(1654). Hermans äldste son, den vidtbekante Karl Gustaf (se W. 3), fick nämligen 26 mars 1651 Salmis' grefskap, men slöt 1676 själf sin grefliga ätt. 6 april 1653 hade han erhållit friherreskapet Lindeberg (se d. o.), och på grund af Hermans förtjänster upphöjdes 21 mars 1654 dennes öfriga barn i friherrligt stånd med namn efter ofvannämnda friherreskap. Den ofvannämnde fältöfversten Herman W:s yngre son, fältöfversten Herman W., blef stamfader för c) friherrliga ätten W. af Ludenhoff (1653) och d) adliga ätten W. (1772) därigenom, att hans äldre sons son Herman 1653 upphöjdes till friherre af Ludenhoff (hans ätt utdog i Sverige på svärdssidan 1790, men en gren -- från Ryssland -- blef 1898 på svenska riddarhuset åter upptagen bland de lefvande ätterna) och att ättlingarna af hans yngre son, Jürgen, 1772 naturaliserades såsom adelsmän. -- e) W. af Adinal. Landtrådet Herman W. af Adinal hade två söner. Den äldre, Didrik (se W. 10), upphöjdes 1680 till friherre och 1693 till grefve W. af Adinal, men hans ätt utgick på svärdssidan med hans son Karl Gustaf (f. 30 nov. 1667 i Stockholm, d. som kaptenlöjtnant vid Karl XII:s drabanter och generalmajor af kavalleriet i Altranstädt 29 maj 1707). Den yngre, Reinhold, blef 1680 jämte brodern friherre af Adinal; hans ätt utgick på svärdssidan med hans sonsons sonson, den excentriske Henning Gustaf (f. 1780, d. 21 okt. 1833 på Sperlingsholm som öfverstekammarjunkare). B. Till hufvudlinjen Jesse höra följande svenska grenar af ätten. a) W. af Fall. Denna linje naturaliserades 1734 med Vilhelm Gustaf W. af Fall (se W. 13) och utgick på svärdssidan med hans son 1815. b) W. af Sauss (förr oriktigt skrifvet Sausis). Denna gren introducerades på svenska Riddarhuset 1723 med bröderna Anton Johan W. (se W. 14) och Otto Reinhold W. (f. 1681, följde som kapten vid Nylands regemente Karl XII från Poltava till Turkiet, vistades 1711--12 på Krim för att utlösa svenska krigsfångar och dog som generalmajor 1744 i Stockholm). Anton Johan W. blef 1747 friherre och 1751 grefve och är stamfader för den ännu fortlefvande grefliga ätten W. af Sauss (n.r 93). Otto Reinhold W:s bägge söner erhöllo 1771 friherrlig värdighet. Den äldre af dem, Fredrik Ulrik W. (f. 1719, d. 1793 som generalmajor) är stamfader för friherrliga ätten W. af Sauss, den yngre Anders Reinhold W. (se W. 16) för grefliga ätten W. (n:r 99). c) W. af Sage och Waschel. Denna gren naturaliserades och introducerades på svenska Riddarhuset 1731 med Otto Vilhelm W. (d. 1747 som öfverste och kommendant i Kalmar). En af hans söner, Johan Vilhelm W. (d. 1786 som f. d. öfverstelöjtnant vid Västmanlands regemente) erhöll 1754 efter sin mormors broder, frih. Johan von Brehmer, som fideikommiss Skeinge (sedermera utbytt mot Hyby i Bara härad, Malmöhus län) mot villkor, att han och hans efterkommande skulle jämte eget namn och sköldemärke bära von Brehmers. Han blef 1765 friherre och är stamfader för friherrliga ätten W. von Brehmer. Adliga ätten W. af Sage och Waschel utgick på svärdssidan 1810. (V. S-g.) A. Hufvudlinjen Hoebbet-Adinal. a) W. af Salmis. 1. Herman W., krigare, riksråd, f. 1584 eller 1587 i Estland, d. 11 dec. 1643 och begrafd i Sko kyrka, medföljde som "ung person" polska armén under kriget i Östersjöprovinserna, men trädde sedermera i svensk tjänst och var 1608 ryttmästare vid Östgöta ryttare och 1612 vid konungens Liffana. 1612--21 var han i slottslofven på Kalmar slott, men deltog i ryska kriget och utförde äfven andra uppdrag, såsom när han 1619, då öfverste, för svensk räkning mottog det af danskarna återlämnade Älfsborg. 1621 finner man honom som riddare och fältmarskalk vid Rigas belägring; följande år deltog han jämväl i fälttåget mot polackerna. 1623 aflöste han Peder Mikaelsson Hammarskiöld som ståthållare på Öland, men förflyttades 1625 till Jönköpings slott. I de preussiska fälttågen 1626--29 deltog han med utmärkelse och var därunder svensk kommendant i Marienburg samt, i konungens frånvaro, under Axel Oxenstierna befälhafvare öfver hären. Då Potocki 1629 sökte hindra honom att med 8,000 man skynda det belägrade Strasburg (Westpreussen) till undsättning, tillfogade W. denne vid Gurzno ett grundligt nederlag, hvarvid polackerna förlorade 2,000 man i döda och sårade. Under ett af de preussiska fälttågen skola W. och Åke Tott, bägge hetlefrade, ha utmanat hvarandra på duell; då konungen på den utsedda mötesplatsen lät förkunna, att den af dem, som öfverlefde enviget, skulle till varnagel för den öfriga hären straffas efter lagens bokstaf, d. v. s. med lifvets förlust, afstodo de från duellen. W. blef på våren 1630 riksråd och fick kort efter konungens affärd till Tyskland s. å. befälet öfver Älfsborgs och Jönköpings slott samt de däromkring förlagda trupper, som skulle skydda gränsmarkerna i händelse af ett danskt anfall. Stort obehag vållade han den svenska regeringen, då han 1631 i Stockholm öfverföll danske diplomatiske agenten Pros Knudsen, i hvilken han fruktade en gynnad rival om Margareta Stenbocks hand. 1632 utnämndes W. till vice generalguvernör i Preussen och var 1635 en af svenskarnas fullmäktige vid underhandlingarna i Stuhmsdorf. Efter fördragets afslutande drogos W:s regementen till Pommern. På nyåret 1636 bildades under hans befäl en svensk kår vid Oder. Denna östra sidokår kom emellertid knappast att infria de förhoppningar man fäst vid dess upprättande, och otvifvelaktigt var det ett fel, att den ej direkt underordnades Johan Banér, hvars strategiska afsikter ej alltid förstodos af W. Omvändt minskades dennes initiativ genom hjälpsändningar till Banér. Från Pommern företog W. hösten 1636 ett fälttåg, som förde till eröfringen af Berlin och Frankfurt am Main, men eljest bar ringa frukt, då armén för öfverlägsna fiendekrafter måste retirera tillbaka till Pommern, där Banér, sedan