963 Voguliska-Vogüé 964 trollsånger, björnvisor och sagor m. m., är mycket rik och har liksom deras religion och språk blifvit ingående studerad af finska, ungerska och ryska forskare. Deras språk står det ostjakiska rätt nära och bildar med detsamma den s. k. ob-ugriska gruppen af de fìnsk-ugriska språken (se d. o.); det sönderfaller i en mängd dialekter, som kunna sammanföras i en nordlig, en östlig, en västlig och en sydlig grupp, af hvilka framför allt den sistnämnda snarare kunde betraktas som ett särskildt språk än som en dialekt. Rätt framträdande äro de tatariska lånorden i framför allt den sydliga dialektgruppen. Litt.: P. Hunfalvy, "A vogul föld és nép" (1864), A. Ahlqvist, "Unter wogulen und ostjaken" (i "Acta Societatis scientiarum fennicæ", XIV, 1880), A. Kannisto,, "?ber die wogulische schauspielkunst" (i "Finnisch-ugrische forschun-gen", VI, 1906), B. Munkácsi, "Ältere berichte über das heidenthum der wogulen und ostjaken" (i "Keleti Szemle", III-V, 1902-04) och "Vogul népköltési gyüjtemény" (I-IV, 1892- 1910), K. F. Karjalainen, "Jugralaisten uskonto" (1918), A. Ahlqvist, "Wogulisches wörterver-zeichnis" (1891) och "Wogulische sprachtexte nebst entwurf einer wogulischen grammatik" (1894), B. Munkácsi, "A vogul nyelvjárások szóragozásukban ismertetve" (i "Nyelvtudományi közlemények", XXI-XXIV, 1887-94), M. Szilasi, "Vogul szójegyzék" (i samma tidskrift, XXV, 1895), A. Kannisto, "Zur geschichte des vokalismus der ersten silbe im wogulischen" (i "Mémoires de la Société finno-ougrienne", XLVI, 1919). K. B. W. Voguliska. Se Finsk-ugriska språk, sp. 379, och Vogul er. Vogüè [vågye7]. 1. LéoncedeV., markis, fransk politiker, f. 1805 i Paris, d. där 1877, deltog som kavallerilöjtnant i Frankrikes fälttåg i Spanien och Algeriet, men lämnade krigstjänsten efter julirevolutionen 1830 och anlade ett stort järnbruk i dep. Cher. Ehuru känd som öfvertygad legiti-mist, valdes han som republikan till konstituerande nationalförsamlingen 1848, där han nästan alltid röstade med högern. Han tillhörde af ven lagstiftande församlingen 1849, men drog sig tillbaka till privatliívet efter statskuppen 2 dec. 1851. Som medlem af 1871 års nationalförsamling tillhörde han legitimisterna och bidrog till Thiers' störtande 24 maj 1873. 1876 föll han igenom både vid valen till senaten och deputeradekammaren. 2. Charles Jean Melchior de V., markis, den föregåendes son, arkeolog, f. 18 okt. 1829 i Paris, d. där 10 nov. 1916, företog för arkeologiska forskningar bl. a. en längre resa i Syrien och Palestina (1853-54), hvarest han gjorde viktiga fynd och iakttagelser, som han sedermera offentliggjorde. På grund af sina betydande arbeten blef han 1868 medlem af Franska institutet. Han var fransk ambassadör i Konstan-tinopel (1871-75) och i Wien (1875-79), men lämnade den diplomatiska banan efter Grévys val till republikens president. Förgäfves sökte han därefter beträda den politiska banan; hans monarkiska åsikter tillskyndade honom endast nederlag vid valen såväl till senaten (1887 och 1888) som till deputeradekammaren (1889). Han kallades 1901 till led. af Franska akad. V. utgaf bl. a. Les églises de la Terre-Sainle (1860), Les inscrip-tions hébraìques de Jerusalem (1864), Le temple de Jerusalem (s. å.), La Syrie centrale (I-II, Architecture civile et religieuse du I:er au VII:e siècle, 1865-77; III, Inscriptions sémiti-ques, med öfv. och kommentarer, 1868- 77), Mélanges cl'ar-chéologie orìentale (1868), "Voyage d'ex-ploration à la Mer Morte à Petra et sur la rive gauche du Jour-dain par M. le Duc de Luynes" (1874- 77), Le maréchal de Villars d'après sa cor-respondance et des do-cuments inédits (2 bd, 1888), "Mémoires du maréchal de Villars" (6 bd, 1884-1904) och "Le duc de Bourgogne et le duc de Beauvilliers. Lettres inédites 1700-1708" (1900). 2:a delen af "Corpus inscriptionum se-miticarum". som omfattar arameiska inskrifter, bearbetades uteslutande af V. (l.a delen 1889). Sedan 1893 utgaf han, jämte Ch. Schefer, "Revue de 1'Orient latin" (en forts, af grefve Riants "Ar-chives de 1'Orient latin"). 1909 fick han mottaga en stor internationell festskrift. 3. Marie Eugène Melchior de V., vikomt, den föregåendes kusin, skriftställare, f. 25 febr. 1848 i Nizza, d. 24 mars 1910 i Paris, tjänstgjorde under åtskilliga år vid Frankrikes beskickningar i Konstantinopel och Petersburg, men hans håg för resor och studier förmådde honom snart att lämna den diplomatiska banan. Efter 1870-71 års krig, under hvilket han som frivillig tappert kämpade för sitt fäderneslands försvar, vistades han med kortare afbrott i främmande länder. De minnen och intryck, som han under dessa färder samlade, återgaf han tid efter annan bl. a. i "Revue des deux mondes", "Journal des débats" och "Figaro". I den förstnämnda tidskriften offentliggjorde han t. ex. en följd högst märkliga uppsatser of ver ryska författare, hvilkas betydelse han lärt känna under en längre vistelse i Ryssland. Genom dessa och flera andra arbeten bidrog han i väsentlig mån till att inom och utom Frankrike sprida kännedom om den ryska litteraturen och det ryska folket. I öfrigt omfattar hans författarskap reseminnen och naturskildringar, historiska och arkeologiska afhandlingar, politiska och litterära studier, berörande såväl äldre som nutida förhållanden och personligheter. Hans lugna världsåskådning, orubbliga tillit till framtiden, varma fosterlandskärlek, i förening med en sällsynt stilistisk förmåga, förskaffade honom ett mak-