1107 Votum-Vouet 1108 Cátsau-Cambrésis. W. var en af Tudor-tidens skickligaste engelska diplomater, lika klok och erfaren som ihärdig. Hans broder sir Edward W., f. 1489, d. 1551, blef 1540 skattmästare i Calais, tillhörde af ven rådet och deltog liksom brodern 1550 i störtandet af protektorn Somerset (se S e y m o u r 1). 2. Edward W., l.e baron W., sonson till sir Edward W. (se W. 1), diplomat, f. 1548, d. 1626, anlitades under 1570-talet flitigt af statssekreteraren Walsingham i diplomatiska värf (i Wien, Portugal 0. s. v.) och sändes 1585 till Skottland för att erbjuda Jakob VI allians, men misslyckades till följd af det stöd drottning Elisabet gaf de landsflyktige skotske stormännen. Han sändes både af Elisabet och hennes efterträdare Jakob som ambassadör till Frankrike, blef rådsledamot 1602 och peer 1603. 3. Sir Henry W., den föregåendes halfbroder, diplomat, f. 1568 på släktgodset Boughton Malherbe i Kent, d. 1639 i Eton, studerade 1584 -88 i Oxford, vistades sedan på studieresor i Österrike, Italien och Schweiz till 1594 och blef kort efter hemkomsten sekreterare hos earlen af Essex. Yid Essex' fall ansåg W. klokast att rädda sig utomlands och vistades de båda följande åren i Venezia och Florens, sysselsatt med att utarbeta skriften The state of christendom, en god öfversikt af samtidens politik (tr. först 1657). På storhertigens af Toscana uppdrag reste han 1602 of ver Sverige till Skottland för att varna konung Jakob för förgiftningsfara. Han vann därvid dennes synnerliga bevågenhet, erhöll efter Jakobs tron-bestigning i England 1603 knightvärdighet och blef 1604 hans sändebud i Venezia. 1612 återkallades W., enär man mot Jakobs politik i en skrift användt den skämtsamma definition på diplomat, som W. 1604 i en väns stambok nedskrifvit: "en hederlig man, sänd utomlands att ljuga för sitt lands bästa". W. återfick 1614 Jakobs gunst, förhandlade s. å. i Haag om jiilichska arfvet och var ånyo ambassadör i Yenezia 1616-20 och 1621-24. En beskickning 1620 till kejsaren för att rädda konungen af Böhmen undan dennes anfall kunde ej bli annat än resultatlös. W. var från 1624 till sin död föreståndare (provost) för skolan i Eton och fick i uppdrag att skrifva Englands historia, hvaråt dock föga åtgjordes. Han var en begåfvad litterär amatör och skref bl. a. vackra lyriska dikter. En samling af hans dikter, bref o. s. v., Reliquiœ Wottonianæ, utgafs 1651 med biografisk inledning af hans vän I. \Valton. hans Letters and despatches 1617-1620 år 1850. Jfr A. W. Ward, "Sir Henry W." (1898), och L. P. Smith, "The life and letters of sir Henry W." (2 bd, 1907). l-3. V.S-g. Votum, lat. (plur. voía, af vov?re, lofva, helga). 1. Löfte till gudarna. Vota gjordes så, att man förband sig att i händelse af en lycklig utgång på ett företag, uppfyllelse af en bön eller önskan, befrielse från sjukdom, räddning ur olycka eller fara o. d. hembära någon gudomlighet en offergärd eller skänk (votivgåfvor). Naturligtvis kunde dylika löften afläggas mer eller mindre högtidligt, skriftligen eller muntligen. Vota publica, löften, som gjordes af offentlig myndighet eller af befäl-hafvare, i statens namn, aflades i Rom efter bestämdt formulär och förestafvande af en pontifex - stundom den högste - samt gällde ofta festspel, tempel, andel i byte o. d. Sådana vota aflades för statens väl och under kejsartiden för kejsaren dels årligen 3 Jan., dels hvart 5:e eller 10:e år. Äfven vid hotande faror och större företag gjordes offentliga löften, och under republikens senare tid före-kommo dylika med afseende på högt förtjänta män, såsom Pompejus och Cæsar. Vota privata angingo enskildas förhållanden och ställdes till olika gudomligheter, såsom till Lucina vid barnsbörd, till Aesculapius eller Dioskurerna vid sjukdomar. Om votivbilder se t. ex. Religiös konst. Romersk provinskultur, fig. 8, och Sabazios. - Votivmynt kallas romerska mynt med inskrifter, som hänsyfta på de supplicationes (se d. o.), som till kejsarhusets ära firades hvart tionde år. sedan Diocletianus hvart femte. - Ex voto, i följd af ett löfte. - Om votum simplex och v. solenne se Munk-ordnar, sp. 1344. - 2. Enligt modernt språkbruk nyttjas votum i bet. af yttrande, röst (vid omröstning). Pafria vota, lika många röster (för som emot). Votum decisivum, af görande röst. Votum deliberatvum, yttrande vid öfverläggning, deltagande i rådplägning (men ej i beslut). I konstitutionella stater kallas ett representationens uttalande, som uttrycker förtroende till eller missnöje med ministären eller någon dess medlem, förtroendevotum eller misstroendevotum (so d. o.). 1-2. R. Tdh.* Vouet [voä], Simon, fransk målare, f. 1590 i Paris, d. där 1649, var lärjunge af sin fader, Laurent V., en medelmåttig målare, utvecklade sig raskt och blef vid 14 år kallad till England för att porträttera en hög dam. 1611 fick han följa Frankrikes ambassadör till Kon-stantinopel, där han målade sultan Achmed I ur minnet, efter att ha sett honom endast en gång, vid audiensen. 1612 for han därifrån till Venezia, där han studerade Tizian och Veronese, och därifrån kom han 1613 till Rom samt kopie- Simon Vouet Efter måining rade och studerade af van Dyck. Caravaggio och Guido Reni. Från Rom begaf han sig 1620 till Genua, kallad dit af familjen Doria, hvars palats han dekorerade, och där han dröjde två år. Återkommen till Rom, valdes han 1624 till ordf. i Accademia di San Luca och åtnjöt skydd af kardinal Barberini (sedermera påfven Urban VIII) samt målade hans och hans nevöers porträtt. Han förvärfvade i Rom stort anseende, gifte sig med Virginia da Vezzo, som var en framstående pastellmålarinna, och målade för Peterskyrkan helgonen Franciscus, Antonius från Padua och Johannes Chrysostomus (förstörd). 1627 hemkallades V. af Ludvig XIII, som blef hans lärjunge i målning, utnämnde honom till "premier peintre" samt gaf