Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voluspa, den s. k. petiska eddans (se Edda) första och i de flesta afseenden äfven förnämsta dikt - Volut ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1055
Volut-Volymbestämning
1056
all sin skönhet för att visa, att denna väl
kunde mäta sig med främlingens. A andra sidan
anser man (Bugge m. fl.) Voluspa vara ett uttryck
för den sammansmältning af hednisk och kristen
världsåskådning, som under hedendomens sista
och kristendomens första tid här i Norden lätt
kunde hos högt begåfvade personligheter (särskildt
västerns vidtfarna och högt kultiverade vikingar)
utbilda sig. Hufvudstödet för denna mening utgöres
af hvad dikten har att förtälja om lifvet efter
detta, en framställning, som till den grad erinrar
om de motsvarande kristna föreställningarna,
att öfverensstämmelsen tyckes svårligen kunna
bero på annat än lån (jfr ock art. Y g g d r a s i 1).
Ändtligen har framställts den väl dock
alldeles förfelade åsikten, att Voluspa såsom källa
för fornnordisk mytologi är så godt som alldeles
värdelös, enär den skulle vara en på rent litterär
väg tillkommen produkt af en lärd kristen, som älskat
att inkläda eller förkläda sitt teologiska vetande
i den gamla hedniska poesiens form och mytologiska
bildspråk (E. H. Meyer). Hela frågan måste tills
vidare betraktas såsom högst ofullständigt utredd,
helst en verkligt metodisk undersökning af alla
hithörande och afgörande omständigheter först
nyligen börjat bedrifvas. Bland den ovanligt ymniga
litteraturen rörande Yoluspa må här framhållas
K. Müllenhoff, "Deutsche alterthumskunde". V, l
(1883), S. Bugge, "Studier over de nordiske gude-
og heltesagns oprindelse". I, 414 o. f. (1889),
E. H. Meyer, "Völuspa" (Berlin, 1889; refererad
af A. Noreen i "Nordisk tidskrift" för 1890),
F. Jónsson, "Den oldnorske og oldislandske
literaturs historie", 2:a uppl., I, 124 o. f. (1920).
Ad.N-n.
Volut (lat. voluta, af volvere, sammanrulla),
bygnk., en spiralformig förbindelseled mellan
arkitektoniska delar. Om volutkapitäl se
Kapitäl. Voluter ha ofta blifvit använda – mest i
renässans- och barockbyggnader – för att förbinda
gafvelfält eller af räta linjer omgifna ytor med
hvarandra, exempelvis i kyrkfasader som afslutning
af det öfre partiet ("Albertis voluter" på S. Maria
novellas i Florens fasad, hvilka sedan återkommo
i de romerska och däraf härledda barockkyrkorna).
G-g N.
Volva, bot. Se Hylsa.
Volvaria eurhiza, zool. Se Termiter, sp. 904.
Wolverhampton [ωu’lvəhä’mtptn], stad i engelska
grefsk. Staffordshire, 21 km. n. om Birmingham och
26 km. s. om Stafford. 102,507 inv. (1919). Staden är
belägen i det stora kol- och industridistriktet "Black
country" och kallas med rätta dess "metropolis"; det
är dock ej långt till skogiga och odlade områden i
v. Väldiga järnverk finnas, likaså mässingsgjuterier,
och alla slags järnvaror tillverkas, förtenta
kärl, lackerade varor m. m. Sedan gammalt är
W. berömdt för sina lås. Ehuru stadens betydelse
som fabriksort är af yngre datum, har den dock hög
ålder; dess äldsta kyrka, kollegiatkyrkan S. Peter,
anlades 996. Det ursprungliga namnet var Hanton
eller Hamtune, men sedan Ethelred II:s syster
Wulfruna där anlagt en prästerlig stiftelse, fick
staden heta Wulfrunahamton – däraf det nuv namnet.
A. N-d.
Wolverhampton-systemet [ωu’lvəhä’mtptn-]. Se
Förliknings- och skiljenämnder, sp. 445.
Volvocāceæ, Volvokacéer. Volvocinéer, bot., en
familj af mikroskopiska alger hörande till klassen
Protococcales bland grönalgerna. Volvokacéerna
äro i vegetativt stadium aktivt rörliga medelst
cilier. Cellerna ha cellvägg, en röd ögonpunkt
(stigma] och pulserande vakuoler (se V ak u
ol). Många volvokacéer äro encelliga, t. ex. den
röda snöns alg, Chlamydomonas nivalis (se Röd snö),
och blodregnsalgen. Hæmatococcus pluvialis, som är
vanlig i regnvattensamlingar. Hos de högre stående
formerna äro cellerna förenade i kolonier af olika
utseende. Mest bekant bland de kolonibildande släktena
är Volvox. Dess klotrunda kolonier kunna bli af ett
knappnålshufvuds storlek och synas rulla omkring
i vattnet, hvaraf den först beskrifna, redan af
Leeuwenhoek kända arten fick namnet Globator. Kolonien
består af ett mycket stort antal periferiskt anordnade
celler (ända till 22,000 hos V. Globator), sinsemellan
förenade af protoplasmatrådar. Om Volvox-koloniens
byggnad se K l o t d j u r med fig. Volvokacéerna
förekomma mest i sött vatten, särskildt regnvatten,
ofta i så stor mängd, att vattnet färgas grönt
eller rödaktigt. Volvokacéerna föras äfven till
djurriket. G. L-m.
Volvocinéer. bot. Se Volvocaceæ. ’
Volvokacéer, bot. Se Volvocaceæ.
Vo’lvox, bot. Se Volvocaceæ och Klotdjur.
Vo’lvulus, lat., tarmvred (se d. o. och Ileus). Jfr
Inkarceration.
Volȳl, farm. Se Vänderot.
Volȳm (fr. volume, lat. volūmen, plur. volūmina,
skriftrulle, bokrulle; se Bok, sp. 938, och
Handskrift, sp. 1364), bunden eller häftad bok,
band eller del af ett litterärt arbete, tom (se
d. o.); den rymd, som en kropp upptar, oberoende
af sin form; en sångrösts, ett musikinstruments
tonmassa l. mäktighet inom hvarje del af sitt omfång;
äfven sångröstens omfång eller tonvidd. – Voluminös,
som består af ett större antal volymer eller band;
omfångsrik; massiv, egande full och rik klang (om
en sångröst).
Volymbestämning, fys. Om en kropp har enkel form,
kan dess volym beräknas, om man bestämmer vissa
längder. Sedan kroppens vikt (M) bestämts, kan dess
volym (v) lätt beräknas, om dess täthet (D)
är bekant, enligt formeln V = M/D. Då kroppen
har oregelbunden form, användas för volymbestämningen
indirekta metoder. En mycket använd och synnerligen
god metod är att väga kroppen först i luft och
sedan nedsänkt i vatten eller i en annan lämplig
vätska, då kroppen enligt Archimediska principen
(se d. o.) förlorar lika mycket i tyngd som tyngden
af den undanträngda vätskemassan (jfr Egentlig vikt,
sp. 1437). Om vätskans täthet är bekant, kan sålunda
kroppens volym lätt beräknas. En annan, men mindre
noggrann metod består däri, att man nedsänker kroppen
i ett graderadt mätkärl, innehållande vatten, och
iakttar, huru mycket vattenytan därvid stiger. I vissa
fall användas för volymbestämning särskilda apparater
(se Pyknometer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
