folk. V:s metriska öfv. af "Iliaden" åtnjuter
anseende (1878--80; 6:e uppl. 1902); en öfv. af
"Odyssén" utkom efter hans död. Ett monument
öfver V. är rest i De Scheveningsche boschjes vid
Haag. Biogr. af J. Prinsen i "Nieuw Nederlandsch
biografisen woordenboek" (1918), bibliogr. af J. ten
Brink, "Geschiedenis der Noord-Nederlandsche letteren
in de XIX. eeuw."
Hj. P--r.
Vosnesensk [vas-], stad i Ukraina,
guv. Cherson, på vänstra stranden af Bug, 135
km. n. ö. om Odessa. 14,178 inv. (1897). Enär
Bug vid V. blir segelbar, är staden en viktig
handelsplats för spannmålsprodukter, som forslas
utför floden (till Nikolajev och Odessa),
samt för salt, som föres uppför densamma.
A. N--d.
Voss, dalgång, Hordaland fylke (före 1919 Söndre
Bergenhus amt), Norge, genomflytes af Vosselven, som
faller ut i Bolstadfjorden efter att ha genomflutit
Vangsvand (8 kvkm.) och Evangervand. V. omfattar
tre pastorat: Evanger, Voss och Vossastranden
med tills. 12,759 inv. (1918), hvaraf 8,875
i Voss' pastorat och härad. Landsgymnasium
(sedan aug. 1916). I V. hölls nordiskt studentmöte
1918. Järnvägen från Bergen till V. har 52 tunnlar,
och ensamt på sträckan utefter Evangervand
räknas 8 sådana med en sammanlagd längd af 902
m. En af brännpunkterna för turisttrafiken är
det tättbebyggda "strandstedet"
Vossevangen (med
omkr. 1,500 inv., flera hotell, fabriker, banker,
sjukhus, 3 veckotidningar) vid Vangsvandet, hvarifrån
vägar leda till Sogn (Stalheim, Næröyfjorden) och
Hardanger (Ulvik och Eide). Naturen i V. påminner
mera om Östlandet än Västlandet, ehuru fjällen vid
Vossevangen (Lönehorgen, Hondalsnuten och Graasiden)
resa sig till 1,400--1,500 m. höjd. Från Vossevangen
fortsätter järnvägen (Bergensbanan) upp genom
Raundalen till Opset, sista stationen i Hordaland,
och går så genom den 5 km. långa Gravehalstunneln åt
ö. öfver fjället mellan Sogn og Fjordane, Hordaland
och Buskerud fylken.
K. G. G.
Voss [fåss], latinis.
Vossius. -- 1.
Gerhard Johann
V., tysk-holländsk filolog, teolog och historiker,
f. 1577 i Heidelberg, dit hans fader, en nederländare,
<img l>
flytt med anledning af de mot protestanterna riktade
förföljelserna, d. 1649 i Amsterdam. Snart återvände
dock familjen till sitt fädernesland, där V. vid
universitetet i Leiden studerade teologi, klassisk
litteratur och historia. 1600 befordrades han till
rektor vid högskolan i Dordrecht och var 1615--19
direktor för teol. kollegiet i Leiden. Såsom
misstänkt för kätteri måste han nedlägga detta
ämbete och utnämndes i stället (1622) till professor
i retorik och kronologi, till hvilka ämnen sedan
lades äfven grekiska. Han afböjde en kallelse till
Cambridge (1624), men flyttade 1632 till Amsterdam
som professor vid det nyinrättade Athenæum där. V. var
en af sin tids
yppersta lärde. Till det latinska språkets
vetenskapliga studium äfvensom till grekisk och
romersk historia har han lämnat betydande bidrag. Han
var därjämte den förste, som förstått att från den
historiska utvecklingens synpunkt betrakta såväl
hedniska religionsläror som den kristna teologiens
dogmer. Hans samlade skrifter utgåfvos i 6 volymer i
Amsterdam 1695--1701. De betydelsefullaste bland dessa
skrifter äro
Commentariorum rhetoricorum libri VI
(1606),
Historia pelagiana (1618),
De historiis græcis
libri III (1624),
De historiis latinis libri III
(1627) och
De theologia gentili (1642). -- 2.
Isaak
V., den föregåendes son, holländsk filolog, f. 1618
i Leiden, d. 1689 i Windsor, gjorde som yngling
stora framsteg i klassisk filologi samt i arabiska,
matematik och fysik. Han besökte 1641--45 England,
Frankrike och Italien för att inleda bekantskap
med lärda män och samla värdefulla handskrifter
samt utnämndes 1646 till holländsk historiograf
och bibliotekarie i Amsterdam. 1648 efterkom han
drottning Kristinas af Sverige inbjudning att sälla
sig till den hofstat af lärda utlänningar, som hon
samlade omkring sin person, undervisade drottningen
i grekiska, anställdes som hennes bibliotekarie och
öfverhopades med hedersbevisningar, men föll flera
gånger i onåd. bl. a. på grund af sitt ständiga
kif med den lärde Salmasius. Efter drottningens
tronafsägelse. 1654, återvände V. till Holland
och medförde som god pris "Codex argenteus"
(se d. o.), hvilken M. G. De la Gardie sedermera
lyckades återköpa. V. flyttade sedan till Frankrike
och 1670 till England, där han 1673 utnämndes till
kanik i Windsor. Han utgaf för sin tid värdefulla
uppl. af Skylax, Pomponius Mela, Justinus och
Catullus. Bland hans öfriga arbeten märkas
De
septuaginta interpretibus (flera arbeten, det
sista utg. 1686) och
De poematum cantu et viribus
rhythmis (1673). Se E. Wrangel, "Sveriges litterära
förbindelser med Holland, särdeles under 1600-talet"
(1897) och den holländska editionen af samma verk (1901).
1.
A. M. A. 2. (
A. M. A.)
Voss [fåss],
Johann Heinrich, tysk skald, klassisk
filolog och öfversättare, f. 20 febr. 1751 nära
<img l>
staden Waren i Mecklenburg, d. 29 mars 1826 i
Heidelberg. Farfadern hade varit en lifegen bonde,
som frigifvits, och V:s fader, en flink och företagsam
man, försökte sig bl. a. på några stadsnäringar,
men råkade i betryck under krigsåren och slutade
som folkskollärare. Gossen, som emellertid fick
gymnasiebildning, odlade tidigt sina skaldeanlag med
Klopstock, Ramler och Uz till förebilder samt idkade
klassiska själfstudier. Han måste 1769--72 lifnära sig
som informator hos en godsegare, tills han väckte
uppmärksamhet genom insända dikter till "Göttinger
musenalmanach", hvars utgifvare Boie verksamt beredde
honom
