franska korvetten "Capricieuse" och kallades Golfe
d'Anville samt därefter närmare af engelsmän 1855,
som gåfvo den namnet Victoria bay, och af ryssarna
1859. Staden grundlades 1860, och en militärpost
anlades 1861. 1865--1909 var staden frihamn. 1870
bestämdes platsen till hamn för Stilla-hafs-flottan (i
st. f. Nikolajevsk), och 1879 hade staden omkr. 4,500
inv. I samband med
platsens stegrade betydelse ökades denna invånarsiffra
i mycket hastigt tempo: 1886 till 12,500, 1897 till
29,000 och 1914 till omkr. 85,000 inv. Tidtals har
dock denna siffra varit betydligt större, och det
uppges sålunda, att staden 1908 hyste ej mindre
än omkr. 300,000 inv., hvaraf dock nära hälften
utgjordes af militär. Samtidigt beräknades det, att
omkr. 45,000 européer (icke militärer) vistades i
staden, 6,000 koreaner och 4,000 japaner. Återstoden
utgjordes af tunguser. Det normala invånarantalet
beräknas f. n. (1921) vara omkr. 120,000. Sedan
1871 står staden genom telegrafkabel i förbindelse
med Nagasaki och Schang-hai och genom landlinje
öfver Chabarovka med Europa. V., som är ändstation
för den östligaste delen af Sibiriska järnvägen,
är säte för den ryske ärkebiskopen. På platsen
finnas riksbanksfilial, goss- och flickgymnasium,
handtverks-, navigations- och militärskola,
observatorium samt det s. k. orientaliska institutet,
som är afsedt att ombildas till universitet, äfvensom
luthersk och romersk-katolsk kyrka. Dessutom har
V. ett vetenskapligt sällskap för utforskning
af Amurområdet och ett museum. En icke obetydlig
industri har sedan början af 1900-talet sett dagen
i V. Sålunda finnas där flera mekaniska verkstäder,
sågverk, bryggerier samt tvål-, tändsticks- och
läderfabriker. I V. har rests (1897) en staty
af amiral G. T. Nevelskij, som 1848 utforskade
Amurmynningen. På minnesmärket läses kejsar Nikolaus
I:s ord: "Där en gång den ryska flaggan hissats, får
den aldrig halas ned." Staden står i synnerligen
liflig och regelbunden ångbåtsförbindelse med
japanska, kinesiska och europeiska hamnar. -- Sedan
revolutionen 1917 ha olika ryska partier kämpat
om besittningen af staden, som tidtals besatts af
japaner.
H. T—e.
Utsikt af Vladivostok och dess hamn.
Vladyka 1.
Vladika (af slav.
vlad,
härska, motsvarande bysant.
archont) var urspr. en
beteckning för härskare i allmänhet, särskildt den
bysantinske kejsaren, men blef sedan en allmän
benämning för högt stående män af adelsstånd i
Serbien, Böhmen och Polen. I Ryssland har det varit
en hederstitel för det högsta prästerskapet och i
Montenegro speciellt för metropoliten i Cetinje,
hvilken ock innehade den världsliga makten, tills
Montenegro sekulariserades 1851. A-d J.
Władysław Syrokomla, pseudonym. Se
Kondratowicz.
Vlaemsche bibliophilen, Maatschappij der [flāms-che],
fla. (Flamländska bokvännernas sällskap), stiftadt
10 jan. 1839 i Gent af Fr. Vergauwen, Ph. Blommaert,
C. P. Serrure m. fl., utger litterära och historiska
fornskrifter och urkunder samt nytryck af äldre,
sällsyntare verk på flamländska.
Vlaenderen [flān-]. Se
Flandern, sp. 539.
Vlaho, helgon. Se
Blasius.
Vlamingen [flām-]. Se
Flamländare.
Vlára, pass. Se
Karpaterna, sp. 1147.
Wlasoff, S. Se
Finsk konst, sp. 376.
Wlassak, Moriz, österrikisk rättslärd, f. 20 aug. 1854
i Brünn, blef 1877 juris doktor och 1879 privatdocent
i romersk rätt i Wien, e. o. professor i samma ämne i
Czernowitz 1879 och i Graz 1882, ord. professor i Graz
1883, i Breslau 1884, i Strassburg 1895 och i Wien
1900. Bland hans många skrifter, som hufvudsakligen
behandla romersk-rättsliga ämnen, må nämnas
Zur
geschichte der negotiorum gestio (1879),
Edikt und
klageform (1882),
Kritische studien zur theorie der
rechtsquellen im zeitalter der klassischen juristen
(1884),
Römische processgesetze (1888—91). C. G. Bj.
Wlassics [via'J it J], G y u l a (J u l i u
s), ungersk jurist och statsman, f. 17 mars
1852 i Zalaegerszeg, verkade efter afslutade
universitetsstudier som ämbetsman, särskildt
sysselsatt med lagreformarbete, och utvecklade
liflig juridisk författarverksamhet, hvarunder
han bl. a. redogjorde för källorna till och
utvecklingen af ungerska straffrätten i samlingsverket
"Strafgesetzgebung der gegenwart" (1894 f.). 1890
kallad till professor i straffrätt i Budapest,
blef han 1892 deputerad och bidrog, ansluten till
det frisinnade partiet, kraftigt till införande af
religionsfrihet och civiläktenskap i
