971 Voiture-Vojevod 972 ningar åt detta håll blef han den egentlige grundläggaren af den moderna näringsfysiologien. Först genom hans arbeten om de vägar, på hvilka kväfvet som en produkt af ägghvitesönderdelningen i kroppen af ges från denna, och hans i sammanhang därmed stående, delvis i förening med Bischoff utförda forskningar om kväf ve jämvikten och lagarna för ägghviteom-sättningen blef ett exakt studium af näringsläran öfver huf-vud möjligt. Hans tills, med Pettenkofer anställda långa försöks-serier öfver den totala ämnesomsättningen vid tillförsel af olika slag af näringsämnen och af olika mängder af dessa bilda utgångspunkten för de många arbeten, genom hvilka nämnda grundfrågor sedan dess belysts. Af stor betydelse voro också V:s rön ang. ämnesomsättningen vid muskelarbetet. I af seende på den rationella anordningen af utspisningen i offentliga anstalter gjorde V. mycket betydelsefulla inlägg; hans normalkostsats (se Födoämnen, sp. 333) har utgjort den bas. på hvilken de flesta andra kostsatser i väsentlig grad stödt sig. Härvid inlade V. en alldeles särskild förtjänst genom att skarpt betona nödvändigheten af, att födan icke allenast skall vara kvantitativt tillräcklig, utan ock ega en sådan beskaffenhet, att den tilltalar vår matlust och gör, att vi med nöje förtära den. Och med sällsynt skarpblick framhöll han, att detta på det närmaste sammanhängde med födans inflytande på afsöndringen af matsmältningsvätskorna, en tanke, som långt senare på det mest slående sätt bekräftades genom Pavlovs (se denne) undersökningar. V. sammanfattade resultaten af sina forskningar på näringslärans område i Handbuch der physiologie des allgemeinen stoffwechsels und der ernährung •(1881). De flesta af hans originala arbeten äro offentliggjorda i den af honom i förening med andra sedan 1865 utgifna "Zeitschrift fur bio-logie". Därjämte utgaf han Die gesetze der ernährung des fleischfr essers (med Bischoff, 1860), Untersuchung der kost in einigen ö†fentlìchen anstalten (1877) m. m. Då Svenska läkaresällskapet 1902 första gången utdelade Anders-Retzius-medaljen för vetenskapliga förtjänster inom fysiologien, tillerkändes denna åt V. 1. (G-g N.) 2. R- T-dt. Voiture [vtoatyr], Vincent, fransk författare, f. 1598 'i Amiens. d. 1648 i Paris, var af ringa börd, men lyckades förskaffa sig mäktiga vänner och beundrare, hvilka införde honom i den förnäma världen i Paris. Tack vare utmärkt uppfostran i förening med ovanliga sällskapsgåfvor, ansågs han, ända till sin död, som en oumbärlig gäst, hvarhelst man fann nöje i litterära samtal och sysselsättningar, framför allt i den "pretiösa" kretsen, som samlades i det berömda Hotel de Rambouillet. Han fängslade genom förbindligt väsen, fint umgängessätt, lekande och underhållande konversation. Tidigt kom han sålunda i beröring med Frankrikes mest betydande män, bl. a. hertig Gaston af Orleans, som använde honom i flera viktiga uppdrag och slutligen utnämnde honom till introducteur des ambassadeurs vid sitt hof, kardinalen af Richelieu, som gaf honom säte i den af honom stiftade Franska akad., m. fl. Af ven af konungen själf erhöll han särskilda ynnestbevis, bl. a. en anställning som maítre d'hòtel vid det k. hofvet. De skyldigheter, som umgänget i stora världen alltmer ställde på honom, hindrade honom tvifvelsutan att med allvar egna sig åt litterära sysselsättningar. Utom några ofullbordade afhandlingar efterlämnade han endast en samling bref, skrifna till en mängd högt uppsatta personligheter, samt en samling poesi, omfattande elegier, stanser, sonetter jämte några chansoner och rondåer, i hvilka han visade sig vara lycklig verssmidare. Emellertid är det som prosaförfattare han haft betydelse för franska språket, förnämligast genom sina af samtiden beundrade Lettres. Dessa voro visserligen till innehållet ganska betydelselösa, men genom den lätta och tilltalande form, som utmärker dem, tjänade de som förebild för en mönstergill brefstil. Efter V:s död offentliggjordes hans (Euvres 1650. J- M-r. Voiture de place [vwatyr da pla's], fr. Se F i a-ker, sp. 143. Voix mixte [veoa' m^kst], fr., mus. Se Falsett. Wojcícki [våjtsi'tski], Kazimierz Wía-d y s l a w, polsk publicist och författare, f. 1807, d. 1879, utgaf samlingar af polska, ukrainska och hvitryska ordspråk, folkvisor, folksagor m. m. Han redigerade från 1850 tidskr. "Biblioteka war-szawska" och från 1866 veckotidningen "Klosy" (Ax). Med sina Stare gawedy i obrazy (Gamla småhistorier och bilder; 1840) införde han det nya diktslaget "gawenda", ett slags berättelser ur polska adelns lif. W. utarbetade en i krestomati-form uppställd historia öfver polska litteraturen (2: a uppl. 1861) och en historia öfver den äldre polska teatern (1840). Han utgaf åtskilliga historiska aktstycken och memoarer, bl. a. Jan Kilinskis (1830) och "Pamietniki do panowania Zygmunta III" (1876). ' (A-d J.) Wojejkov, A. I. Se W o e i k o v. Vojevod (po. wojewoda, ry. vojevoda, tjech. vévoda; af voj, krigare, och voditj, leda), hos slaverna en urspr. militärisk titel, motsvarande det germanska hertig. I det gamla Polen var wojewoda titeln på den högsta värdigheten vid furstehofvet, comes palatinus, med både militärisk och administrativ myndighet. När Polen på 1100-talet sönderföll i furstendömen, bildades s. k. vojevodskap (po. wojewodztwo), under en vojevod, men när riket åter samlades, behölls titeln som beteckning för den lokala myndigheten med militärisk maktfullkomlighet och delvis domsrätt samt medlemskap af den kungliga senaten. Vojevodernas