menometer). -- Bestämningen af volymen hos ett
kärl sker enklast genom att väga kärlet fylldt med
vatten. Vid stor noggrannhet används kvicksilfver.
T. E. A.
Volymenergi,
fys., den energi, som förefinnes i
en kropp på grund af det arbete, som uträttas, då
kroppens volym genom sammanpressning eller annan
mekanisk inverkan ändras.
T. E. A.
Volymetrisk gasanalys. Se
Analys 3, sp. 901--902. Då
volymen af en gas är i hög grad beroende af dess
temperatur och tryck (se
Gas, sp. 771--772), måste
man vid hvarje gasanalys hålla noga reda på
gasblandningens temperatur och tryck, så att man
genom beräkning kan reducera den aflästa volymen till
den, som gasen skulle intaga i normaltillståndet,
d. v. s. om dess temperatur vore 0° och dess
tryck 1 atmosfär. För att slippa ifrån dessa
besvärliga korrektioner kan man begagna sig af en
kompensationsmetod (se
Kompensation 3, sp. 698).
K. A. V--g.
Volymetrisk metod,
kem. Se
Analys 3, sp. 901.
Volymprocent är ett tal, som anger, med huru
många hundradelar af en vätskeblandnings volym
ingredienserna ingå i blandningen. -- Oftast anges
emellertid ämnens sammansättning ej i
volym-, utan
i
viktprocent, och om ej annat direkt anges, menas
med procent alltid viktprocent.
Volynien (ry. och po.
Volyn), guvernement i västra
Ukraina, mellan Polen i v. och guv. Kiev i ö. 71,853
kvkm. Den högre liggande, södra delen är fylld af
sydryska höjdryggen, äfven kallad Avratynskplatån,
en blott skenbart med Karpaterna sammanhängande,
under paleozoisk tid veckad bergssträcka, som
emellertid blifvit af erosionen så utjämnad, att
endast få punkter nå öfver 300 m.; största höjden,
vid Kremenets, är 405 m. Norra delen däremot är ett
slättland med svag lutning mot Pinsks sumpmarker; det
bär ännu sitt gamla namn
Polesien. V. tillhör
hufvudsakligen Dnjeprs flodområde, genom Pripet,
som fr. h. upptar Turia, Styr och Goryn med Slutj;
Teterev går direkt till Dnjepr. Södra gränsen för det
område, som under istiden varit täckt af inlandsis,
löper tvärs öfver V. En följd däraf är, att en
motsats utbildats mellan en skogrik nordlig del och en
skogfattigare sydlig med god åkerjord. Hufvudnäringar
äro åkerbruk och ladugårdsskötsel; mest odlas råg och
hafre, i mindre grad hvete, äfven korn, bohvete,
sockerbetor och tobak. Biodlingen är ansenlig. I
Polesien idkas skogsafverkning samt tillverkas beck,
tjära och pottaska. Ur marken hämtas kol och lignit,
kaolin samt något grafit. Industrien är ej obetydlig
och omfattar utom brännerier och sockerfabriker
tillverkning af glas, porslin, papper, maskiner
och yllevaror. Befolkningen, som 1906 uppgick till
3,547,500 pers., uppskattades 1915 till 4,241,800
pers. Till större delen utgjordes densamma af
ukrainer (omkr. 3/4 1906), 13,2 proc. voro judar,
5,7 proc. tyskar och 5,2 proc. polacker. -- Landet,
som redan i tidig medeltid var bebodt af slaver,
var oberoende till 1300-talet, då det anslöts
till Litauen, förenades 1569 med Polen och kom
genom detta lands andra och tredje delning (1793
och 1795) till Ryssland. Sedan nov. 1917 hör
det till den själfständiga republiken Ukraina.
A. N--d.
Volynskij,
Artemij Petrovitj, rysk statsman, f. 1689,
afrättad 1740, inträdde 1704 i krigstjänst, fick 1715
ett diplomatiskt och handelspolitiskt uppdrag till
Persien, som utfördes med framgång och förskaffade
honom den då sällsynta titeln generaladjutant och
den nya guvernörsposten i Astrahan. En ny expedition
till Persien misslyckades, och genom intriger blef
V. förlustig sina rättigheter 1723. Af Katarina I
blef han återupprättad och utnämndes till guvernör
i Kazan. 1733 fick han armébefäl, 1736 titeln
öfverjägmästare, och 1738 blef han kabinettsminister
samt kejsarinnan Annas förtrogne. Genom Ostermans
ränker förlorade han sitt inflytande vid hofvet
och anklagades 1740 för förskingring af kronans
medel samt beskylldes för omstörtningsplaner. Trots
bedyranden om sin oskuld under tortyr dömdes han
till afrättning, och hans tre barn förvisades till
Sibirien på lifstid. De åtföljdes dit af sin moder,
Alexandra Lvovna, född Narysjkina, kusin till Peter
den store (ämnet poetiskt behandladt af Nekrasov).
A--d J.
Volz [fålts],
Hermann, tysk skulptör, f. 1847
i Karlsruhe, började som arkitekt, studerade
skulptur i sin födelsestad och i Rom och blef 1880
professor i Karlsruhe. Han har framför allt egnat
sig åt monumentalskulptur och har på detta område
utfört monument öfver
Lessing i Hamburg (1881),
Scheffel i Karlsruhe (1893),
kejsar
Vilhelm I (ryttarstaty i Essen 1898),
krigarmonument i Karlsruhe och flerstädes,
grafmonument o. a.
G--g N.
Wolzogen [vå'ltsågen], gammal tysk adelssläkt,
härstammande från Tyrolen och Nieder-Österreich. Se
A. von Wolzogen, "Geschichte des .... W:n geschlechts"
(1859). -- 1.
Caroline Auguste Friederike Sophie
von W., skriftställarinna, född
von Lengefeld,
<img r>
syster till skalden Schillers hustru, f. 1763
i Rudolstadt, d. 1847 i Jena, gifte sig 1784 med
kammarjunkaren W. von Beulwitz, från hvilken hon
skildes 1793, vardt 1796 i sitt andra äktenskap
gift med sedermera weimarske öfverhofmästaren
frih. Wilh. v. W. (d. 1809) och öfverlefde hela
den lysande vittra hofkretsen i Weimar. Hon
författade bl. a. den anonymt utg. romanen
Agnes
von Lilien (1797; ny uppl. 1884), som på grund af
sina gedigna förtjänster antogs vara af Goethe,
samt en med anlitande af intima källor utarbetad
lefnadsteckning öfver Schiller (2 bd, 1830; många
uppl., bl. a. 1903), hvilken ännu bibehåller ett högt
värde genom framställningens trohet, rikhaltighet och
värme. Hennes efterlämnade skrifter utkommo 1848--49 i
2 bd (2:a uppl. 1867). -- 2.
Karl August Alfred von W.,
friherre, skriftställare, f. 1823 i Frankfurt a. M.,
d. 1883 i San Remo, son till generalen frih.
Justus
Ludwig von W. (f. 1773, d. 1845 i Berlin),
inträdde i
