sin egen vilja, riksråd vid dettas seger 1739. I rådet motsatte han sig den äfventyrliga krigspolitiken, ehuru han utsetts att biträda den afdelning af sekreta utskottet, det s. k. secretissimum, som förberedde 1741 års ryska krig. Under hattarnas trångmål vid 1742 års riksdag med anledning af krigets snöpliga utgång anmodades W. af sin vän K. Gyllenborg att söka förlika partierna, men lyckades ej däri. När Adolf Fredrik valts till tronföljare, blef W. 1743 medlem af den beskickning, som sändes att föra honom till Sverige. Omedelbart före afresan hade han, trött på partistriderna, begärt afsked från riksrådsämbetet; det beviljades, men ständerna uttryckte dock sin önskan, att han skulle kvarstanna, och med anledning däraf nedlade han ämbetet först 1744. 1748 undanbad han sig serafimerorden; 1762 erhöll han af ständerna utan sin begäran pension. W. uppträdde äfven som författare både i landthushållning, t. ex. med Rön om tufvor på sanka ängar (i Vet. akad:s Handl. 1740), och i vitterhet. Af hans vittra arbeten må nämnas Phœdri fabler i svenska rijm öfversatte (1736), Fröken Snöhvits tragœdia (spelad 1737; tr. 1739), Torilla eller Regner och Svanhvita tragœdia (spelad 1738; tr. 1739), Missförståndet i kärleken; en commoedie (1748). Han blef 1743 led. af Vet. akad. På hans initiativ började först marmorbrotten i Kolmården bearbetas. Enligt hans förordnande nedlades i hans graf på Aspö kyrkogård en del handlingar, hvilka fingo öppnas först 1835. De rörde endast familjeförhållanden. Hans själfbiografi är tryckt i "Handl. rör. Skandinaviens historia" (XXVI). 6. Erik W. d. y., friherre af Lindeberg, den föregåendes son, partiman, f. 23 april 1721 i Stockholm, d. 4 jan. 1760 i Hamburg, blef 1740 kanslijunkare, 1743 kammarherre hos dåv. kronprinsen, Adolf Fredrik, medföljde s. å. som kommissionssekreterare på Tessins beskickning till Danmark och blef 1749 lagman på Gottland. Högt bildad, skicklig talare och stilist, med lysande sällskapsgåfvor, djärf och hänsynslös, var W. den mest betydande i det parti ("hofpartiet"), som i början af Adolf Fredriks regering understödde Lovisa Ulrikas planer på utvidgning af konungamakten. Till envälde ville dock W. icke gå, men hattarnas hänsynslösa partivälde hade öfvertygat honom om önskligheten af en inskränkning i ständernas och rådets makt, hvarjämte personlig tillgifvenhet för konungaparet väl äfven inverkade på hans handlingssätt. Under 1751 års riksdag ledde han med stor talang och ej utan framgång på Riddarhuset oppositionen mot hattrådet och skall äfven ha beredt detta svårigheter genom att vid dess tvister med konungen låna denne sin skickliga penna. Äfven en efter riksdagen i handskrifter kringspridd och på ett folkmöte i Västergötland 1755 uppläst flygskrift, "Constans Sincerus", som med skärpa och skicklighet bekämpade hatt-tidningen "Ärlig svensk" och hela hattsystemet, anses vara författad af W., och antagligen har han åtminstone haft del i en annan samtidigt utgifven liknande skrift, "Mössornas testamente". Också hämnades hattrådet genom att öfverrösta konungen, då denne utnämnde W. till lagman i Uppland. Vid riksdagen 1755 upptog W. striden med förnyad kraft, men nöjde sig då ej med att drifva opposition på Riddarhuset, utan sökte inom bondeståndet värfva anhängare för hofvet och skall äfven ha umgåtts med planer på en revolution. Då åtskilliga hans handtlangare drogos inför en ständernas kommission, som tillsatts med anledning af ett genom hofpartiet 29 nov. 1755 tillställdt våldsamt uppträde i bondeståndet, fann emellertid W. rådligast att i febr. 1756 fly till Norge och sedan till Hamburg. Därigenom undgick han att inblandas i det misslyckade revolutionsförsöket 1756. Icke dess mindre blef han efter dettas upptäckt af kommissionen dömd att mista lif, ära och gods. Domen grundades förnämligast på en partiskrift, "Svea rikes tillstånd", hvilken spridts i Dalarna, Värmland och Västergötland för att reta allmogen där till uppror mot hattregeringen och som tillskrefs W. (han har dock förnekat författarskapet). Under landsflykten sökte W. intressera Preussen och England för nya rojalistiska omstörtningsplaner, men utan framgång. d) Adliga ätten W.

7. Erik Fredrik W., militär, krigshistoriker, tonsättare, f. 17 juli 1816 på Ingeshult i Västergötland, d. 9 juli 1896 i Växjö, var 1831--34 student i Lund och utnämndes 1837 till underlöjtnant vid Västgöta regemente, där han, som 1844 utexaminerats från Högre artilleriläroverket och 1845 förordnats till generalstabsofficer, 1861 utnämndes till major. Han tog 1865 afsked som öfverste i armén och utnämndes s. å. till postinspektor i Växjö. W. var 1844--46 lärare vid militärskolan i Skara, 1847--49 vid militärskolan i Stockholm och 1858--65 lärare i krigskonst och krigshistoria vid Högre artilleriläroverket samt tjänstgjorde 1848--65 i Landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition, sedan 1858 som souschef. Sedan W. anonymt utgett Kriget mellan Ryssland och Turkiet (1854) och dess fortsättning Österländska kriget 1854--56 (1854--57), utarbetade han efter af K. M:t 1860 lämnadt uppdrag och efter att ha öfvervarit under loppet af 1861 föreläsningarna vid åtskilliga utländska generalstabsofficersskolor Krigshistoriens grunddrag. Försök till lärobok för Krigshögskolan (3 dlr, 1866--85), det enda arbetet i sitt slag författadt af svensk man. 1851 blef W. led. af Krigsvet. akad. och redigerade 1860--65 dennas "Handlingar och tidskrift", i hvilka han skref bl. a. Berättelse öfver krigskonstens utveckling under åren 1853--1857 (1858). W. komponerade därjämte melodiösa sånger, som vunnit popularitet inom den sjungande dilettantkretsen, såsom solosången Får du en vän och duetten Hör hur stilla vinden susar. 8. Herman Georg Valdemar W., militär, son till W. 7, f. 30 mars 1859 i Stockholm, utnämndes 1879 till underlöjtnant vid flottan, där han befordrades 1900 till kommendörkapten och 1907