han på sitt berömda återtåg från Torgau lyckligt manövrerat sig ur fiendernas fälla, i juli 1637 förenade sig med W. Sedermera stod Banér i ett befäst läger vid Stettin, W. i ett likadant vid Anklam för att hindra fienden att öfvergå Peene. Förhållandet emellan Banér och W. blef ej godt, hufvudsakligen genom W:s fel. Till följd af W:s egenmäktiga uppträdande begärde Banér snart sitt afsked och öfverbefälets lämnande åt W., ty "två hufvud för armén här äro för mycket". Redan i juli 1637 hade W:s afsked utfärdats, men han stannade kvar. Ehuru Banér ofta uttryckte sitt missnöje med W:s och hans underordnades försumlighet, kan han dock sägas ha visat tålighet mot W. och mera håg till samverkan med honom än W. med Banér. Man tyckes en tid i hären ha i W. fruktat en blifvande ledare för den est- och livländska adeln i dess opposition emot svenska kronan. Missnöjet hos denna var på hösten 1637 stort med anledning af, att A. Oxenstierna i sittande råd hållit ett skarpt strafftal till de estländske deputerade för den estländska adelns spotska hållning emot regeringen. Dessa farhågor visade sig emellertid ogrundade, ehuru W. i flera svenska högre officerares närvaro yttrat, att han aldrig mera ville återvända till Sverige, utan draga sig tillbaka till Östersjöprovinserna. Oenigheten emellan Banér och W. ökades i hög grad på hösten 1637, då Banér i Hinterpommern opererade emot fienden. W. hade rest till Greifswald och åt Vitzthum lämnat befälet öfver de trupper, som skulle bevaka öfvergångarna öfver Peene; de kejserlige lyckades 26 okt. öfvergå floden, och under reträtten till Greifswald bleívo Vitzthums trupper så godt som sprängda. Vorpommern var nu nära att gå förloradt, och Banérs ställning blef vådlig. Emellertid lyckades svenskarna hålla sig kvar, tills förstärkningar anlände. Då W. i början af 1638 trots lofven ej öfverlät åt Banér en styrka af 3,500 man, begärde den senare, att en af riksförmyndarna skulle sändas för att taga krigsangelägenheterna om hand, och kort därefter, i april, förnyade han sin anhållan om afsked. Ändtligen, på våren 1638, återkallade regeringen W. till Sverige, men utnämnde ej långt därefter, antagligen för att soulagera honom, hans då endast 24-årige son Karl Gustaf till generalmajor. I aug. 1643 blef W. generalguvernör i Livland. Hans Bref till Rikskansleren A. Oxenstierna 1614--43 äro utgifna af P. Sondén i A. Oxenstiernas skrifter och brefväxling. Senare afd., bd 9, 1898. I arkivet på Esplunda förvaras skrifvelser till W. från Gustaf II Adolf och andra. 2. Helm (såsom han själf skref sig) l. Helmuth, Helmeth (såsom han benämnes i svenska urkunder) W., antagligen kusin till den föregående, krigare, f. 1600 i Mecklenburg, d. 15 aug. 1647, kom på 1620-talet i svensk krigstjänst. Han kämpade som man i ledet vid Strasburg (Westpreussen) 1627 och som löjtnant vid Breitenfeld (1631) samt utnämndes efter slaget vid Lützen (1632) till öfverstelöjtnant och chef för en skvadron ryttare. Under Horn stred han med utmärkelse vid Memmingen (1633) och slog 1634 800 kroater vid Dachau. 1635--37 stod han under Banérs befäl och utnämndes efter slaget vid Wittstock (1636) till öfverste för ett kavalleriregemente. I sistnämnda egenskap gick han 1638 i Brandenburgs tjänst, men återvände efter uppgifvandet af staden Gardelegen (febr. 1639) i Sveriges med alla under hans befäl stående trupper, hvarför en brandenburgsk krigsrätt, såsom det tyckes ej utan skäl, förklarade honom skyldig till edsbrott och dömde honom till döden. Genom Torstensons mellankomst upphäfde "den store kurfursten" 1643 domen. Vid återinträdet i svenska hären blef W. endast major, men 1641 befinnes han åter vara öfverste, vid Stålhandskes kår. Han var ock med vid Torstensons angrepp på de kejserliga arfländerna 1642 och ryckte fram 60 km. nära Wien. Vid Torstensons anfall på Danmark 1643 synes han ha kommenderat avantgardet. Han gick t. o. m. öfver den frusna Limfjorden och sprängde vid Norre Sundby en bondehär. Under sin marsch söderut in i Tyskland på hösten 1644 detacherade Torstenson W. "med ett godt antal ryttare och något fotfolk (16 regementen) åt Holstein och Jutland", där W. i jan. 1645 intog Haderslev, Kolding, Ribe (hvarest han slog general Buchwald), Aarhus och Viborg. Därefter nedgjorde han vid Elmsporen (Holstein) 11 kompanier ryttare under general Ahlefeld, stormade Krog- och Stenborgskansarna, ödelade Holstein och jagade Kristian IV:s trupper ur nästan hela landet. Hans försök att i spetsen för 3,500 man genom inneslutning (april--juni) och stormningar intaga Rendsborg misslyckades, men han slog de till stadens undsättning anryckande Buchwald och Ahlefeld i Eiderstädtska landet (25 april). Efter att på befallning af den flottan kommenderande Karl Gustaf Wrangel, under hvilkens befäl han stod, ha för en kort tid åter ryckt in i Jylland, återvände han på sensommaren till Holstein, hvilket han dock redan på hösten fick order att utrymma. Kort efter freden vid Brömsebro (1645) utnämndes W. till generalmajor af kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde han under Karl Gustaf Wrangels befäl, blef vid belägringen af Höxter (Westfalen) svårt sårad och kunde först 1647 sluta sig till hufvudarmén i Böhmen. Efter att vid Eger 17 juli s. å. ha tillbakakastat ett anfall af von Werth öfveríöll W. 20 s. m. med tre kavalleriregementen det fientliga lägret, hvarvid han lär ha varit nära att taga kejsaren till fånga. Då de kejserlig-bajerska trupperna under von Werth och Montecuccoli 12 aug. angrepo svenska högkvarteret vid Plau, blef W., som med värjan i hand gett sig in i det vildaste handgemänget, svårt sårad och afled tre dagar därefter till följd af sina sår. Han ligger begrafven i Mariakyrkan i Wismar, där Karl Gustaf Wrangel lät uppföra en praktfull minnesvård öfver honom. 3. Karl Gustaf W., grefve af Salmis och Sölvesborg, äldste son till W. 1, riksråd och riksmarsk, f. 13 dec. 1613 på Skokloster, d. 25 juni 1676 på sitt gods Spieker på Rügen, undervisades någon tid i Skytteanska kollegiet i