(1898) och (tills. med F. Hazelius) "Tidskrift för
konstvetenskap" (1916 ff.). W. valdes 1919 till
led. af Vitt. hist. o. ant. akad.
e)
W. af Adinal.
10.
Didrik W., grefve, son till
landtrådet Herman W. (se släktöfversikten, sp.
1121), kungligt råd, f. 12 mars 1637, d. 15
febr. 1706, blef vid 16 års ålder underlöjtnant
vid amiralitetet, deltog som kapten i 1650-talets
sjökrig med danskar och holländare samt befordrades
1666 till major och 1670 till amirallöjtnant.
Han utnämndes till landshöfding 1674 i Österbotten
och 1688 i Närke och Värmland samt kallades 1693 till
kungligt råd och president i Bergskollegium.
Han upphöjdes 1680 i friherrligt och 1693 i
grefligt stånd. W. synes ha varit en man af kraft
och stort inflytande.
11.
Karl Henrik W., friherre af Adinal, den
föregåendes brorson, son till den i släktöfversikten
(sp. 1121) nämnde Reinhold W., krigare, f. 28
jan. 1681, d. 23 mars 1755 på Sperlingsholm, gick
i krigstjänst vid 15 års ålder och deltog med stor
tapperhet i flera af Karl XII:s fälttåg, hvarunder
han befordrades till kapten vid Lifgardet och
öfverstelöjtnant vid Skånska ståndsdragonerna,
men blef 1709 fången efter slaget vid Poltava.
Vid hemkomsten, 1722, utnämndes han till
öfverste vid Nylands regemente till häst samt blef
1727 öfverste för
Tavastehus regemente, 1729 för Nylands
dragonregemente, 4 sept. 1732 generalmajor och
1739 öfverste för Skaraborgs regemente. S. å. fick
han plats på riksrådsförslag, men afsade sig
densamma "för att vid armeen och krigsväsendet
få förblifva". Vid utbrottet af ryska kriget 1741
förde W. under Buddenbrock (se denne) befälet of
ver den ena, omkr. 4,000 man starka afdelningen af
svenska armén i Finland. I spetsen för denna inlät
han sig 23 aug. 1741, för att skydda Villmanstrand,
i strid med en mer än dubbelt så talrik rysk armékår
utan att invänta Buddenbrocks afdelning, hvarom
han dock fått dennes order. Möjligen skulle han
ändock ha segrat, såvida ej hans finska trupper
fegt eller förrädiskt gripit till flykten och
hans svenska i sin ifver att anfalla lämnat sina
fördelaktiga positioner, hvarigenom de dukade under
för öfvermakten. De segrande ryssarna stormade
därpå Villmanstrand, hvarvid W., som i slaget
fått sin högra arm sönderskjuten, blef fången. Då
slaget vid Villmanstrand var det enda tillfälle
under 1741--43 års bedröfliga krig, vid hvilket
svenska armén lade i dagen något mannamod, blef
W. nationens hjälte, under det att den olyckliga
utgången h. o. h. skylldes på Buddenbrock, hvartill
W. äfven bidrog genom sin berättelse om slaget. Vid
sin hemkomst ur fångenskapen, 1742, erhöll han dyrbara
presenter af konungen och Stockholms borgerskap. Dalin
strängade till hans ära sin lyra, och 1743 blef han
generallöjtnant, öfverste för Närkes och Värmlands
regemente samt general. 1754 nämndes han till
fältmarskalk. Under Dalupproret 1743 var han en af de
deputerade, som skulle söka afstyra dalkarlarnas tåg
mot Stockholm, men oaktadt sin popularitet förmådde
han ej uträtta något. Till sina politiska åsikter
var W. en moderat mössa, men deltog ej mycket i
riksdagsstriderna.
12.
Georg Gustaf W., den s. k. "brännvins-Wrangel",
friherre af Adinal, son till den föregående, f. 23
mars 1728, d. 7 dec. 1795 i Livorno, inskrefs
vid armén 1737 och hade 1746 avancerat till
fänrik vid Lifgardet. Som sådan beordrades han
att bevaka Springer (se denne), vann på grund
af faderns mössgrundsatser Springers förtroende,
men förrådde honom, hvilket ledde till Springers
ofärd. Faderns förbittring öfver förräderiet
förmådde W. att 1747 gå i fransk krigstjänst, där
han genom arfprinsen Adolf Fredriks bemedling fick
anställning som kapten. Återkommen, blef han 1749
löjtnant vid Lifgardet, 1750 kapten vid Cronhjortska
regementet och 1752 öfveradjutant. 1756 utsågs han
af ständerna att vara kavaljer hos kronprinsen,
men frånträdde befattningen s. å. 1757 blef han
major vid Drottningens lifregemente och deltog
1759 som generaladjutant på ett hedrande sätt
i Pommerska kriget. 1760--61 var han minister
vid Nedersachsiska kretsen och resident i
Hamburg. 1761 blef han öfverste för Gula husarerna,
förflyttades i samma egenskap 1763 till Bohus
läns regemente och 1769 till Nylands dragoner
samt erhöll s. å. generalmajors afsked. Genom
sin första hustru arfvinge till betydliga gods i
Mecklenburg, uppehöll W. sig några år i Tyskland,
där han 1770 blef domherre, d. v. s. förvärfvade ett
sekulariseradt domherreprebende i Havelsberg. Sedan
han 1773 afhändt sig detta och därpå äfven sålt
sina tyska gods, återkom han till Sverige vid
den tidpunkt, då Gustaf III var sysselsatt med
planerna på brännvinsregalets införande. Som
kännare af den preussiska brännvinslagstiftningen
lyckades W. bli tagen till råds därom och äfven
vinna konungens förtroende, så att han 1775
utnämndes till landshöfding i Västerbottens län
samt generallöjtnant. Det var på hans förslag,
som den af Liljencrants framställda planen, att
brännvinstillverkningen skulle bedrifvas vid mindre,
utarrenderade brännerier, ändrades därhän, att stora
kronobrännerier (se d. o.) upprättades, hvilka
delvis inrymdes i några af våra historiskt märkvärdiga
slottsbyggnader. Han hade plats (1775--80) i den
s. k. brännvinsdirektionen, som skulle bringa till
verkställighet och öfvervaka denna inrättning. Som
belöning för sitt verk hoppades W. erhålla
riksrådsvärdighet och generalguvernörskapet i
Pommern, men då kronobrännerierna ej blefvo så
fördelaktiga, som konungen väntat, fick han nöja sig
med att 1781 transporte-
