Syd-Tyskland under tiden före Dürers uppträdande. Dürer arbetade i sin ungdom på W:s verkstad och fick där sin första kunskap. Jfr "M. W. und der Nürnberger holzschnitt im letzten drittel des XV. jahrhunderts" (1913). ^{G--g N.} Wohlin [vål<over>i</over>n], Nils Rikard, universitetslärare, politiker, f. 11 juni 1881 i Stockholm, blef student i Uppsala 1898 och filos. doktor i Stockholm 1913, vid hvars högskola han förordnats till docent 1908 i politisk ekonomi och 1912 i statistik, samt utnämndes 1916 till professor i statistik i Uppsala. Sedan 1919 (urtima riksdagen) är han led. af Första kammaren för Malmöhus län, har anslutit sig till jordbrukarnas riksförbund och haft plats i spannmålsmonopols- (1919) och bevillningsutskotten (1920--21) samt i utrikesnämnden (1921). W. har varit led. af torp- (1909--11), kronolägenhets- (1912), jord- (1919) samt tull- och traktatkommittéerna (s. å.), af sociala rådet (1913--15) och statens industrikommission (1916--17). W. har utarbetat åtskilliga bilagor till "Emigrationsutredningen", såsom Utvandringslagstiftning (bil. 1. 1908), Den jordbruksidkande befolkningen i Sverige 1751--1900 (bil. 9, 1909), Faran af bondeklassens undergräfvande (bil. 10, 1910), Torpare-, backstugu- och inhysesklasserna (bil. 11, 1908) samt därjämte författat Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena m. m. (akad. afh. 1912), Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden (1914), Jordfördelningen och "landsbygdens affolkning" (1915), Den äktenskapliga fruktsamhetens tillbakagång på Gottland (s. å.) och Svensk ekonomi och politik. Några uppsatser från krigsåren 1914--1917 (1918). W. är led. af Landtbr. akad. (1911) och Vet. akad. (1918). Wohlthäter [v<over>å</over>l-], ty., "välgörare", begagnas ofta i hvardaglig stil något skämtsamt om en person, som bjuder på något, t. ex. "Vi åto middag på Grand hôtel; Pettersson var wohlthäter." Vohwinkel [f<over>å</over>-], kommun i Rhenprovinsen, 3 km. s. v. om Elberfeld. 12,763 inv. (1905). Textilindustri. Voigt [f<over>å</over>gt], Johann Karl Wilhelm, tysk mineralog och geolog, f. 20 febr. 1752 i Allstedt, storhertigdömet Weimar, d. 1 jan. 1821 i Ilmenau, åtföljde storhertigen af Weimar på resor i naturhistoriskt syfte, blef 1785 bergssekreterare och 1789 bergsråd i Ilmenau. V. var en af Werners tidigaste lärjungar, men genom sina geologiska undersökningar i Rhentrakterna kom han snart (1783) till den åsikten, att basalten var en eruptiv bergart; genom sina senare arbeten ställde han sig på en mera utprägladt plutonistisk ståndpunkt, och i den uppstående striden mellan neptunister och plutonister (se Geologi, sp. 975) kom han att alltmer aflägsna sig från sin ursprunglige läromästare. -- Hans broder Christian Gottlob von V., f. 1743, d. 1819 som statsminister i Weimar, tillhörde Goethes krets. Goethes bref till V. utgåfvos af O. Jahn 1868. ^{K. A. G.} Voigt [f<over>å</over>gt], tyska historieskrifvare. 1. Johannes V., f. 27 aug. 1786 i Bettenhausen i Sachsen-Meiningen, d. 23 sept. 1863 i Königsberg, blef 1812 docent i Halle och författade som sådan det Gregorius VII förhärligande verket Hildebrand als papst Gregor VII und sein zeitalter (1815; 2:a uppl. 1846). 1817 kallades han till chef för stadsarkivet i Königsberg och blef 1823 professor i medeltidens och nyare tidens historia vid Königsbergs universitet. V. egnade därefter sina betydande krafter hufvudsakligen åt forskningar i provinsen Preussens häfder. Hans förnämsta arbete på detta område är Geschichte Preussens von den ältesten zeiten bis zum untergange der herrschaft des Deutschen ordens (9 bd, 1827--39), hvartill slöt sig utgifningen af "Codex diplomaticus prussicus" (6 bd, 1836--61) m. fl. publikationer. Därmed förvärfvade han sig hedersnamnet "den preussiska historieskrifningens fader". Af V:s öfriga arbeten må nämnas Geschichte Marienburgs (1824), Geschichte des Deutschen ritterordens in seinen zwölf balleien in Deutschland (2 bd, 1857--59) och Handbuch der geschichte Preussens bis zur reformation (3 bd, 1842--43). -- 2. Georg V., den föregåendes son, f. 5 april 1827 i Königsberg, d. 18 aug. 1891 i Leipzig, promoverades 1851 till filos. doktor i Königsberg, vardt 1855 kustos vid universitetsbiblioteket i nämnda stad, 1858 "honorarie professor" i München, för att under v. Sybels ledning öfvertaga utgifningen af tyska riksdagsakter, samt ord. professor i historia 1860 i Rostock och 1866 i Leipzig. Hans förnämsta arbeten äro Die wiederbelebung des klassischen altertums oder das erste jahrhundert des humanismus (1859; 3:e uppl. utg. af Lehnerdt i 2 bd, 1893) och Enea Silvio de' Piccolomini als papst Pius II und sein zeitalter (3 bd, 1856--63). 1--2. (^{V. S--g.}) Voigt [f<over>å</over>gt], Karl Friedrich, tysk medaljör, f. 1800 i Berlin, d. 1874 i Trieste, studerade bl. a. i Berlin, rönte påverkan af Thorvaldsen i Rom och blef 1829 konung Ludvig I:s af Bajern förste myntmedaljör. V. utförde reliefer i slottet i Berlin (Amor som lejontämjare m. fl.) samt porträttmedaljonger, bl. a. af konung Ludvig, Pius VIII, Rauch, Cornelius och Thorvaldsen (1837, Glyptoteket i München). (^{G--g N.}) Voigt [f<over>å</over>gt], Moritz, tysk rättslärd, f. 1826 i Leipzig, d. där 1905 som professor, behandlade historiskt och antikvariskt den romerska rätten i ett stort antal arbeten, af hvilka kunna nämnas Die lehre vom jus naturale (4 bd, 1856--75), Römische rechtsgeschichte (3 bd, 1892--1902) och afh. i k. sachsiska vetenskapssällskapets arbeten. Voigt [f<over>å</over>gt], Johanna, född Ambrosius, f. 1854 i Lengwethen, Ostpreussen, var tjänstflicka, vardt sedan gift med en bonde, skref lyriska dikter, som väckte uppmärksamhet bland litterärt intresserade. En 1895 utgifven samling Gedichte (41:a uppl. 1905) åstadkom en utomordentlig hänförelse, författarinnan firades allmänt som "natursångerska" -- liksom på sin tid "die Karschin" -- och glömdes lika hastigt. Wilbrandts roman "Hildegard Mahlmann" behandlar henne. Jfr Hermann Grimm, "Fragmente", I (1900). ^{R--n B.} Voigtel [f<over>å</over>gtel], Karl Eduard Richard, tysk arkitekt, f. 1829 i Magdeburg, d. 1902 i Köln, känd hufvudsakligen som Kölndomens fullbordare, studerade byggnadskonsten vid Berlins akademi, blef 1855 af Zwirner anställd vid arbetet på Kölndomen och fick efter Zwirners död uppdrag att själfständigt leda byggnadsarbetet. Han fulländade också detta den gotiska konstens jätteverk i lång-