1111 Vouziers-Vov-vov-teorien 1112 hans bästa tid står Johannes döparens predikan (äfven i Dresden). Till denna tid höra Rytteristrid, Hjortjakt, Fältläger m. fl., till hans senare tid. med mera flyktig behandling. Fiskare vid flodstrand, Öjverfall vid flodöfvergång m. fl. i Dresden (Uppbrott till jakt är afbildad vid art. Djur-måleri). Som hans förnämsta verk gäller den stora Hjortjakten (i Petersburgs Eremitage). I Kassel märkes Sädesskörd, i München Plundring af en by och Vinterlandskap, i Louvre Boeuf gräs m. fl., i Amsterdam Hjortjakt, i Haag ett stort bataljstycke och Höskrinda. Därtill komma bilder i Londons National gallery och i Buckingham palace, i Madrid, i Frankfurt, Wien och Bruxelles. - 2. Pieter W., f. 1623 i Haarlem, d. 1682 i Amsterdam, var möjligen lärjunge af sin fader, liksom Philips, hvars maner han följde i sina hästmålningar, dock mera tung och torr i ton och behandling. Han målade äfven vyer från Paris. Af dem finnas exemplar i Louvre, Braunschweig, Köpenhamn. Af den förra arten finnas prof i Antwerpens museum, där Rytteristrid särskildt vittnar om hans hårdare och brokigare målnings-sätt, vidare i Haarlem, Berlin, Schwerin, Karls-ruhe m. fl. I Stockholms Nationalmuseum finnas fyra af hans målningar, af dessa tre signerade och en daterad 1677. - 3. J a n W., f. 1629 i Haarlem, d. där 1666. var en förträfflig nationell landskapsmålare. Han blef mästare i Haarlems målår-gille 1655, målade mestadels landskap från dynerna i Haarlems grannskap och visar inflytelse från Wijnants. Målningar af hans hand finnas i museer i Haarlem, Rotterdam, Bruxelles, Hannover, Wien, Stockholm (ett sommar- och ett vinterlandskap. _ 1-3. C. B. N.» Vouziers [vosiē], stad i franska dep. Ardennes, vid Aisne, 50 km. ö. n. ö. om Reims. 3.591 inv. (1911). I V. föddes historikern Taine. Under fransk-tyska kriget 1870--71 koncentrerade Mac Mahon 27 aug. 1870 sin armé vid V. för att understödja Metz, men trängdes tillbaka af tyskarna. Under Världskriget bombarderades kaserner, bangård och flygfält vid det af tyskarna då besatta V. af franska flygare 23 sept., 1 och 2 okt. 1915 samt 19 juni 1916. (A. N-d. L. W:son M.) Wo viel licht ist, ist starker schatten [vå fīl-], tyskt ordspråk, "där det är mycket ljus, finns det djup skugga", citat från Goethe. Vovtjok, Marko, pseudonym. Se Markevitj, M. A. Vov-vov-teorien, språkfilos., är namnet på den åsikt om språkets första ursprung, som söker detta i efterhärmning af vissa läten i naturen, speciellt djurriket. Enligt denna teori, som redan antyddes af de gamle (i Indien t. ex. af Yāska i 6:e--5:e årh. f. Kr., i Grekland af Epikuros o. a.) och i nyare tider fick en vältalig representant i Herder samt för det mesta går under namn af onomatopei (se d. o.), skulle de ursprungligaste benämningarna i språket ha uppkommit därigenom, att människorna sökte medelst rösten efterhärma vissa läten och med dessa härmningsljud benämnde de föremål, från hvilka de ursprungliga ljuden härledde sig. Så skulle teorien kunna belysas genom namnet vov-vov, som, hämtadt från hundens läte, speciellt i am- och barnspråket kommit att betyda hund. Namnet är en öfv. af ty. bau-wau- eller wau-wau-theorie. M. Müller (i "Lectures on the science of language" o. a. arbeten) var den förste, som använde det, åtminstone i större utsträckning, tydligen för att liksom genom själfva löjligheten i namnet visa, att teorien, såsom han säger ännu 1888 ("Science of thought") och i 2:a tyska uppl. af nämnda "Lectures" (1892--93), icke behöfde någon vidare vederläggning. Emellertid är Müllers försök till vederläggning misslyckadt; ty att ljudefterhärmning är och varit en mycket viktig faktor vid den språkliga nyskapningen, erkännes af de fleste moderne språkvetenskapsmän. Bl. a. har Paul (kap. IX af "Principien der sprachgeschichte") på ett högst skarpsinnigt sätt visat denna teoris tillämplighet och riktighet vid förklaringen af språkets ursprung. Den ursprungliga språkbildningen på grundvalen af onomatopoetiska bildningar belyses af sådana bildningar från våra dagar som blaffa, klirra, plaska, pladdra, pluddra, bullra, buffa, puffa, bubbla, rissla, tissla, tassla, snattra, hurra, kurra, knorra, lulla, pimpla, summa, ticka. Flera af dessa ord äro visserligen icke uteslutande ljudbilder, utan så att säga schematiserade efter annat i språket befintligt material, på grund af hvilket inom språkkänslan förefinnes ett visst inre Ijudschema, efter hvilket det nyskapade materialet mer eller mindre formas. Onomatopoetiska äro också ombildningarna af ord, som äro i språket befintliga, men som på grund af utvecklingen inom språket aflägsnat sig alltför mycket från det onomatopoetiska ljudbildsschemat, t. ex. när i st. f. det mhty. gouch (vårt gök) inträdt nhty. kukuk (jfr vårt kuku). I närmaste samband därmed stå am- och barnspråkets oftast reduplicerade bildningar, såsom vovov, mama, papa. Under de onomatopoetiska bildningarna bruka äfven sammanfattas de interjektionella. För så vidt sådana bildningar ansetts vara den egentliga grundvalen för språkets uppkomst, har denna teori också benämnts onomatopoetisk, men till skillnad från vov-vov-teorien också kallats pah-pah- eller aha-teorien. Det är säkert, att såväl ljudhärmning som interjektionssatser äro ursprungliga språkbildningselement. Noirés åsikt om lystringsinterjektioner eller vissa sysselsättningar åtföljande ljud (clamor concomitans) som uteslutande eller väsentlig faktor vid den första språkbildningen skiljer sig icke väsentligen från vov-vov- och pah-pah-teorierna; den har egentligen afseende endast på den psykologiska utgångspunkten. Att närmare utveckla de fysiologiska och psykologiska momenten vid den ursprungliga språkbildningen hör ej hit (jfr Ordbildning och Språk). Man kan säga, att på den punkt, då bestämda betydelser börja fästas vid vissa ljudbilder, gör sig ett starkt element af öfverenskommelse (konvention) gällande: språket blir meddelelsemedel. Då de sålunda uppkomna ljudbilderna med de konventionellt vid dem fästa betydelserna reproduceras hos den talande och hörande (förstående), är språket i egentlig mening till. M. Müllers åsikt om de s. k. rötternas, genom fortsatt elimination ur flera ljudmöjligheter och genom deras adaptering till vissa betydelsebilder uppkomna egenskap att vara ljudtyper har sin tillämpning på språklifvet i ett mera utveckladt stadium. Men hans åsikt om språkets första