transporteras till Halmstads landshöfdingstol. För sjuklighets skull blef han 1784 tjänstledig och vistades sedan 1785 i Italien. Dec. 1788 utnämndes W., med bibehållande af landshöfdingplatsen, till minister i Italien, men rappelierades 1792 för att lämna plats åt G. M. Armfelt. I stället utnämndes han s. å. till minister i London, men mottog ej denna plats, och 1793 tog han afsked från landshöfdingämbetet. Äfven efter sin rappell kvarstannade han i Italien. Under en brunnskur i Pisa 1795 kom han i förbindelse med den landsförviste A. F. Munck (se denne, sp. 1323). som talade vidt och bredt om de afslöjanden han skulle göra rör. kungliga familjen och om revolution i Sverige m. m., om han ej vunne upprättelse. Den gamle lättskrämde W. skyndade att underrätta regeringen om den hotande faran och fick order att underhandla med Munck och att i nödfall bemäktiga sig hans person samt hugnades med utsikt att, om han skötte saken till belåtenhet, vinna sina önskningars mål (se íöreg. sp.), men döden kom emellan. 1793 hade han i hemlighet öfvergått till katolicismen. Se Odhner, "Sveriges polit. hist. under Gustaf III:s regering", I, II, och Th. Westrin, "Från friherre G. G. W:s sista dagar" (i "Hist. tidskr.", 1903). B. Hufvudlinjen Jesse. a) W. af Fall. 13. Vilhelm Gustaf W., krigare, politisk partigängare, f. 16 mars 1695 i Reval, d. där 30 juni 1774, deltog i striderna om Finland 1713--14. blef 1717 kapten vid Södermanlands regemente, bevistade Fredrikshalds belägring 1718 och sårades i striden vid Stäket 1719. 1733 blef han kapten och 1741 major vid Dalregementet. W., som 1734 blifvit naturaliserad svensk adelsman, skall under 1741 års ryska krig ha tagit verksamt del i intrigspelet vid krigshären för att genomdrifva Karl Peter Ulriks af Holstein-Gottorp val till svensk tronföljare, och. återkommen till sin hemort efter kapitulationen i Helsingfors, blef han den egentlige ledaren af 1743 års daluppror (se Daluppror, "fjärde dalupproret", sp. 1199), ehuru han sköt framför sig Schedin. W. var dock ej vuxen denna uppgift, hvilket bl. a. visade sig på den afgörande dagen (22 juni 1743), då han hade dumdristigheten eller svagheten att uppvakta konungen, som under sken af en middagsbjudning lät kvarhålla honom på slottet, så att han hindrades att anföra de upproriske i striden på Norrmalmstorg denna dag. Från slottet sändes han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt lifstids fängelse på Varbergs fästning, men benådades 1751 vid Adolf Fredriks kröning. b) W. af Sauss. 14. Anton Johan W., grefve af Sauss, sjömilitär, riksråd, f. 20 okt. (g. st.) 1679 på Huer vid Reval, d. 17 april 1763 i Stockholm, anställdes vid amiralitetet 1697 och blef 1700 konstapel samt var 1702--03 i holländsk och engelsk örlogstjänst, hvarunder han deltog bl. a. i affären vid Vigo. 1709 blef han förordnad till kapten, på hvilken grad han fick k. fullmakt 1712, och förde som sådan befälet på 50-kanonskeppet "Verden", hvilket var ett af de tre skepp, med hvilka kommendören Karl Axelsson Raab (se Raab 1) 11 juli 1713 i trakten af Hogland utförde sin vackra strid mot en mer än fyra gånger så stark rysk eskader. 1715 blef W. kommendör. 1719 kryssade han med 40-kanonskeppet "Wachtmeister", en fregatt och ett par mindre fartyg, tillsammans förande omkr. 90 kanoner, för att skydda handeln på Stockholm. 24 maj på morgonen blef denna lilla eskader n. om Sandön anfallen af 2 ryska örlogsskepp om 112 kanoner samt 3 mindre fartyg. De smärre svenska fartygen blefvo utan svårighet snart eröfrade af fienden, men med skeppet "Wachtmeister" retirerade W. under liflig kanonad undan de två stora ryska fartygen, af hvilka ett fick förmärsseglet bortskjutet och måste upphöra med förföljandet. I sikte af Sandhamn afskars W. från denna ort genom två andra ryska skepp af samma storlek som de förra, men fortsatte striden, tills han träffades af en muskötkula i underlifvet. Sekonden, Georg Herman Trolle. tog då befälet och kämpade i 6 timmar med lika lysande tapperhet som W. Först emot kl. 5 gaf sig "Wachtmeister", då ungefär hälften af den 260--290 man starka besättningen var dödad eller sårad. Fartyget släpades som vrak till Reval. Efter freden (1721) blef W. frigifven, naturaliserades 1723 som svensk adelsman, blef 1736 schoutbynacht samt 1740 vice-amiral och kommendant i Karlskrona. S. å. blef han äfven riksråd, ehuru han "hittills ej deltagit i partistriderna". Såsom rådsherre blef han snart "hattarne obekväm" och räknades som en alltmer utpräglad mössa. Någon större politisk roll spelade han likväl ej. Han var ett bland de riksråd, som, ehuru förgäfves, afstyrkte krigsförklaringen mot Ryssland 1741. Men i april 1742 åtog han sig "att vid då varande rikets svåra konjunkturer" resa ned till Karlskrona för att skynda på flottans utrustning. W. upphöjdes 1747 i friherrligt och 1751 i grefligt stånd. 15. Anton Johan W., grefve af Sauss, den föregåendes son, sjömilitär, f. 3 jan. (g. st.) 1724, d. 23 april 1799 i Karlskrona, blef underofficer vid amiralitetet 1740, löjtnant 1742, kapten 1749 och kommendörkapten 1754. Han var fullmäktig för amiralitetsstaten vid riksdagen 1765--66, blef generaladjutant 1765, direktör för kadettkåren 1766, kommendör 1767, schoutbynacht 1769, viceamiral s. å., kommendant i Karlskrona 1772, amiral 1773, förste amiral samt chef för amiralitetet i Karlskrona och öfverkommendant 1776. Han är den ende svensk, som burit titeln "förste