Les Vosges [lä våʃ̇], ty. Wasgau, bergsträcka på gränsen mellan Elsass å ena sidan samt Lothringen och dep. Vosges och Haute-Saône å den andra. Hufvudriktningen är s. s. v. -- n. n. ö.; i s. skiljas V. från Jurabergen genom den berömda sänkan Burgundiska porten (362 m.); i n. fortsättas de på tyskt område af Hardt (se d. o.). V. höra till det äldre, under karbonisk tid veckade bergssystem, som af Suess erhållit namnet Variskiska bergskedjan (se d. o.). Då under tertiär tid de tektoniska krafterna åter grepo in, bildades genom instörtning den öfre Rhendalen nedanför Basel, och på ömse sidor kvarstodo som omramande bergssidor V. och Schwarzwald, hvilka båda berg till sin byggnad fullständigt motsvara hvarandra. (Se därom Schwarzwald.) I v. gå V. långsamt öfver i Lothringens högslätt. Den sydliga delen af V. (Massif des Vosges) är högst; den når till Bruche-sänkan och är hufvudsakligen byggd af granit och kristalliniska skiffrar. Öfver den platåartadt jämna ytan höja sig isolerade, kupolformiga berg, de s. k. ballons (ty. belchen). Högsta punkten är Ballon de Guebwiller (Sulzer Belchen 1,423 m.). Andra dominerande höjder äro Ballon d'Alsace (1,245 m.), Hohneck (1,368 m.) och Petit-Ballon (1,268 m.). Mot n. v. och n. om Bruche-dalen flyttas hufvudkammen längre åt v., samtidigt som medelhöjden på hela sträckan, som här bildar gränsen mellan Lothringen och Elsass, blir lägre. Öfver denna del af V. (Basses Vosges) för den i kommunikationshänseende viktiga sänkan Col de Saverne (Zabern-passet, 380 m.), genom hvilken Rhen--Marnekanalen är ledd äfvensom järnvägen Strassburg--Paris. V:s höjdkam utgör vattendelaren mellan Rhen och Mosel; ett mindre antal af vattendragen afbördas åt s. till Doubs och Saône. I klimatiskt hänseende ligga V. på öfvergången mellan Väst- och Central-Europa. Kallast och nederbördsrikast äro de östliga delarna. Regnmängden tilltar hastigt med höjden; sålunda eger Görsdorf (222 m. ö. h.) en årlig nederbördssumma af 950 mm. och Rothlach (1,000 m.) 1,540 mm. Fördelningen på årstiderna är i så mån anmärkningsvärd, som de lägre delarna ha sommarregn, under det att högre upp den mesta nederbörden faller på vintern. Spår efter istidens verkningar finner man i s. i form af moräner, slipade hällar och småsjöar (se fig.). -- V. betäckas till stor del, särskildt på östsidan, af skogar (hufvudsakligen gran och bok). Endast de allra högsta topparna nå öfver skogsgränsen. Vinrankan odlas på de östliga sluttningarna upp till omkr. 400 m. höjd. Invid vattendragen, särskildt utmed östsidan, är landet industrialiseradt och jämförelsevis tätt bebyggdt, men uppe på platån förekommer utom sparsamt åkerbruk (majs, hafre och potatis) mest kreatursskötsel. Bergsbruket är numera ej mycket gifvande, men fordom brötos silfver och bly i s. vid Markirch. Flera mineralkällor och kurorter finnas såväl på östsidan (Bad Sulz) som på västsidan (Plombières). På de lägre höjderna och utsprången å Elsass-sidan ligger en mängd borgar och ruiner, berömda i saga och historia. Litt.: Bleicher, "Les Vosges, le sol et les habitants" (1890), Trinius, "Die Vogesen in wort und bild" (1895), Bücking m. fl., "Geologischer führer durch das Elsass" (1900), och Fournier-Franck, "Les Vosges" (1--5, 1899--1901). A. N—d.

Typiskt Vogeserlandskap, med småsjöar.

Vogesīt [vå-], petrogr., en basisk gångbergart, tillhörande lamprofyrerna (se d. o.), grönaktig till mörkgrå eller nästan svart, till strukturen helt kornig, består af ortoklas med något plagioklas samt i växlande mängd hornblände och augit, kristalliniskt utbildade; kvarts och glimmer saknas däremot eller finnas endast som spår. Vogesiterna äro först iakttagna i Vogeserna och Odenwald, men ha sedan funnits också på andra ställen. K. A. G. Vogg (Viggo). Se Rolf Krake. Voggenhuber, Vilma von, ungersk sångerska, f. 1841 i Budapest d. 1888 i Berlin, elev af P. Stoll, sjöng på nationalteatern i Pest 1862—65, därefter i Berlin, Hannover, Prag, Stettin, Köln, Aachen, Bremen, Rotterdam och Wien, till dess hon 1868 fästes vid hofoperan i Berlin. 1871 gifte hon sig med bassångaren Franz Krolop (f. 1839 i Böhmen, d. 1897, sedan 1872 engagerad i Berlin). V:s stämma var en kraftig, dramatisk sopran, och hennes bästa roller voro Donna Anna i "Don Juan", Fidelio, Armida, Ifigenia, Spontinis Olympie och Vestale, Norma, Brünnhilde och framför allt Isolde. Voghera [vågēra], stad i italienska prov. Pavia, vid Pos biflod fr. h. Staffora, 24 km. s. s. v. om staden Pavia. 23,638 inv. (1911). Tillverkning af siden- och bomullsvaror, hattar m. m. Staden hette under forntiden Iria. A. N—d. Voghera [vågēra], Tullio, italiensk musiker, f. 1879 i Padua, elev af Bossi och Martucci vid konservatoriet i Bologna, filos. doktor i Padua 1902, blef dirigent vid Metropolitan opera house i New York och var kapellmästare vid K. teatern i Stockholm 1910—11, därefter i Dublin, 1915 ånyo anställd vid Stockholmsoperan, men kallades