917 Vivisektion 918 undervisningen. Genom att med egna ögon få se exempelvis ett slående hjärta erhåller eleven kunskap om hjärtverksamheten, som han ej kan uppnå endast genom att läsa om dessa företeelser i en bok. Den, som skrifver detta, har varit i tillfälle att för hundratal af vårt lands folkskollärare demonstrera sådana försök och kan intyga, huru tacksamt det är att på detta sätt meddela undervisning. - Nödvändigheten af ingrepp på lefvande djur för beredandet af vacciner och sera mot olika sjukdomar torde numera vara allmänt insedd, likaså vikten af att genom dylika ingrepp kunna utreda naturen af infektionssjukdomar, verkan af gifter o. s. v. Invändningar ha emellertid gjorts mot användningen af djur för nu anförda ändamål (a n t i-vivisektion), och genom kraftig propaganda har man i flera länder sökt få till stånd en lagstiftning mot hvad man kallat det vetenskapliga djurplågeriet. Köreisen började omkr. 1870 i anslutning till den sedan århundradets midt fortgående lifliga forskningsverksamheten inom fysiologien. I England antogs efter lidelsefulla debatter i parlamentet en akt 1876, hvarigenom vivisektion formellt förbjudes, men åt inrikesministern öfverlämnas att bevilja tillstånd åt vissa personer att på vissa orter och för vissa undersökningar utföra vivisektioner. Ett sällskap, Society for fhe prevention of cruelty to animals, är fortfarande verksamt för att underhålla propagandan. I Tyskland utkom 1879 en af en viss Ernst v. Weber författad skrift, "Die folterkammern der wissenschaft" (öfv. "Vetenskapens tortyrkamrar", 1880), som väckte en viss uppmärksamhet och som framkallade motskrifter af framstående fysiologer (Hermann, Ludwig, Heidenhainm. fl.). Ang. propagandan i Sverige se art. om det 1882 stiftade Nordiska samfundet (till bekämpande af det vetenskapliga djurplågeriet). Vid riksdagen 1881, då vivisektionsfrågan första gången var före, beslöts en skrifvelse till K. M:t. Efter yttranden af Vet. akad., universiteten och Karolinska institutet fick frågan den gången förfalla. Den kom sedermera upp vid riksdagarna 1884 och 1888, men vann intet gehör. Äfven senare försök att få till stånd en lagstiftning efter engelskt mönster ha af visats. Granskar man den litteratur, som tillkommit under påverkan af den ifrågavarande propagandan, kan man ej undgå att finna, hurusom bristande kännedom och i många fall af ven bristande vilja att förstå den vetenskapliga forskningens mål och metoder ligga till grund för de ofta nog synnerligen obehärskade angreppen mot vivisektionen. Å andra sidan måste medges, att dessa angrepp af fackmännen i en del fall bemötas med en öfver-lägsenhet, som ej gagnat saken. Tillika kan anmärkas - åtminstone beträffande Sverige -, att de mått och steg man företagit att upplysa allmänheten ej varit nog planmässiga. Landets folkskollärarkår, inom hvilken den antivivisekto-riska propagandan drifvits med mycken målmedvetenhet, har emellertid visat mycken förståelse för den vetenskapliga forskningens kraf och uppgifter. Detta har särskildt framträdt vid de demonstrationer af djurförsök, som under de senare åren egt rum i sammanhang med de af Central- förbundet för nykterhetsundervisning anordnade sommarkurserna. - Vi vilja nu granska de grunder, som man anfört för en lagstiftning mot vivisektionen. Åtskilliga förespråkare för sådana åtgärder utgå från, hvad de anse själfklart, nämligen att hvarje lefvande väsen har "rätt till en tillvaro i enlighet med naturens ordning." Människan har, menar man, ej rätt till ingrepp emot en annan lefvande varelse annat än möjligen till själfförsvar. Som djuren ej själfva kunna tillvarataga sina "naturliga rättigheter", är det en plikt för det mänskliga samhället att inskrida, i fall dessa kränkas, och detta inskridande bör regleras genom lagstiftning. Liksom förut undertryckta samhällsklasser småningom fått sina rättigheter erkända, väntar man, att motsvarande förmåner en gång skola komma djuren till del. Man hänvisar på, att med stigande upplysning människan blifvit mera hänsynsfull mot djuren. Äfven om "djurens rätt" ännu ej kommit till uttryck i lagstiftningen, är det hvarje människas moraliska skyldighet att respektera densamma. Särskildt fordrar man af representanterna för den vetenskapliga forskningen, att de skola afstå från alla ingrepp, som från djurets synpunkt äro skadliga, af ven om de från människans och vetenskapens synpunkt äro nödvändiga. Med detta betraktelsesätt kan det aldrig bli tal om att väga hänsynen till djuren och de af vetenskapsmännen företrädda intressena mot hvarandra. "Katten bör gå framför allt annat." I det anförda resonemanget har man emellertid gjort en del antaganden, och dessa äro långt ifrån så själf klara, som man menat. På fri hand har man tecknat ett samhälle med både människor och djur som bärare af rättigheter. Förebilden är naturligtvis hämtad från det mänskliga samhället med dess rättsordning, som man uppenbarligen föreställt sig ha sin grund i en "naturrätt", som existerat, innan of ver hufvud taget något mänskligt samhälle fanns till. Och framför allt, denna "naturrätt" har man antagit vara gemensam för alla lefvande väsen. Djuret liksom människan har ärft sina "naturliga rättigheter" från förfäderna. Men de "naturliga rättigheterna" äro endast en konstruktion, som ej har någon grund i hvad man numera vet om rättsordningens uppkomst (se Rätt). Det torde ej vara ur vägen att här erinra om ett samfund, inom hvilket man försökt till-lämpa principen om "djurens rätt". För medlemmarna af den indiska Jainaorden (se J a i n a) gäller budet att icke döda eller skada. Den rätttrogne t. o. m. sopar marken, där han skall gå, för att ej trampa på myrorna. Samfundet håller sjukhus för djur, tempel, där tusentals råttor erhålla sin utspisning, och anstalter, där ohyra af olika slag dröser som sanden på hafvets strand. Man invänder: detta är en öfverdrift, en karikatyr. Men hvar skall man draga gränsen för det mot människans ingrepp fridlysta området? Hvilka lefvande varelser skall det omfatta och hvilka ingrepp skola vara förbjudna? Det är lätt att inse, hvem som kommer att uppdraga denna gräns och huru detta kommer att utfalla. På Ceylon liksom bland buddister i allmänhet är dödandet af djur föremål för af sky. Fisk ingår emellertid i befolkningens föda, och man förklarar helt enkelt: fiskaren dödar ej fisken, han tar honom ur vattnet. Ai