V., som ligger på en höjd af 245 m., har genom den kanaliserade Sörström aflopp till norra ändan af Nisservand. V. och Nisservand befaras med ångbåt. Skogklädda stränder. K. G. G. Vrachori, stad. Se Agrinion. Wraclaw [vra'tslav], polska namnet på staden Breslau. Vrak. 1. Sjöv., fartyg, som strandat eller på sjön blifvit genom sammanstötning eller storm så illa medfaret eller läck, att ringa eller ingen utsikt för dess räddning förefinnes. Vrak kallas af ven kringflytande söndrade delar af fartyg och rigg. Om dylika s. k. "sjöfynd" och om "strandvrak" se vidare Bärgarlön och Strandrätt. Jfr Strandvrak. - På sådana ställen, där sjunket vrak är hinderligt för sjöfarten, utläggas grömålade bojar (vrakbojar) eller, eventuellt, fyrskepp (se vidare Utprickningssystem). - 2. Träv. a) Af röta eller andra tekniska fel så skadadt rundvirke, att dess upparbetning ej blir ekonomiskt lönande. - b) Sågadt virke af lägsta kvalitet. 1. B. N.* 2. a-b. W. E-n. Vraka (Vräka), afskilja som odugligt (vrakgods, -järn, -sill o. s. v.). Se Sillvrakning och Vräka. Vrakboj, sjöv. Se Vrak. Vrak-ek. Se Ekskog. Vrakeka, sjöv. Se Eka 2. Vrakfiske. Se Laxfiske, sp. 1446. Vrakfisken, Polyprion cernium, zool., tillhör aborrfiskarnas familj bland de taggfeniga benfiskarna samt har inom Skandinavien anträffats i några exemplar blott vid norska kusten. Den är en Medelhafvet och Atlanten tillhörande, i öppna sjön lefvande (pelagisk) fiskart, som erhållit sitt namn däraf, att den ofta träffas i grannskapet af flytande skeppsvrak. Från öfriga släkten inom familjen skiljer den sig bl. a. därigenom, att blott en ryggfena finns samt att analfenan har tre taggstrålar. Färgen är öfvervägande blågrå, och fisken når en betydlig storlek, ända till 1,7 m. R. L. (L-e.) Vrakgrind. Se Isgrind. Vrakhus. Se Fiskredskap, sp. 453. Vraktjära, kem., tekn. Se Trätjära. Vram, socknar. Se Norra V., Södra V., Västra V. och Östra V. Vramec [-mets], Antun, kroatisk teolog, d. 1587 i Varasdin, en af den kroatiska reformationens föregångare, utgaf 1578 i Laibach en Kronika kratka slovenskim jezikom spravljena och publicerade i sitt tryckeri i Varasdin sin stora slaviska postilla 1586. A-d J. Vrams-Gunnarstorp, egendom i Norra Vrams socken. Malmöhus län, vid sydvästra sluttningen af Söderåsen, n. om Norra Vrams station å statsbanelinjen Halmstad-Käflinge samt ö. om Gunnarstorps station å Hälsingborg-Hässleholms järnväg, omfattar med; underlydande i Norra Vrams, Björnekulla och Kvidinge socknar omkr. 5,000 har, hvaraf hälften åker, resten skogs- och ängsmark med 2,555,700 kr. tax. värde (1918). Corps-de-logiset består af fyra sammanhängande tegelbyggnader, den norra i två våningar, de tre öfriga i en, som omsluta en stenlagd borggård med fyrkantiga, af lanterniner och spiror krönta trapptorn i sydvästra och sydöstra hörnen, höga, branta tegeltak och höga takkupor ("homejor") åt gårdssidan. Utsidorna äro rikt prydda med frontoner (se fig.), somliga försedda med vapensköldar, samt kraftiga horisontallister. På östra sidan ligger en stor, för sina afvenboks- och buxbomshäckar berömd trädgård, och slottet inrymmer en rik tafvelsamling med verk af bl. a. Salvator Rosa, D. Teniers. E. Wahlqvist, Kiörboe och R. de Vries. - V. förpantades under namnet Vramsgård 1520 till riddaren Hans Skougård af ärkebiskop Jakob Gunnarsson i Lund, kom 1620 genom gifte till danske amiralen Jörgen Vind. som 1633-44 lät uppföra det nuv. slottet. Sonen Holger sålde det 1665 till sin svåger Kristofer Gjedde (naturaliserad svensk adelsman under namnet Gädda, d. 1705), emedan han ej ville bli svensk undersåte, hvarefter V. egdes af dennes mag Kasper Johan Berch (f. 1688, d. 1761), en af Karl XII:s krigare, som 1755 fått öfverstes titel "i anseende till den berömliga flit och åhåga han efter afskedstagandet (1741) visat till landthushållningens förbättring och upphjälpande, hvaraf han hvarjehanda nyttiga prof lämnat". När dennes äldste son, öfverste 0. K. Berch, 1803 dog ogift, öfvergick V. till hans adoptivson och släkting hofmarskalken G. F. Berch från Estland (f. 1769, d. 1817), hvars änka Ulrika Juliana (d. 1852) 1838 bortbytte V. mot Össjö sätesgård och 17 tunnor guld till sedermera öfverhofstallmästaren R. Tornérhjelm (se denne), som på 1850-talet lät grundligt restaurera V. Hans son f. d. landshöfding G. D. R. Tornérhjelm innehar f. n. (1921) V. E. A-t. Vramsgård. Se Vrams-Gunnarstorp. Vramsån. Se Köpingeån. Wranér. Henrik, folklifsskildrare, f. 22 april 1853 i Vranarp, Östra Tommarps socken, Kristianstads län, d. 6 aug. 1908 i Stockholm, vardt student 1873 och tjänstgjorde som kartograf samt landtmäteribiträde 1873-77, hvarefter han ett år var folkhögskollärare och ett år vikarierande kollega. W. vistades 1880-89 i Lund och redigerade tidningen "Lund" 1887-88. Han var medredaktör af "Östersundsposten" 1890-93, var fr. o. m.