1055 Volut-Volymbestämning 1056 all sin skönhet för att visa, att denna väl kunde mäta sig med främlingens. A andra sidan anser man (Bugge m. fl.) Voluspa vara ett uttryck för den sammansmältning af hednisk och kristen världsåskådning, som under hedendomens sista och kristendomens första tid här i Norden lätt kunde hos högt begåfvade personligheter (särskildt västerns vidtfarna och högt kultiverade vikingar) utbilda sig. Hufvudstödet för denna mening utgöres af hvad dikten har att förtälja om lifvet efter detta, en framställning, som till den grad erinrar om de motsvarande kristna föreställningarna, att öfverensstämmelsen tyckes svårligen kunna bero på annat än lån (jfr ock art. Y g g d r a s i 1). Ändtligen har framställts den väl dock alldeles förfelade åsikten, att Voluspa såsom källa för fornnordisk mytologi är så godt som alldeles värdelös, enär den skulle vara en på rent litterär väg tillkommen produkt af en lärd kristen, som älskat att inkläda eller förkläda sitt teologiska vetande i den gamla hedniska poesiens form och mytologiska bildspråk (E. H. Meyer). Hela frågan måste tills vidare betraktas såsom högst ofullständigt utredd, helst en verkligt metodisk undersökning af alla hithörande och afgörande omständigheter först nyligen börjat bedrifvas. Bland den ovanligt ymniga litteraturen rörande Yoluspa må här framhållas K. Müllenhoff, "Deutsche alterthumskunde". V, l (1883), S. Bugge, "Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse". I, 414 o. f. (1889), E. H. Meyer, "Völuspa" (Berlin, 1889; refererad af A. Noreen i "Nordisk tidskrift" för 1890), F. Jónsson, "Den oldnorske og oldislandske literaturs historie", 2:a uppl., I, 124 o. f. (1920). Ad.N-n. Volut (lat. voluta, af volvere, sammanrulla), bygnk., en spiralformig förbindelseled mellan arkitektoniska delar. Om volutkapitäl se Kapitäl. Voluter ha ofta blifvit använda -- mest i renässans- och barockbyggnader -- för att förbinda gafvelfält eller af räta linjer omgifna ytor med hvarandra, exempelvis i kyrkfasader som afslutning af det öfre partiet ("Albertis voluter" på S. Maria novellas i Florens fasad, hvilka sedan återkommo i de romerska och däraf härledda barockkyrkorna). G-g N. Volva, bot. Se Hylsa. Volvaria eurhiza, zool. Se Termiter, sp. 904. Wolverhampton [ωu'lvəhä'mtptn], stad i engelska grefsk. Staffordshire, 21 km. n. om Birmingham och 26 km. s. om Stafford. 102,507 inv. (1919). Staden är belägen i det stora kol- och industridistriktet "Black country" och kallas med rätta dess "metropolis"; det är dock ej långt till skogiga och odlade områden i v. Väldiga järnverk finnas, likaså mässingsgjuterier, och alla slags järnvaror tillverkas, förtenta kärl, lackerade varor m. m. Sedan gammalt är W. berömdt för sina lås. Ehuru stadens betydelse som fabriksort är af yngre datum, har den dock hög ålder; dess äldsta kyrka, kollegiatkyrkan S. Peter, anlades 996. Det ursprungliga namnet var Hanton eller Hamtune, men sedan Ethelred II:s syster Wulfruna där anlagt en prästerlig stiftelse, fick staden heta Wulfrunahamton -- däraf det nuv namnet. A. N-d. Wolverhampton-systemet [ωu'lvəhä'mtptn-]. Se Förliknings- och skiljenämnder, sp. 445. Volvocāceæ, Volvokacéer. Volvocinéer, bot., en familj af mikroskopiska alger hörande till klassen Protococcales bland grönalgerna. Volvokacéerna äro i vegetativt stadium aktivt rörliga medelst cilier. Cellerna ha cellvägg, en röd ögonpunkt (stigma] och pulserande vakuoler (se V ak u ol). Många volvokacéer äro encelliga, t. ex. den röda snöns alg, Chlamydomonas nivalis (se Röd snö), och blodregnsalgen. Hæmatococcus pluvialis, som är vanlig i regnvattensamlingar. Hos de högre stående formerna äro cellerna förenade i kolonier af olika utseende. Mest bekant bland de kolonibildande släktena är Volvox. Dess klotrunda kolonier kunna bli af ett knappnålshufvuds storlek och synas rulla omkring i vattnet, hvaraf den först beskrifna, redan af Leeuwenhoek kända arten fick namnet Globator. Kolonien består af ett mycket stort antal periferiskt anordnade celler (ända till 22,000 hos V. Globator), sinsemellan förenade af protoplasmatrådar. Om Volvox-koloniens byggnad se K l o t d j u r med fig. Volvokacéerna förekomma mest i sött vatten, särskildt regnvatten, ofta i så stor mängd, att vattnet färgas grönt eller rödaktigt. Volvokacéerna föras äfven till djurriket. G. L-m. Volvocinéer. bot. Se Volvocaceæ. ' Volvokacéer, bot. Se Volvocaceæ. Vo'lvox, bot. Se Volvocaceæ och Klotdjur. Vo'lvulus, lat., tarmvred (se d. o. och Ileus). Jfr Inkarceration. Volȳl, farm. Se Vänderot. Volȳm (fr. volume, lat. volūmen, plur. volūmina, skriftrulle, bokrulle; se Bok, sp. 938, och Handskrift, sp. 1364), bunden eller häftad bok, band eller del af ett litterärt arbete, tom (se d. o.); den rymd, som en kropp upptar, oberoende af sin form; en sångrösts, ett musikinstruments tonmassa l. mäktighet inom hvarje del af sitt omfång; äfven sångröstens omfång eller tonvidd. -- Voluminös, som består af ett större antal volymer eller band; omfångsrik; massiv, egande full och rik klang (om en sångröst). Volymbestämning, fys. Om en kropp har enkel form, kan dess volym beräknas, om man bestämmer vissa längder. Sedan kroppens vikt (M) bestämts, kan dess volym (v) lätt beräknas, om dess täthet (D) är bekant, enligt formeln V = M/D. Då kroppen har oregelbunden form, användas för volymbestämningen indirekta metoder. En mycket använd och synnerligen god metod är att väga kroppen först i luft och sedan nedsänkt i vatten eller i en annan lämplig vätska, då kroppen enligt Archimediska principen (se d. o.) förlorar lika mycket i tyngd som tyngden af den undanträngda vätskemassan (jfr Egentlig vikt, sp. 1437). Om vätskans täthet är bekant, kan sålunda kroppens volym lätt beräknas. En annan, men mindre noggrann metod består däri, att man nedsänker kroppen i ett graderadt mätkärl, innehållande vatten, och iakttar, huru mycket vattenytan därvid stiger. I vissa fall användas för volymbestämning särskilda apparater (se Pyknometer och