där, etatsrådet Fr. S. Vogt. Efter sitt giftermål deltog hon icke i någon utställning förr än 1860. Hon upphörde med sin konstnärliga verksamhet 1876. Konstmuseet ì Köpenhamn eger en Häst, utförd i trä. Utom djur, såväl i naturlig storlek som i mindre skala (i vax och i elfenben), utförde hon äfven några byster. Ph. W.* Vogt [fågt], Karl, tysk zoolog, paleontolog och politiker, f. 1817 i Giessen, d. 5 maj 1895 i Genève, blef 1847 professor i Giessen. Sedan han 1849 blifvit afsatt från denna befattning, befordrades han 1852 till professor i geologi, sedermera ock i zoologi vid universitetet i Genève. V. utgaf ett stort antal såväl rent vetenskapliga som populära arbeten. Bland de förra förtjäna särskildt nämnas Histoire naturelie des poissons d'eau douce de l'Europe centrale (1839-45; tills, med Agassiz), Untersuchungen über die entwìckelung der geburts-helferkröte (1842), Lehrbuch der praktischen vergleichenden anatomie (tills, med E. Yung; 2 bd, 1885--94). Mycket använda voro ock hans Lehrbuch der geologie und petrefaktenkunde (2 bd, 1846; 4:e uppl. 1879) och hans af Specht illustrerade Die säugethiere in wort und bild (1883). V. var en bland de förste naturforskarna, som med stor kraft uppträdde för darwinismen, och genom på skilda orter hållna föredrag och många, ofta starkt polemiskt färgade skrifter bidrog han mycket till den nya teoriens popularisering. - Äfven på det politiska området spelade V. en på sin tid mycket bemärkt roll. Redan 1835, medan han studerade på Liebigs laboratorium, nödgades han, emedan han räddat en politiskt misstänkt vän från att bli arresterad, fly för att ej råka ut för "Mainz-undersökningskommissionen". Vald till medlem af parlamentet i Frankfurt a. M., tillhörde han den i "Deutscher hof" sammanträdande fraktionen af vänstern och var omväxlande med Robert Blum denna fraktions ledare. Efter parlamentets öfverflyttning till Stuttgart invaldes V. i "Reichs-regentschaft". Efter det s. k. Rump-parlamentets sprängning (1849) flydde V. under många äíventyr och mödor till Bern. I Genève var han till några år före sin död medlem i Stora rådet. Se G. Brändes, "Samlede skrifter", XVII (1906). L--e. Vogt [fågt], Friedrich, tysk germanist, f. 1851 i Greifswald, vardt 1883 e. o. professor där, 1885 ord. i Kiel, flyttade 1889 till Breslau och 1902 till Marburg. V. har författat bl. a. de stora sammanfattande verken Geschichte der mittelhochdeutschen literatur (i Pauls "Grundriss", 1893; 2:a uppl. 1902 och 1907) och d. I af den illustrerade Geschichte der deutschen literatur von den ältesten zeiten bis zur gegenwart (1897; 3:e uppl. 1909) samt ett stort antal smärre arbeten och afh. Han är utgifvare af "Germanistische abhandlungen" (1894 ff.), "Mitteilungen der Schlesischen gesellschaft fur volks-kunde" (1894 ff.) och "Schlesische volkstümliche überlieferungen" (1901 ff.). R--n B. Vogtherr [få'gt-], Heinrich, tysk konstnär, psalmist, f. 1490, sannolikt i riksstaden Wimpfen, där han i början af 1520-talet verkade som träsnidare och målare (dödsåret obekant). Han erhöll 1525 borgarrätt i Strassburg, hvarest han 1527 utgaf en liten samling psalmer, bland hvilka förekommer den storslagna hymnen "Herr gott der du erforschest mich" (n:r 11 i 1819 års svenska psalmbok). Vissa hymnologer häfda ock, att han författat den tyska urtexten till den annars Luther tillskrifna Davidsparafrasen "Aus tyeffer not schrey ich zu dir" (n:r 182 i 1819). Från 1530-talets ingång egnade sig V. länge odeladt åt sin konst och utgaf 1538 en märklig handbok (med 51 konstbilagor, röjande inverkan af Dürer) för målare, bildsnidare och guldsmeder i syfte att höja konsten ur dess förfall och ge dess utöfvare goda förebilder. På äldre dagar utgaf V. en alfabetiskt ordnad sångsamling, med utsökta illustrationer af hans egen hand. Han idkade ock omfattande bokförlagsverksamhet, hufvudsakligen egnad åt medicinsk litteratur. E. N. S--g. Vogtland 1. Voigtland [få'gtlant, fåcht-], lat. Terra advocatorum ("fogdelandet"), kallades sedan 1000-talet de riksomedelbara områdena vid öfre Elster och Saale, mellan Meissen och Thü-ringen, hvilka de tyske konungarna läto förvalta af särskilda fogdar. På 1100-talet kom landet till furstarnas af Keuss förfäder, ehuru äfven riksomedelbara grefvar och herrar fortfarande egde områden där. V. ligger till större delen inom fristaten Sachsen, reg.-omr. Zwickau, till mindre delen inom de thüringska fristaternas territorium. A. N--d. Vogtländska Schweiz [fågt-] kallas den på borgruiner rika, natursköna trakten kring Saales biflod Weisse Elster, mellan Plauen och Greiz. Stundom utsträckes namnet till att omfatta äfven dalsträckan längre åt n. till Berga. A. N--d. Vogue [vå'gg], fr. (eg. ett fartygs fart genom rodd), anseende, eftersökthet. Se vidare En vogue. Voguler (på sitt eget språk mansi, mendréi, hvilket namn torde stå i sammanhang med ungrarnas namn på sig själfva, magyar), en på östra sidan af Ural vid Ob och dess biflod Sosva samt vid Irtysjs bifloder Konda och Tavda och Tavdas bifloder Pelymka, Vagilsk och Losva boende folkstam, hvars antal numera uppgår till knappt 5,000 personer, de fleste boende vid Sosva och Konda; fordom ha de bott äfven mycket längre mot v. (vid öfre Petjora) och s. v., under det att deras utbredning till Ob har skett i jämförelsevis sen tid. I utseende, kultur och historia öfver-ensstämma de nära med sina grannar i ö., de finsk-ugriske ost j åkern a (se d. o.). De äro hufvudsakligen fiskare och jägare, men i n. äfven rennomader och i s. jordbrukare. Till namnet kristna, äro de i själfva verket hedningar med en animistisk religion, schamaner, björndyrkan o. d. Märklig är deras ifrigt odlade, ofta improviserade skådespelarkonst med allehanda masker m. m. Deras folkpoesi, omfattande hjältesånger, sånger om världens och tingens skapelse.