och (eller) muskelspänning (vid artikulationsstället), läpparnas ställning och form. Noreen i ”Vårt språk” I, 2 indelar de svenska vokalerna efter artikulationsställe i 5 hufvudgrupper: apiko-alveolara, dorso-alveolara (ex. (hvit, lim, ny, ylle), mediodorso-kakuminala (ex. veta, sett, väta, sätt, rike, vackert, dö, böja, dua),dorso-velopalatala (ex. ung), dorso-velara (ex. mark, rock, flickor, tak, mål, bok, tom). Termernas första led afse (delar af) det aktiva talorganet tungan: apex (spetsen), dorsum (ryggen), deras andra led (delar af) det passiva organet gommen: alveoli (tandvallen), cacumen (gomtaket), velum (gomseglet). Vokaler bildade med trångt pass mellan tunga och gom kallar Noreen höga (ex. hvit, lim, ny, ylle, veta, sett, dö, dua, ung, mål, bok, tom), vokaler med jämförelsevis vidt pass låga (ex. väta, sätt, vackert, böja, mark, rock, tak). Vokaler, vid hvilkas bildning läpparna stängas mer eller mindre långt framåt, men hållas öppna på midten med eller utan förskjutning framåt eller rundning -- hvilka kunna vara af olika slag -- benämner han labialiserade eller orena vokaler, öfriga delabialiserade eller rena (ex. på delabialiserade vokaler: hvit, lim, ny, ylle, veta, sett, väta, sätt, mark). De labialiserade vokalerna delas af Noreen i vida (ex. tak), halfvida (ex. böja, gått eller godt), halftrånga (ex. ung, flickor, mål, ny, dö -- de två senare dock alternativt halfvida), trånga (ex. dua, bok, tom). De af Noreen och många andra brukade benämningarna på vokaler: spända och slappa eller ospända afse muskelspänningen i tungan. Ett par i vokalbeskrifningar mycket använda termer äro sluten och öppen. Till grund för indelningen af vokalerna i slutna och öppna ligger, anser Noreen, den omedvetna principen "att af flera under en typ (i vår vanliga skrift) inrymda ljud beteckna det som (relativt) ’öppet’, hvars artikulation kommer närmare det s. k. indifferensläget”, alltså t. ex. hat och skjut slutna, hatt och skutt öppna. -- Med hänsyn tagen till olika indelningssynpunkter äro således enligt Noreen t. ex. vokalerna hvit och rock: den förra en delabialiserad, hög och spänd dorso-alveolar, den senare en halfvidt labialiserad, låg och slapp dorso-velar vokal. Andra fonetiker begagna för sina indelningar af vokalerna en rätt olika terminologi. Ibland är det då blott fråga om olika namn för samma sak, ibland åter gömmer sig bakom olikheten i terminologi äfven en olikhet i sak. Skiljaktigheter kunna uppstå däraf, att den ene drifver sina distinktioner längre än en annan. Synnerligen svårt är det också att komma till rätta med vokalernas bildningssätt. Gränserna mellan dem äro svåra att bestämma. Akustiskt mycket lika vokaler kunna bildas med rätt olika munställningar, i hvilka de olika faktorerna kompensera hvarandra (”polymorfismer”), o. s. v. Som af det ofvanstående framgår, tar man i regel vid beskrifning af olika vokaler icke hänsyn till långt bak och djupt ned belägna delar af talapparaten. Skälet är naturligtvis det, att dessa partier äro vida mindre tillgängliga för undersökning. All sannolikhet talar emellertid för att hvad där försiggår icke oväsentligt inverkar på vokalklangen. Hvar och en i ett vokalsystem upptagen vokal anses allmänt representera en grupp af språkljud. Det vill nu synas, som om dessa varieteter af ett och samma ljud -- antalet är mycket stort -- icke skulle vid talet träda godtyckligt i st. f. hvarandra, utan som om varieteterna inom en grupp skulle stå i bestämdt samband med varieteterna inom andra grupper, att med andra ord ett vokalsystem kan uppdelas i en hel mängd vokalsystem, som icke godtyckligt blandas med hvarandra. Liknande skiftningar hos ett och samma ljud kunna -- om än vanligen icke lika lätt -- också iakttagas hos buckalerna. Hittills har man fäst föga afseende vid dessa ”fina” skiljaktigheter i ett och samma ljuds klang och bildning. Det torde emellertid komma att visa sig, att de äro af synnerlig vikt för en djupare förståelse af talets mekanism. -- Se vidare Halfvokaler, Intervokalisk och Nasalerade ljud. O. Gj--n. Vokalbalans, språkv. Se Uppland (Folkmål, sp. 1193). Vokalförhöjning, språkv., en stundom som öfversättning af ty. umlaut begagnad term, således detsamma som omljud (se d. o.). Vokalharmoni, språkv., en ofta använd benämning på framåtverkande, progressiv assimilation (se d. o.) mellan i olika stafvelser stående vokaler, medan den bakåtverkande, regressiva vokalassimilationen vanligen benämnes omljud (se d. o.). De företeelser man kallar vokalharmoni bestå i regel af en assimilation i palatal, guttural eller labial riktning, hvarigenom i första fallet en guttural, bakre, ”låg” eller ”hård” vokal förändras till motsvarande palatala, främre, ”höga” eller ”lena” vokal genom inverkan af en föregående palatal vokal, sålunda t. ex. a till e eller ä, u till y, i andra fallet en palatal vokal öfvergår till motsvarande gutturala vokal genom inverkan af en föregående guttural vokal, t. ex. e eller ä till a, i till ”bakre” eller ”slaviskt” i, och i tredje fallet en utan labialisering, d. v. s. rundning eller framskjutning af läpparna uttalad vokal förändras till motsvarande labialiserade vokal efter en föregående labialiserad vokal, t. ex. a till o, i till y. Stundom begagnas termen vokalharmoni äfven för de fall, då en med hög tungställning uttalad vokal efter vissa med lägre tungställning uttalade sådana öfvergår till en dylik lägre vokal, t. ex, i till e, u till o. Af sistnämnda slag äro vissa fall af vokalharmoni i en del fornsvenska, forndanska och fornnorska dialekter, nämligen öfvergången i till e, u till o efter kort eller långt e, o eller ö (men i allmänhet ej a), t. ex.: fsv. heter, boren ”född”, dat. sing. neutr. löso ”lös”, men undir ”under”, farin ”faren”, sinu ”åt sitt”. Äfven palatal vokalassimilation förekommer i somliga fornsvenska dialekter, nämligen a till ä efter kort eller långt y, ä, ö, t. ex.: bæræ ”bära”, dømæ ”döma”, men gamal, utan. De viktigaste och mest observerade fallen af palatal och guttural vokalharmoni förekomma emellertid i finskan (se Finska språket, sp. 366) och ungerskan (se Ungerska språket, sp. 1062) äfvensom i de turko-tatariska språken (se Turkiska språket, sp. 430). Labial vokalharmoni träffas i särskildt rik utveckling i de sistnämnda språken, t. ex.