romansk stil af röd sandsten byggda katedralen (se pl. X till art. Byggnadskonsten), 152 m. lång och 36 m. bred. Endast nedre delen af de västra tornen tillhör den ursprungliga byggnaden, som invigdes 1110; den återstående delen invigdes 1181 med undantag af västra koret och hvalfvet, som byggdes på 1200-talet, och den af skulpturverk rikt smyckade södra portalen, som tillkom på 1400-talet. Med sina fyra eleganta torn och sitt dubbla kor täflar katedralen med domkyrkorna i Speier och Mainz om främsta platsen bland Rhentraktens kyrkobyggnader. Den likaledes romanska Pauluskyrkan från början af 1100-talet rymmer nu Paulus-museet, innehållande förhistoriska, romerska och frankiska fornsaker, en samling föremål från medeltiden och nyare tiden, som beröra stadens historia, samt ett Lutherbibliotek, bestående af ett stort antal reformationsskrifter i äldre uppl. Synagogan är en obetydlig byggnad från 1000-talet, nu fullständigt moderniserad. Den judiska församlingen i W. gör anspråk på att vara den äldsta i Tyskland och att ha funnits före den kristna tidräkningen, ehuru den ej kan bevisa sin tillvaro tidigare än 588. Stadshuset, restaureradt 1884, innehåller den forna riksstadens arkiv. Bischofshof, biskopspalatset, där Luther försvarade sig inför riksdagen 1521, förstördes af fransmännen 1689 och 1794, och platsen upptas nu af ett enskildt hus. I utkanten af staden, nära järnvägsstationen, ligger Lutherplatz med det efter Rietschels utkast af Kietz och Donndorf fullbordade Luthermonumentet (aftäckt 1868), omfattande 12 statyer på en plattform af omkr. 100 kvm. yta. I midten står Luthers kolossalfigur (till en del modellerad af Rietschel; bild å pl. VII till art. Bildhuggarkonst) på ett 6 m. högt, med basreliefer, porträttmedaljonger, vapen och inskrifter prydt hufvudpostament, vid hvars fot sitta statyer af reformationens förelöpare Petrus Valdus, Wycliffe, Hus och Savonarola; på lägre piedestaler i hörnen af plattformen stå statyer af Luthers samtida Melanchthon, Reuchlin, Filip af Hessen och Fredrik den vise samt mellan dem allegoriska figurer, föreställande Magdeburg, Speier och Augsburg. Stadens handel och industri äro icke obetydliga. Särskildt är tillverkningen af glansläder berömd; därtill kommer tillverkning af maskiner, kamgarn, skiffertaflor, benmjöl och kemikalier. Vinodlingen i trakten är omfattande; flera välkända vinsorter tillverkas där, bl. a. Liebfrauenmilch, Luginsland och Katterlöcher. -- Staden nämnes ofta i den tyska hjältesagan, och dess bebyggelsehistoria går långt tillbaka. N. om densamma, 200 m. v. om Rhen, upptäcktes 1896 ett stort graffält från stenåldern, äfvensom två graffält från romersk tid. Namnet W. är af keltiskt ursprung, såsom det latinska Borbetomagus ådagalägger. Det intogs på 400-talet af burgunderna samt blef deras hufvudstad. Äfven under frankerna var det en betydande stad, ofta Karl den stores och hans efterträdares residens. Den förste säkert kände biskopen af W. var Erembert (670). I kyrkans och därmed också biskopens i W. strid med kejsaren togo stadsborna parti för den senare och belönades med privilegier, som gynnade stadens handel och till sist ledde till dess erkännande som fri riksstad. Den besöktes ofta af kejsarhofvet och vann den stolta titeln "riksdagarnas moder". Genom fördrag i W. 1122 slutades investiturstriden. Mest bekant af de många där hållna riksdagarna är den af 1521, på hvilken Luther med frimodighet tillbakavisade hvarje återkallande af sina lärosatser. Fyra år senare omfattade staden själf protestantismen. 1689 lades den i aska af fransmännen och förde sedan en tynande tillvaro. Då den 1801 genom freden i Lunéville förenades med Frankrike, hade den endast omkr. 5,000 inv. 1815 kom den till Hessen-Darmstadt. Biskopsstiftet, som lydde under ärkebiskopsstiftet Mainz, omfattade ett litet område omkring staden på ömse sidor om Rhen. Området på vänstra stranden lades 1801 till Frankrike och den andra delen 1803 till Hessen-Darmstadt, med hvilket 1815 förenades äfven det förra. -- 2. Stad och badort i italienska prov. Sondrio. Se Bormio. -- 3. Ö. Se Ormsö. 1--3. A. N-d. Worms, Gustav e Hippolyte, fransk skådespelare, f. 1836 i Paris, d. där 1910, elev af konservatoriet. var anställd vid Théåtre francais 1858-65 och 1877-1901 (societär 1878), dessemellan vid Théàtre-Michel i Petersburg 1865 -75. Han blef 1880 professor i deklamation vid Pariskonservatoriet. W. utvecklade mycken distinktion i känslofulla älskarroller. men äfven det glädtigt ironiska och spirituella låg väl för honom. Bland roller må framhållas Marquis de Villemer, Savigny i "Le sphinx". André i "Denise". Sta-nislas i "Francillon", Georges i "Les Rantzau", Olivier de Jalin i "Le demi-monde", de Ryons i "L'ami des femmes" samt ur klassikerrepertoaren Rodrigue i "Le Cid" och Alceste i "Le misan-thrope". Han gifte sig 1883 med skådespelerskan Blanche Baretta (se denna). Worms. franska nationalekonomer. 1. Em il e W., f. 1838 i Luxemburg af franska föräldrar, d. 1918, studerade juridik i Heidelberg och Paris och var professor i Eennes 1876-98 i nationalekonomi. Han blef 1877 korresp. led. af Franska institutet och anlitades under följ. årtionden för viktiga offentliga uppdrag, bl. a. vid genomförandet af ny kataster (se d. o.). Bland W:s arbeten märkas läroböcker i nationalekonomi och i finansvetenskap, framställningar af tysk handelspolitik, den senaste under titeln Politique commercìale de rAllemagne (1893), af franskt bank- och börsväsen samt Le budget de France (2:a uppl. 1894). Litt.: "Journal des économistes" (1918). - 2. René W., den föregåendes son, statssekreterare, f. 1869 i Rennes, disputerade i Paris för doktorsgrad i juridik och i filosofi, blef juris professor i Caen 1897 och professor i nationalekonomi vid handelshögskolan i Paris 1902, men inriktade sig alltmera på sociologi (se d. o.); han grundlade och utger från 1893 "Revue internationale de sociologie", som är organ för det s. å. stiftade Institut international de sociologie, äfvensom för Sociétó de sociologie de Paris (1895). Bland hans arbeten märkes Philosophie des sciences sodales (3 bd, 1903-07). 1-2. E. F. K. s-n. Worms [vå7ms]. Henri de, baron Pirbright, engelsk finansman, f. 20 okt. 1840 i London, d. där 9 jan. 1903, var son till den till England inflyttade tysk-judiske bankiren Solomon Benedict de W. (f. 1801, d. 1882), en dotterson till släkten Rothschilds stamfader, Mayer Anselm Rothschild.