1105 Votivgäfvor-Wotton 1106 nedlagda föremål, som egaren ämnat tillgodogöra sig antingen i detta lifvet eller i det tillkommande, votivfynden omfatta sådana, som nedlagts som offer åt gudamakter eller åt de aflidnes andar. Det kan ofta vara svårt att skilja depåfynden från votivfynden. Man har velat göra gällande, att det alltid rör sig om votivfynd, då fyndet innehåller blott likartade föremål, men så torde ej vara fallet. Votivfynd äro kända från alla delar af Gamla världen. I Skandinavien förekomma de talrikt från både sten-, brons- och järnåldern, men särskildt från de båda förstnämnda perioderna. Man har t. ex. gjort fynd af stenyxor, dolkar, spjutspetsar, sågar och skrapor från stenåldern, hvarvid särskildt yxan offrats under den yngre stenålderns första perioder, troligen åt åskans och krigets gud, under det att yxorna, som senare öfvergingo till arbetsredskap, under senare delen af stenåldern utbyttes mot spjut och dolkar Samtidigt aftogo dessa vapenfynd i antal, och mera fredliga redskap vunno majoritet bland votivfynden. Votivfynden från bronsåldern äro talrika. Man kan hänvisa till de parvis funna processions-yxorna, bronslurarna och halsringarna, som hittas särskildt i mossarna, vidare till "offerbrunnen" vid Budsene på Mön och "offerdammarna" i östra Vemmerlöf i Skåne, hvilka sistnämnda innehålla blott ben af offrade människor och djur. De parvis offrade bronshalsringarna ha, enligt B. Schnittgers förmodan, offrats åt storkguden Höner för att tillföra kvinnorna fruktsamhet. Bland järnålderns votivfynd märkas i främsta rummet de stora fynden af vapen, redskap, dräkter, smycken, mynt ni. m., som gjorts i mossar i Slesvig (Thors-bjerg, Nydam), i Jylland, på Fyn (Vimose, Krage-hul), på Öland, i Skåne, i Västergötland m. fl. trakter. De betraktas som åt gudarna offradt krigsbyte och tillhöra tiden 250-450 e. Kr. Af ven en del af de stora guld- och silfverfynden torde kunna betecknas som offer åt gudomligheter. Se S. Muller, "Votivíund f ra sten- og bronzealderen" (i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og hi-storie", 1886), H. Petersen, "Offer- og votiv-fund" (ibid., 1890), S. Muller, "Vor oldtid", 0. Rydbeck, "Slutna mark- och mossfynd från stenåldern i Lunds universitets historiska museum, deras tidsställning och samband med religiösa föreställningar" (i "Från Lunds universitets hist. museum", 1918), och L. von Post, "Ett par offerdammar från Skånes bronsålder" (i "Studier tillägnade 0. Almgren", 1919). T. J A. Votivgáfvor. Se Votum 1. Votivmynt. Se Votum 1. Votjaker (på sitt eget språk ud-murt, "ud-människor"), en till den permiska gruppen af de finsk-ugriska folken hörande folkstam, som till ett antal af 420,976 personer (1897) bebor ett ganska slutet område mellan floderna Kama och Vjatka, framför allt i guv. Vjatka, men äfven i guv. Kazan, Perm, Ufa och Samara. I äldre tid ha de bott äfven något västligare, medan deras utbredning mot ö. till Perm, Ufa och Samara har egt rum i jämförelsevis sen tid. De äro ett fredligt, arbetsamt, sparsamt, välstående och lärgirigt jordbrukarfolk; biskötsel och, i skogarna i n., jakt äro viktiga binäringar. Deras äldsta historia sammanfaller med deras nordliga stamfränder syrjänernas (se d. o.). De hörde säkerligen till det bulgariska riket vid Volga (se Bulgarer) och kommo vid midten af 1200-talet under tatarernas herravälde (se Ryssland, sp. 1444); från denna tid härstammar det starka inslaget af tatariska kulturord i deras språk. Deras uppror mot de anryckande ryssarna kufvades 1557. Votjakernas omvändelse till kristendomen började egentligen först på 1740-talet och är ännu långt ifrån afslutad. Vid folkräkningen 1897 angåfvos ännu 31,488 pers. som hedningar, och äfven bland de till namnet kristne äro hedniska föreställningar och sedvänjor allt fortfarande synnerligen gängse. Deras intressanta hedniska religion har blifvit noggrant studerad af framför allt finska forskare. Det är en typisk jordbrukarreligion med dyrkan af viktigare naturföremål och naturföreteelser, de aflidnes andar och andra demoner samt med särskilda offerpräster och offerritualer; den gamla formen af boningshuset spelar en viktig rituell roll. Den votjakiska folkpoesien är rik; under senare tider har äfven en del för folket afsedda böcker af uppbyggligt och praktiskt innehåll, läroböcker, kalendrar o. s. v. börjat tryckas och vunnit snabb spridning. Votjakernas språk står det syrjänska språket (se d. o.) nära, dock ej så nära, att ömsesidigt begripande är möjligt. Jfr M. Buch. "Die wotjäken" (i "Acta Societatis scientiarum fennicæ", XII, 1883), I. Smirnov, "Votjaki" (i det historisk-etnografìska sällskapets i Kazan "Izvjestija", VIII, 1890), Uno Holmberg, "Permalaisten uskonto" (1914), B. Munkácsi, "Votják népköltészeti hagyományok" (1887), Y. Wichmann, "Wotjakische sprachproben" (i "Journal de la Société finno-ougrienne", XI och XIX, 1893, 1901), B. Munkácsi, "A votják nyelv szótára" (votjakisk-ungersk-tysk ordbok, 1896), Y. Wichmann, "Zur geschichte des vokalismus der ersten silbe im Wotjakischen" (i "Mémoires de la Société finno-ougrienne" XXXVI, 1897--1915) och "Wotjakische chrestomathie" med glossar. 1901; se äfven den under Syrjänska språket anförda litteraturen. K. B. W. Votkinsk [vå't-], stad i ryska guv. Vjatka, 65 km. n. om Sarapul, nära floden Votkas mynning i Siva (Kamasystemet), som där blir segelbar. Omkr. 21,000 inv. V. är berömdt för sina järnverk, som anlades 1756 och där ångfartyg för Volga och Kaspiska hafvet samt lokomotiv för Sibiriska järnvägen tillverkats. Vid järnverken ha äfven tillverkats landtbruksmaskiner och i Ryssland mycket uppskattade åkdon (tarantasser; se Tarantas). A. N-d. Votski päTm. Se P ät in. Wotton [<wå'tn], engelsk diplomatsläkt, härstammande från Nicholas W., í. 1372, d. 1448, som var klädeshandlande och lord mayor i London, l Nicholas W., diplomat, f. omkr. 1497, d. 26 Jan. 1567 i London, var sonsons son till lord mayorn Nicholas W., blef efter i Italien vunnen teol. och juris doktorsgrad präst och anlitades af Henrik VIII 1539 för förhandlingarna om konungens giftermål med Anna af Kleve samt på 1540-talet i beskickningar till Karl V och franska hofvet. Han blef domprost 1541 i Canterbury och 1544 i York, 1546 rådsmedlem och var 1549-50 statssekreterare, förhandlade 1553-59 i Frankrike och deltog sistnämnda år i afslutandet af fredsfördraget i