"Personhistorisk tidskrift" och 1894--99 (tills. med O. Bergström) "Svenska adelns ättartaflor ifrån år 1857" (2 bd, inkl. suppl.). Han har utgett bl. a. "Nicolai kyrkas vigselbok" (I, II, 1893-97) och "Johan Oxenstierna. Tankar. I urval öfversatta" (1919). -- Hans hustru (1888--1906) Maria, född Asplund, f. 18 mars 1861 i Jönköping, har målat genrebilder, landskap och porträtt. 20. Anton Magnus Herman W., grefve af Sauss, den föregåendes broder, diplomat, utrikesminister, f. 13 aug. 1857 på Salsta, Uppland, blef 1877 student i Uppsala, där han 1883 aflade kansliexamen, inträdde s. å. på den diplomatiska banan som attaché, befordrades i Utrikesdepartementet till andre (1885) och förste (1889) sekreterare, blef legationssekreterare i Washington (1894) och Paris (1896) samt utnämndes till envoyé 1900 i Bruxelles. 1904 i Petersburg och 1906 i London. Han var delegerad för Sverige vid 1900 års världsutställning i Paris, vid sockerkonferensen i Bruxelles 1901--02 och vid förhandlingarna i Paris ang. Nationernas förbund 1919. Han utnämndes till utrikesminister i L. De Geers ministär 26 okt. 1920 (trädde i funktion först 5 nov. s. å.) och öfvergick. när De Geer 21 febr. 1921 resignerade, jämte största delen af sina kolleger till den då af O. von Sydow bildade regeringen. c) W. af Sage och Waschel. 21. Karl Magnus W., son till den i släktöfversikten (sp. 1121) nämnde Otto Vilhelm W., präst, f. 3 aug. 1727 på kaptensbostället Bennbäck i Möklinta, Västmanland, d. 12 juni 1786, blef student i Uppsala 1749 och egnade sig efter en tid åt teol. studier. Utan ordination utnämndes han 1756 till e. o. hofpredikant med tillåtelse att resa till Tyskland för att fullfölja sina teol. studier. Redan s. å. blef han i Greifswald promoverad till filos. magister och 1757 till teol. doktor i Göttingen. Hemkommen, prästvigdes han 1758 och utnämndes s. å. till ord. hofpredikant. Med bibehållande af denna befattning kallades och utnämndes han s. å. till prost öfver de svenska lutherska församlingarna i Amerika och kyrkoherde i Wicacoa. 1759--68 vistades W. i Amerika. Han kom där i beröring med den metodistiska väckelsen och uppsökte på hemvägen J. Wesley i England. Återkommen till hemlandet, fann W., att de religiösa förhållandena lämnade mycket öfrigt att önska. För att åvägabringa bättre sådana bildade han, efter förebild från det namnkunniga Society for promoting christian knowledge, ett sällskap för att främja praktisk kristendom särskildt genom förbättrad barnauppfostran och undervisning. Sällskapet fick namnet Societas suecana pro fide et christianismo (se Pro fide et christianismo), som ännu existerar. W. var en gärna hörd predikant, men dock icke mannen att sätta lif i den ganska stora apparat, som tillskapades. Tiden var kanske ej heller mogen för frivillig kyrklig verksamhet. Alltnog, det nybildade sällskapets verksamhet blef ganska inskränkt. På religionsundervisningens område uträttades dock en del. W. själf lämnade också snart Stockholm. 1771 utnämndes han visserligen till öfverhofpredikant -- han stod högt i gunst hos Gustaf III -- och behöll denna syssla till 1777, men flyttade 1772 till Sala förnämliga pastorat som dess kyrkoherde. W. utgaf åtskilliga smärre uppsatser och predikningar. 1. A. H-ld. (N. A.) 2, 4 o. 14. A. H-ld.* 3. A. H-ld. (G. W-k.) 5--6, 11--13. S. B. 7. (H. J-dt.) 8. H. J-dt. 9. R-n B. 15. (A. M-e.) 16. (L. S.) 17. O. T. S. (C. Lmn.) 18. B. C-m. 21. E. M. R. Wrangel, Friedrich Heinrich Ernst von, grefve, preussisk militär, f. 13 april 1784 i Stettin, d. 1 nov. 1877, inträdde 1796 vid ett östpreussiskt dragonregemente, erhöll efter slaget vid Heilsberg 1807 orden Pour le mérite samt utmärkte sig 1813 vid Hainau och Liebertwolkwitz samt 1814 vid Étoges, hvarefter han blef chef för ett dragonregemente. Som divisionschef undertryckte W. 1837 hastigt och kraftfullt de oroligheter, som utbrutit i Münster med anledning af tvisten med ärkebiskopen af Köln. 1839 blef W. chef för 1:a armékåren (Königsberg), flyttades 1842 till den 2:a (Pommern) och ledde 1843 stora kavalleriöfningar vid Berlin. Vid utbrottet af kriget med Danmark 1848 fick W. högsta befälet öfver alla tyska stridskrafter och blef i sept. s. å. efter stilleståndets afslutande "oberbefehlshaber in den marken". 9 nov. inryckte W. i Berlin och återställde genom kraft, skicklighet och humanitet utan blodsutgjutelse regeringens myndighet. 1849 fick han befälet öfver 3:e armékåren (Brandenburg) och utnämndes 1856, vid sitt jubileum på grund af 60 års militärtjänst, till generalfältmarskalk. 1864 kallades han till öfverbefälhafvare öfver hela den preussisk-österrikiska armé, som sändes att bekriga Danmark, hvilket befäl han lämnade efter Dybbölställningens intagande, hvarpå han i maj s. å. upphöjdes i grefligt stånd. 1866 följde han som frivillig med armén och bodde sedermera i Berlin, där han var känd och värderad för sitt enkla och rättframma väsen. Hans staty (på Leipzigerplatz i Berlin) aftäcktes 1880. C. O. N. Wrangel (Wrangell), Ferdinand von, friherre, rysk amiral, sjöfarande, f. 29 dec. 1794 i Pskov, d. 6 juni 1870 i Dorpat, deltog 1817--19 i Golovnins jordomsegling, hvarunder han anställde hydrografiska undersökningar i Berings haf, och fick 1820 ledningen af en expedition, som skulle kartlägga östra delen af sibiriska ishafskusten. W. ankom nov. 1820 till Nizjnij-Kolymsk, ofvanför Kolymas mynning, färdades därifrån på hundslädar till Kap Sjelagskoj, undersökte Björnöarna och for under sommaren uppför Kolyma. 1822 företog han