999 Wolff 1000 liefen Dödsängeln, som kallar konstnären jr ån hans verk (i S. Andrea delle Frätte). W. höll sig med förkärlek till ämnen ur den gamla sagan och sången, men framställde äfven bilder ur det verkliga lifvet. Bland hans verk äro Jägare, en Fiskare, Hebe och Ganymedes, Telephus diar hinden (marmor, i galleriet i Helsingfors), Amasongrupp (1837), Segergudinnan, som nämner de fosterland-ske hjältarnas namn för en gosse (1846, slottsbron i Berlin), Sörjande Psyche, Judit, Kirke (Berlins Nationalgalleri) samt många byster, bl. a. en kolossalbyst af Winckelmann (Villa Albani i Rom) och Thorvaldsens staty (efter Thorvaldsens eget arbete, uppställd 1871 utanför Palazzo Barberini i Kom). - 2. Albert W., f. 1814 i Fehrbellin, d. 1892 i Berlin, studerade för Rauch 1831-44 samt i Italien och blef 1866 professor vid konstakad. i Berlin. Bland W:s arbeten äro grefvinnan Raczynska som Hygiæa (staty för en springbrunn i Posen), Pallas jör en krigare i striden (1853, på slottsbron i Berlin), De fyra ev angelist erna (i Neu-Strelitz' slottskyrka). Lejondödaren (bronsgrupp på trappan till Altes museum), ryttarstod af Ernst August (i Hannover, 1861), De fyra fakulteterna (i terrakotta, universitetet i Königs-berg), Fredrik Vilhelm III:s ryttarstaty (1871, i Lustgarten, Berlin), bronsstaty af Fredrik II (1877, i kadettskolan i Lichteríelde) samt Truppernas intåg i Berlin (relief på Segermonumentet). - 3. Martin W-, dsn föregåendes son, f. 1852 i Berlin, elev af sin fader, har studerat i Paris och Italien. Hans marmorstaty Theseus hittar 'sin faders vapen är uppställd utanför Nationalgalleriet i Berlin. - 4. Friedrich Wilhelm W., f. 1816 i Fehrbellin, d. 1887 i Berlin, studerade bronsgjutning i sistnämnda stad och var elev vid konstindustriinstitutet samt stu-' derade vidare i Paris och München, grundlade sedan i Berlin ett gjuteri. Senare öfverlämnade han gjuteriet åt en yngre broder och vände sig uteslutande till skulpturen samt utförde dels reliefer, dels monumentalstoder. dels grupper af djur, vanligen i lidelsefull upphetsning. Djurframställningen var hans hufvudfack. Han kallades därför ock Thierwolff. Han är representerad i Nationalgalleriet. l-4. (G-s N.) Wolff, Benda (Bernhar d), tysk publicist, f. 1811 i Berlin, d. där 1879, grundläggare af Wolffs telegrambyrå (se Telegrambyrå, sp. 771), studerade först medicin i Berlin, blef sedan bokförläggare och förvärfvade Yossiska bokhandeln. Wolff, Emil von, tysk landtbrukskemist, f. 30 aug. 1818 i Flensburg, d. 26 nov. 1896 i Stuttgart, blef filos. doktor 1843. egnade sig till en början som assistent vid universitetets i Halle kemiska laboratorium åt den vid denna tid uppblomstrande landtbrukskemien och uppträdde härvid mot J. v. Liebigs ensidiga mineralteori, förfäktande den snart som riktig erkända meningen, att växterna blott till mindre del kunde tillfredsställa sitt be-hof af kväfve med ammoniak ur luften och till väsentlig del hämtade detta ämne ur gödseln. 1847 blef W. docent i naturvetenskap vid landtbruks-skolan i Brösa (Sachsen) och kom nu i nära förbindelse med det praktiska jordbruket, hvilket än mer blef fallet, sedan han 1851 blifvit föreståndare för den första tyska landtbrukskemiska försöksanstalten i Möckern vid Leipzig. Under sin verksamhet där egnade W. sig fortfarande företrädesvis åt studiet, af gödslingens inverkan på grödornas mängd och sammansättning, och som frukt af dessa studier utgaf han Die naturgesetzlichen grundlagen des ackerlaues (1851-54). 1854-94 var W. professor i kemi vid landt- och skogshögskolan i Hohenheim vid Stuttgart och sedan 1866 därjämte föreståndare för den då där öppnade försöksstationen. Han fortsatte sitt arbete på gödsellärans område och utgaf Die erschöpfung des bodens (1856) samt Praktische düngerlehre (1868; 14:e uppl. 1904; svensk öfv. af Hj. Nathorst 1868), som blef den mest och äfven i andra länder använda läroboken i detta ämne. Äfven hans Anleitung zur un-tersuchung landwirtschaftlich wichtiger stoffe (1857, 11 :e uppl. 1899) vann stor spridning. Fr. o. m. sin öfverflyttning till Hohenheim egnade sig dock W. framför allt åt husdjurens näringsfysiolog!; hans Die landwirtschaftlich e fülterungslehre und die theorie der menschlichen ernahrung (1861) utgjorde en sammanfattning af den då härskande utfodringsläran, där fodermedlens värde grundades på deras genom analys funna totalhalt af näringsämnen. Genom utfodringsförsök fann han emellertid, att näringsämnena tillgodogjordes mycket olika i olika fodermedel, och i Die rationelle füt-terung der landwirtschafllichen nutztiere (1874; 7:e uppl. 1899; "Läran om husdjurens rationella utfodring", 1875) angaf han äfven fodermedlens smältbarhetskoefficienter och halt af smältbara beståndsdelar samt uppställde på dessa byggda normer för de olika husdjurens utfodring. Denna handbok blef i ännu högre grad än hans gödsel-lära för lång tid framåt den allmänt använda vägledningen i ämnet, och såväl hans utfodringsnormer som hans värdeberäkning af fodermedlen på grund af dessas halt aí ägghvita, fett och kolhydrat tjänade allmänt som vägledning för foderberäkningar. Den prisbelönta skriften Die ernahrung der landwirtschaftlichen nutztiere. Kritische zusam-menstellung der in neuerer zeit durch tierphysio-loyische versuche erlangten resultate . . . (1876) lämnade en öfversikt öfver de grundläggande forskningarna på utfodringslärans område, och sedan 1868 offentliggjordes i Mentzel och Lengerckes mycket spridda kalender af honom sammanställda tabeller för såväl gödsling som utfodring. Genom dessa skrifter har W. kommit att bli den dominerande auktoriteten vid vetenskapens tillämpning på den praktiska landthushållningen, ända tills omkr. 1900 nya uppfattningar gjorde nya hjälpmedel nödvändiga. H. J. Dft. Wolff. 1. M o r i t s W., rabbin, f. 25 maj 1824 i Meseritz, Preussen, d. 19 mars 1904, var rabbin i Kulm 1849-57 och blef 1857 rabbin i Göteborg. Af hans arbeten må nämnas El-Senusi's begriffsent-wickelung des muhamedanischen glaubensbekennt-nisses (Leipz. 1848), Die philonische philosophie