975 Vojt--Vokal 976 1482), Pad Dubrovnika (Ragusas undergång 1797--1815) och utgett de diplomatiska memoarerna Zapisci Marina Marojice Kaboge (1899) och Depeschen des Francesco Gondola (1909). Hans smärre studier från olika skeden af Ragusas historia utgåfvos 1912 under titeln Književni časovi. 1--2. A--d J. Vojt (ty. woid, woit), sjöv. 1. En enkel anordning för att med eller utan biträde kunna med en båt eller mindre flotte kommunicera mellan en kaj och ett fartyg eller, i allmänhet, vattenledes mellan två fasta föremål. Man fastsätter ett block vid hvartdera föremålet och inskär genom dessa block ett tåg, hvars ändar fästas i båtens eller flottens ändar, sedan tåget blifvit styfhaladt. Genom att halas längs detta tåg kan en båt e. d. med lätthet förflyttas till och från fartyget af en person; detta kallas att ”vojta”. Stundom nyttjas vojten för smärre färjor. -- 2. En träskifva, som medelst en tågända vrides rundt för att åstadkomma själfva tvinningen, då man om bord spinner sjömansgarn. -- 3. Äldre benämning på ”rulle”, t. ex. loggvojt (nu ”loggrulle”). 1--3. B. N.* Vojtjajaure, en 5,5 kvkm. stor sjö, 389 m. ö. h., i Tärna socken, Västerbottens län, omkr. 40 km. från norska gränsen. V. genomflytes af en biflod till Ume älf, kommande från Stensele sockens sydvästra hörn. J. V. E. Vojutsa (Viosa), forntidens Aoos, flod i södra Albanien, upprinner nära Salamvrias och Artas källor n. om Metsovo vid Zygos-passet (Lynkos), flyter mot n. v. förbi städerna Konitsa, Premeti och Tepeleni samt faller ut i Otrantosundet n. om Valona-viken. A. N--d. Vokabler (af lat. vocābulum, ord), lösryckta ord ur ett språks ordförråd, glosor. Jfr Morfem och Vocabularium. Vokabulär. Se Ordlista, sp. 828. Vokal (lat. vocālis, näml. litera, af vox, röst), fonet., har hos latinska författare (redan Cicero och Quintilianus) samma betydelse som grekiska grammatikers foneenta samt definieras i vanligt språkbruk med ”sådana språkljud, som kunna uttalas för sig själfva utan tillhjälp af andra ljud”. Det svenska ordet för vokal är också själfljud. Denna definition tål emellertid ingen närmare granskning. Att icke blott vokalerna kunna uttalas för sig själfva, det vet nu hvar och en, som hört barn undervisas i läsning efter ljudmetoden. Utan någon svårighet uttalar man t. ex. l, m ensamma (ljuden få ej förblandas med bokstäfvernas namn: äll, äm). Å andra sidan kunna l, m, s o. s. v. ensamma bilda stafvelse utan tillhjälp af någon ”vokal”. De vanliga s. k. vokalerna (i svenskan a, e, i, o, u, y, å, ä, ö, af hvilka a, o, u och å pläga kallas ”hårda” och de öfriga ”lena” eller ”mjuka”) äro moderna fonetiker i regel icke benägna att anse som någon vetenskapligt hållbar ljudgrupp. Ofta sammanföras vokalerna, såväl de vanliga som de nasalerade, med vissa andra språkljud, t. ex. de ljud, som höras under förhållningen -- d. v. s. under det de talorgan, som bilda ljuden, hållas kvar i sin kontaktställning -- vid m, n, ng och l (utan hväsning) i amma, Anna, unga, alla, till en stor språkljudsafdelning: resonanter. Hit höra tonande och hviskade språkljud, vid hvilkas bildning intet ljud alstras i ansatsröret (d. v. s. talapparaten ofvanför stämbanden), utan detta blott tjänstgör som resonansrum för stämbandsljudet (se vidare Resonanter). Emellertid äro några vokaler, t. ex. olika arter af svenska i och y, ej sällan så starkt frikativa (hväsande), att de måste anses åtminstone stå på gränsen till resonanternas motsats insonanterna (A. Noreens terminologi). -- Med vokaler menas i alla fall (så vidt uttrycket nyttjas i vetenskaplig litteratur, och man använder det af praktiska skäl ganska mycket) vanligen språkljud med ett visst bildningssätt, under det man hellre brukar termen sonant, när man afser vokalers eller andra språkljuds funktion som kärna inom stafvelsen. I orden handel, vatten, som (i regel) uttalas tvåstafvigt, men utan vokal i senare stafvelsen (e finns synnerligen ofta blott i skriften, icke som vokal i vanlig mening i talet), säger man. att l, n ”tjänstgöra som” vokal, eller äro sonanter. Öfriga ljud i stafvelsen kallas konsonanter. För den äldre och ännu mycket vanliga betydelsen af konsonant = icke-vokal brukar Noreen termen buckal. Vokalernas akustiska natur har länge sysselsatt forskningen, utan att enighet i uppfattningen nåtts. Det senaste bidraget till diskussionen (och ett viktigt sådant) torde vara C. Stumpfs ”Die struktur der vokale” (i ”Sitzungsberichte der preussischen Akademie der wissenschaften”, 1918, sid. 333 ff.). Den för saken intresserade hänvisas till detta arbete, till densammes ”Uber neuere untersuchungen zur tonlehre” (i Schumanns ”Bericht über den VI. kongress fur experimentelie psychologie in Göttingen”, sid. 305 ff.) samt till utförligare läroböcker i akustik, fysiologi och fonetik, där man kan finna redogörelser för bl. a. de skenbart oförenliga två viktigaste vokalteorierna, hvilka särskildt knyta sig till namnen Helmholtz och Hermann. Vokalerna indelas antingen efter det intryck, som de göra på örat, eller efter talorganens ställning vid deras frambringande. Indelningsresultatet åskådliggör man ofta genom att anbringa vokalsymbolerna i någon geometrisk figur: triangel, fyrkant, åttkant o. s. v. Äldst bland vokalfigurerna är vokaltriangeln, första gången använd af Hellwag i ”Dissertatio inauguralis physiologico-medica de formatione loquelæ” (1781). I vokaltriangeln ställas ”grundvokalerna” i, a och o (i t. ex. bo) i hvar sin spets, och öfriga vokaler anbringas på eller på sidan om sammanbindningslinjerna, exempelvis e på linjen mellan a och t, detta därför att man ansett e akustiskt och artikulatoriskt ligga mellan a och i. Emellertid synes E. A. Meyer i ”Untersuchungen über lautbildung” (1911) ha bl. a. visat, att det finns arter af i, som bildas med lägre tungställning än en del e. Genom Meyers undersökningar skulle då värdet af vokalfigurer ha blifvit tvifvelaktigare, än det i och för sig kunde anses vara, och dessutom alla hittills uppställda vokalsystem ha fått en stöt, som bragt dem i hälsosam gungning. Vid indelningen af vokalerna efter bildningssätt tas så godt som uteslutande hänsyn till de öfre talorganens artikulationsförhållanden: käkvinkelns storlek, platsen för det minsta afståndet mellan tunga och gom (det s. k. artikulationsstället), detta af stånds storlek, tungans form