sionsresa till Egypten, Sinai-halfön, Palestina,
Mesopotamien, Persien och Kaukasien. På en ny färd,
med syfte att finna spår efter Israels skingrade
tio stammar, besökte han (1828 och följande år)
Armenien, Turkestan, Buchara, Afganistan och
Indien, och 1836 gick färden till Abessinien,
Arabien, Indien och Förenta staterna, där han 1838
prästvigdes. S. å. erhöll han en kyrkoherdebefattning
i Lincolnshire. W. företog 1843 en resa till
Buchara på spaning efter de brittiske officerarna
Stoddart och Conolly och undgick med knapp nöd
deras öde att afrättas. Denna resa skildrade han i
Narrative of a mission to Bokhara (2 bd, 1845; 7:e uppl. 1852).
W. gjorde genom sin nervösa energi och outtröttliga
missionsifver starkt intryck på dem, som kommo i
beröring med "den protestantiske Xavier", såsom han
själf kallade sig. Bland hans många reseskildringar märkes
Travels and adventures of Joseph W. (2 bd, 1860; tysk öfv. 1863).
2. Sir
Henry Drummond W., den föregåendes son,
diplomat och politiker, f. 12 okt. 1830 på Malta,
d. 11 okt. 1908 i Brighton, var uppkallad efter
<img l>
faderns vän, irvingianen Henry Drummond, ingick
1846 i utrikesministeriets tjänst, var 1859--64
sekreterare åt brittiske kommissarien på Joniska
öarna, sir Henry Storks, och verkade där energiskt
för öarnas ekonomiska uppryckning samt erhöll 1862
knightvärdighet. 1874--85 var W. led. af underhuset,
stödde ifrigt Disraelis orientpolitik och var 1878--79
brittisk medlem af kommissionen för organisering
af Öst-Rumeliens författning. 1880 och följande år
tillhörde han den ryktbara oberoende konservativa
gruppen "Fjärde partiet" (se d. o.), och 1883 tog han
initiativ till stiftandet af den för det konservativa
partiets utveckling betydelsefulla föreningen
Primrose
league (se d. o.) och skref dess stadgar. Han blef
1885 led. af Privy council och förde 1885--87 viktiga
förhandlingar med Turkiet om eventuell brittisk
utrymning af Egypten samt afslöt därom 22 maj 1887 en
konvention, som emellertid på grund af fransk-rysk
påtryckning ej ratificerades af sultanen. W. var
1888--91 brittisk minister i Teheran och 1891--92 i
Bukarest samt 1892--1900 ambassadör i Madrid. Han var
känd som förträfflig anekdotberättare och utgaf det
underhållande memoarverket
Rambling recollections (2 bd, 1908).
Jfr under
Fjärde partiet anförd litteratur.
1--2.
V. S--g.
Wolff,
Simon Olaus, norsk
skald. f. 1796 i Snaasens socken, Trondhjems amt,
d. 1859, blef student 1818 och teol. kandidat 1825
samt verkade därefter som präst på flera ställen,
längsta tiden i Telemarken. Som skald tillhör
W. den nyare nationella riktning efter 1814, hvilken
representerades af bl. a. Mauritz Hansen, Bjerregaard
och Schwach samt karakteriserades af sina stillöst
högtrafvande sånger för fädernesland och frihet;
Tegnér var i mycket hans förebild. W:s dikter slogo an
ganska mycket genom sin känsla för folket och naturen,
så t. ex. den bekanta
Hvor herligt er mit födeland (1822) och
Havet er skönt.
Ett dikthäfte med titel
Poetiske forsög (1833)
blef däremot illa åtgånget af Welhaven. "Bien", "Hermoder"
och andra tidskrifter innehålla berättelser och mindre
afhandlingar af W.
Se Jæger, "Illustr. norsk litteraturhistorie", II.
E. H.*
Wolff,
Oskar Ludwig Bernhard, tysk skriftställare och
vitterhetsutgifvare, f. 1799 af judiska föräldrar i
Altona, d. 1851 i Jena, idkade universitetsstudier
och företog i ungdomen flera konstresor som poetisk
improvisatör. Han väckte med sin talang uppmärksamhet
hos skalden Goethe och erhöll genom honom anställning
som gymnasielärare i Weimar 1826 samt befordrades
1830 till professor i moderna språk vid universitetet
i Jena. Utom hjälpredor för språkundervisningen
skref W. flyktigt utförda romaner, noveller och
teaterpjäser, lyriska
Bilder und lieder (1840) och
under pseudonymen
Plinius der jüngste humoristiska
skrifter. Hans omfattande beläsenhet skönjes icke
minst i flera af honom redigerade antologier, bland
hvilka främst märkas "Poetischer hausschatz des
deutschen volkes" (1839; många uppl.) och "Hausschatz
der volkspoesie" (1847; flera uppl.) samt dylika
samlingar af engelsk, fransk, italiensk och antik
poesi. Af värde voro hans folkvissamlingar (1830,
1832 och 1836) och hans
Allgemeine geschichte des
romans (1841; 2:a uppl. 1850). W:s
Schriften utkommo
i 14 bd 1841--43.
Wolff,
Abraham Alexander, judisk teolog, öfverrabbin
i Danmark, f. 29 april 1801 i Darmstadt, d. 3
dec. 1891, erhöll af fadern, som var köpman,
undervisning i talmud, studerade sedan i Würzburg
och blef 1821 filos. doktor i Giessen. Efter att ha
bestått examen i judisk teologi blef W. 1826 rabbin
i Giessen och kallades 1828 till Köpenhamn, där han
sedan verkade som judarnas öfverstepräst. Genom
W:s ansträngningar kom synagogan i Köpenhamn
till stånd, 1833, och där inrättade han en judisk
gudstjänst delvis med dansk predikan (sedan 1848
uteslutande). Han utarbetade en biblisk historia
för israelitisk ungdom (1842; öfv. till sv. 1845),
en bönbok, som innehöll öfv. af de gamla hebreiska
bönerna (1856; 3:e uppl. 1872), samt en
Lærebog i
den israelitiske religion (1862), hvaraf finnas två
äldre tyska uppl., en af år 1825 och en af år 1833,
utg. af rabbinen L. Seligmann i Stockholm, öfv. till
sv. 1844 och 1852. Såväl till ritus som till lära
intog W. en medlande ståndpunkt mellan den ortodoxa
judendomen och den moderna reformjudendomen. Af
hans arbeten må f. ö., utom predikningar och tal,
framhållas
Talmudfjender. Et gjenmæle mod de seneste
angreb paa jöderne og jödedommen (1878). W. utgaf
1885--91 en ny öfv. af de 5 Moseböckerna.
E. Ebg.
Wolff, tyska skulptörer. 1.
Emil W., f. 1802 i
Berlin, d. 1879 i Rom, var elev af J. G. Schadow och
blef känd genom sin relief
David med harpan. 1822
bosatte han sig i Rom. Där öfvertog han den aflidne
Rud. Schadows ateljé och afslutade flera af dennes
påbörjade arbeten, såsom
Penthesilea, hvilken han
utförde i marmor. Likaledes utförde han Schadows
grafvård med byst och marmorre-
