteratur, som tillkommit under
påverkan af den ifrågavarande propagandan, kan man
ej undgå att finna, hurusom bristande kännedom och
i många fall af ven bristande vilja att förstå den
vetenskapliga forskningens mål och metoder ligga
till grund för de ofta nog synnerligen obehärskade
angreppen mot vivisektionen. Å andra sidan måste
medges, att dessa angrepp af fackmännen i en
del fall bemötas med en öfver-lägsenhet, som ej
gagnat saken. Tillika kan anmärkas - åtminstone
beträffande Sverige -, att de mått och steg man
företagit att upplysa allmänheten ej varit nog
planmässiga. Landets folkskollärarkår, inom hvilken
den antivivisekto-riska propagandan drifvits med
mycken målmedvetenhet, har emellertid visat mycken
förståelse för den vetenskapliga forskningens kraf
och uppgifter. Detta har särskildt framträdt vid de
demonstrationer af djurförsök, som under de senare
åren egt rum i sammanhang med de af Central-
förbundet för nykterhetsundervisning anordnade
sommarkurserna. - Vi vilja nu granska de
grunder, som man anfört för en lagstiftning mot
vivisektionen. Åtskilliga förespråkare för sådana
åtgärder utgå från, hvad de anse själfklart, nämligen
att hvarje lefvande väsen har "rätt till en tillvaro i
enlighet med naturens ordning." Människan har, menar
man, ej rätt till ingrepp emot en annan lefvande
varelse annat än möjligen till själfförsvar. Som
djuren ej själfva kunna tillvarataga sina
"naturliga rättigheter", är det en plikt för det
mänskliga samhället att inskrida, i fall dessa
kränkas, och detta inskridande bör regleras
genom lagstiftning. Liksom förut undertryckta
samhällsklasser småningom fått sina rättigheter
erkända, väntar man, att motsvarande förmåner en
gång skola komma djuren till del. Man hänvisar på,
att med stigande upplysning människan blifvit mera
hänsynsfull mot djuren. Äfven om "djurens rätt"
ännu ej kommit till uttryck i lagstiftningen, är det
hvarje människas moraliska skyldighet att respektera
densamma. Särskildt fordrar man af representanterna
för den vetenskapliga forskningen, att de skola
afstå från alla ingrepp, som från djurets synpunkt
äro skadliga, af ven om de från människans och
vetenskapens synpunkt äro nödvändiga. Med detta
betraktelsesätt kan det aldrig bli tal om att väga
hänsynen till djuren och de af vetenskapsmännen
företrädda intressena mot hvarandra. "Katten bör gå
framför allt annat." I det anförda resonemanget har
man emellertid gjort en del antaganden, och dessa
äro långt ifrån så själf klara, som man menat. På fri
hand har man tecknat ett samhälle med både människor
och djur som bärare af rättigheter. Förebilden är
naturligtvis hämtad från det mänskliga samhället med
dess rättsordning, som man uppenbarligen föreställt
sig ha sin grund i en "naturrätt", som existerat,
innan of ver hufvud taget något mänskligt samhälle
fanns till. Och framför allt, denna "naturrätt"
har man antagit vara gemensam för alla lefvande
väsen. Djuret liksom människan har ärft sina
"naturliga rättigheter" från förfäderna. Men de
"naturliga rättigheterna" äro endast en konstruktion,
som ej har någon grund i hvad man numera vet om
rättsordningens uppkomst (se Rätt). Det torde ej
vara ur vägen att här erinra om ett samfund, inom
hvilket man försökt till-lämpa principen om "djurens
rätt". För medlemmarna af den indiska Jainaorden (se J
a i n a) gäller budet att icke döda eller skada. Den
rätttrogne t. o. m. sopar marken, där han skall gå,
för att ej trampa på myrorna. Samfundet håller sjukhus
för djur, tempel, där tusentals råttor erhålla sin
utspisning, och anstalter, där ohyra af olika slag
dröser som sanden på hafvets strand. Man invänder:
detta är en öfverdrift, en karikatyr. Men hvar skall
man draga gränsen för det mot människans ingrepp
fridlysta området? Hvilka lefvande varelser skall det
omfatta och hvilka ingrepp skola vara förbjudna? Det
är lätt att inse, hvem som kommer att uppdraga denna
gräns och huru detta kommer att utfalla. På Ceylon
liksom bland buddister i allmänhet är dödandet af
djur föremål för af sky. Fisk ingår emellertid i
befolkningens föda, och man förklarar helt enkelt:
fiskaren dödar ej fisken, han tar honom ur vattnet. Ai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
