1061 Vonck- Vondel 1062 stod det ur heraldisk synpunkt oegentliga bruket att sätta "von" framför tillnamnen, på samma sätt som i Sverige nyadlade under senare hälften af 1700-talet började sätta "af" framför sina tillnamn (t. ex. af Bjerkén). - I den preussiska rangrullan göres den egendomliga distinktionen, att framför oomtvistadt adliga personers namn sättes endast den lilla bokstafven v., hvaremot de, som utan adelsrätt föra ett "von" i sitt namn, få hela ordet von utsatt. T7on und zu ("af och till") betecknar alltid adligt stånd, men tillkommer endast sådana familjer, som ännu äro i besittning af sina stamgods. - I Danmark egde hvarje officer ändå till 1860 rättighet att sätta ett "von" framför sitt familjenamn. Den holländska formen för det högtyska von är van [fann]. Detta "van" har vidsträckt användning vid bildande af personnamn, som hänvisa till födelse- eller verksamhetsort, men utgör alls icke adelsmärke (Lukas van Leiden betyder endast "Lukas från Leiden", van Rijswijk "från Rijswijk" o. s. v.). Ofta sammanskrifva holländarna "van" med namnet till ett ord, t. ex. Vanloo. Vonck [fånk], Jan, holländsk målare, f. omkr. 1630 i Amsterdam (dödsåret okändt), son och lärjunge till målaren E l i a s V. (d. 1652 i Amsterdam), var verksam i Amsterdam på 1650-talet och målade liksom fadern mest döda fåglar. Ibland arbetade han tills. med Jacob Ruysdael, såsom på en bild i Dresden, Rådjur förföljdt af hundar, i naturlig storlek. I Stockholms Nationalmuseum finnes af honom Döda fåglar. C. E. N.* Vondel [få'ndəl], Joost van den, Hollands störste diktare, f. 17 nov. 1587 i Köln af föräldrar, som flytt från Antwerpen, d. 5 febr. 1679 i Amsterdam. Sedan familjen i hans barndom flyttat till Holland, där fadern 1597 köpt sig borgarrätt i Amsterdam, ärfde V. en del af dennes inbringande strump- och sidenhandel, som han skötte tills. med sin hustru, efter hvilken han blef änkling 1635. Fr. o. m. 1643 öfverlämnade diktaren, som tidigt drabbats af familjesorger, ledningen åt sin son för att ostördt lefva för studier och diktning. Mot slutet af sitt lif bragtes skalden till ekonomisk ruin genom sin sons lättsinne och nödgades mottaga en plats vid stadens pantbank, hvarifrån han efter tio år fick afsked med bibehållen lön. 1641 hade han öppet öfvergått till katolicismen, för hvilken han länge närt afgjorda sympatier. V:s skalderykte grundar sig främst på hans tragedier. Hans första drama, liksom hans äldsta dikt af större omfång, röjer tydlig inverkan af fransmannen Du Bartas, hvars inflytande spåras ännu i hans "Lucifer". V. efterlämnade 32 versifierade sorgespel, hvaraf 24 äro originaldikter. De förete, i sammanhang med skaldens fördjupade studier, en fortskridande utveckling från medeltidens och 1500-talets naiva bibeldrama och det klassiska skoldramat i Senecas stil till det grekiskantika dramat, dock utan att de tidigare stadierna helt öfvervinnas. Inom det tidigare skedet, då V. först uppträdde som sonett- och emblemdiktare, falla rederijkersdramat (se Holländska litteraturen, sp. 985) Pascha (1612) med ämne från Du Bartas' "Seconde sepmaine", Hierusalem verwoest (1620), skrifvet som religiöst motstycke till Senecas "Troades" efter Garniers "Les juives" med inflytande från Tasso och Du Bartas, samt i anslutning till Senecas "Agamemnon", Palamedes (1625), ett politisk-religiöst tillfällighetsstycke, där Euripides' fabel får tjäna till omklädnad för en gripande satir öfver synoden i Dordrecht (1619) och mordet på Oldenbarnevelt, hvilket satte lidelserna i svallning och så när kostat sin förf. lifvet. Det andra skedet (1637-54), som visar skalden på höjdpunkten af utveckling, kännetecknas af Gijsbrecht van Aemstel (1637), en dramatisering efter Vergilius' skildring af Trojas undergång af en legendarisk episod ur Amsterdams medeltidshistoria, som skrefs för invigningen af stadens nya skådebana och ännu uppföres hvarje nyår, men som ådrog V. förföljelse för begynnande katolska tänkesätt, Maeghden (1639), behandlande legenden om Ursulas och de 11,000 jungfrurnas offerdöd i Köln, Joseph in Dothan och Joseph in Egypte (1640), Peter en Pauwels (1641), Maria Stuart of gemartelde majesteit (1646), som trycktes anonymt i Köln och hvarför V. ådömdes böter, pastoraldramat De Leeuwendalers (1647) efter Guarinis "Pastor fìdo" och Tassos "Aminta", med anledning af det stundande fredsslutet i Münster, samt Lucifer (1654), V:s upphöjdaste tragedi, som i de lyriska partierna nästan öfverträffas af den 77-årige diktarens Adam in ballingschap (1664) med titel och ämne från H. Grotius' "Adamus exsul". Som sin yppersta tragedi betraktade V. själf Jephta (1659), i hvars förord skalden nedlagt en del af sina af samtidens latinska auktoriteter afhängiga åsikter om det antika dramats väsen. Hans sista drama är Noah (1667). Hand i hand med denna själf ständiga diktning gå hans tolkningar af Seneca, Sofokles och Euripides vid sidan af öfv. af Horatius, Yergilius och Ovidius, medan han ytterligare framträder som katolicismens diktare i Brieven der heilige maeghden (1642), Altaergeheimenissen (1645) och Johannes de boet-gezant (1662). Y:s Koning Davids harpzangen är tillegnad drottning Kristina af Sverige (1657), hans outgifna öfv. (omkr. 1640) af Tassos "Gerusalemme liberata" återfanns för ett antal år sedan i Petersburg. - Y:s korta Aenleidinge ter nederduitsche dichtkunste (1650) anses som en af den holländska litteraturens främsta prosaskrifter. Redan genom sina dramatiska körer (reien) gäller Y. som Hollands störste lyriker. Hans berömdaste dikt är odet De Rijnstroom (omkr. 1626-29 eller före 1635). Bland skaldens tillfällighetsdikter må nämnas Vechtzang ("De vleiende sireen") öfver Maria Tesselschade och A. Krombalg (1623; se art. Y i ss c h er), Verlossinge van Huygh de Groot, öfver Grotius' befrielse ur fångenskapen på Loevestein 1621, OUjftack aen Gustaef Adolf, skaldens bön till hjältekonungen att skona hans födelsestad Köln (1632), Kinderlijk och Uitvaart (Lik-