en slädfärd utåt hafvet för att söka ett land, som tjuktjerna påstått sig ha sett därutanför, och kom upp till närheten af 72:a breddgraden utan att påträffa något land. Vintern 1823 företog han en ny slädfärd på hafvet till Koljutjinviken, likaledes utan att finna något land. W. lämnade i nov. 1823 Nizjnij-Kolymsk och kom hem till Petersburg aug. 1824. Hans under denna expedition anställda fysikaliska iakttagelser utgåfvos af Parrot (på tyska) 1827, åtföljda 1841 af en utförlig resebeskrifning (på ryska; bearbetning af Engelhardt på tyska redan 1839). Efter en andra jordomsegling, 1825--27, utnämndes W. till guvernör i ryska Amerika, där han under en femårig vistelse (1831--36) samlade värdefulla geografiska och etnografiska notiser. Senare blef han departementschef i marinministeriet, men drog sig 1849 tillbaka som viceamiral. Vid Krimkrigets utbrott 1853 återinträdde W. i tjänst och var 1853--58 t. f. chef för marinministeriet. Det af W. sökta landet sågs 1849 af Kellett och blef definitivt kartlagdt af Hooper och Berry 1881. Det kallades först Wrangels land, sedermera Wrangels ö. Jfr L. v. Engelhardt, "Ferdinand von W. und seine reise längs der nordküste von Sibirien" (1885). (V. S-g.) Wrangel. PetrNikolajevitj, rysk general, f. 1878, tillhör en bland de i Ryssland fortlefvande grenarna af den svenska friherrliga ätten W. af Ludenhoff, började sin bana som bergsingenjör, ingick 1905 som frivillig i militärtjänst under ryskjapanska kriget och avancerade till stabsryttmästare vid ett gardesregemente. Under det 1914 utbrutna Världskriget utmärkte han sig för stor tapperhet, blef chef för ett kosackregemente och förde efter bolsjevikrevolutionen 1917 som general befäl öfver en armékår i den armé, med hvilken general Deni-kin söderifrån sökte bekämpa sovjetväldet. Då Deni-kin mars 1920 efter sina svåra nederlag nödgades nedlägga befälet, utsågs W. till den hvita arméns öfverbefälhafvare och lyckades inom kort hjälpligt reorganisera spillrorna af Denikins trupper, som dragit sig tillbaka till Krim. Han erkändes af ven af en del ryska emigrantorganisationer som provisorisk innehafvare af den politiska makten i det "legitima" Ryssland och bildade på Krim en "sydrysk" regering, hvars ledande man var förre jordbruksministern Krivosjein. Därjämte afslöt han (aug. 1920) fördrag med atamanerna för kosackregeringarna i Kuban, Terek och Astrahan om gemensam kamp mot bolsjevikerna, och efter en i början framgångsrik framryckning från Krim norrut blef hans "sydryska" regering (aug.) erkänd af Frankrike som en regering de facto. Hans försök att erhålla understöd i penningar och krigsförnödenheter från de allierade hade emellertid föga framgång, och när sovjetregeringen slutit preliminär fred med Polen (12 okt.), kunde de mot W. sända i fält en förkrossande öfvermakt. Han nödgades anträda en skyndsam reträtt till Krim, förmådde ej hålla den starka Perekop-linjen och kunde ej heller på Krim hålla stånd mot de röda arméerna, som 11 nov. genombröto hans front och 14 nov. inryckte i Sevastopol. Spillrorna af W:s armé jämte tiotusentals civila flyktingar öfverfördes på ryska och franska fartyg till Konstantinopel och fingo se- l dan tillflykt i Turkiet och Jugoslavien. Sammanhåll- j ningen bland trupperna var efter flykten från Krim dålig, och äfven bland emigrantryssarna sjönk W:s auktoritet hastigt. Planer voro å bane att öfver-föra en del af W:s trupper till Vladivostok eller Amurområdet för att där fortsätta striden mot de röde, men däraf blef intet, och franska regeringen började våren 1921 af sparsamhetsskäl indraga de underhållspenningar den utbetalat till flyktingarna. Större delen af W:s flotta internerades af fransmännen i Biserta. V. S-g. Wrangels ö l. Wrangels land, ö i Norra ishafvet, n. om östra Sibirien, mellan 71° och 71 1/2° n. br. samt 179° och 182 1/2° ö. lgd fr. Greenwich. 4,680 kvkm. Längd från v. till ö. 100 km., bredd 45 km. Tre parallella bergssträckor löpa genom ön från v. till ö., byggda af granit och kristalliniska skiffrar och beklädda med mycket sparsam vegetation. Högsta punkten är Gilders head, i v. (910 m.). Redan i början af 1800-talet hörde ryssar berättas af tjuktjer, att man från Kap Jakan, som ligger ungefär midt emot ön, kunde se ett land därutanför i hafvet. Den af ryske sjöfararen Ferdinand von Wrangel företagna expeditionen för att finna detta land vann ej sitt mål. Amerikanen Kellett upptäckte 1849 den ö. om W. liggande ön Herald; hans landsman Rodgers seglade 1855 ö. och s. om W. utan att finna densamma. Först aug. 1867 upptäcktes den och fick sitt nuv. namn af amerikanen de Long, som seglade utmed dess sydkust och ungefärligen bestämde dess läge. Ang. nordkusten var man emellertid ännu i det ovissa; man trodde sig i alla händelser kunna sträcka ut densamma så långt mot n. som till 74 1/2° n. br. Den förste, som beträdde W., var amerikanen Hooper, hvilken landsteg där 12 aug. 1881. Något senare undersöktes landet noggrannare af amerikanska ångaren "Rodgers" kapten, Berry, hvarvid dess ökaraktär blef definitivt ådagalagd. A. N-d. Wrangel von Brehmer. Se Wrangel, sp. 1121. Vrangfoss, vacker fors (23 m.) i Bandakselven. Vid forsen finnas slussar (Bandak-Norsjökanalen). V. representerar, utbyggd, 13,800 eff. hkr. K. G. G. Vrangsälfven. Se Vrångsälfven. Vranja, stad i Jugoslavien (Serbien), vid en bäckenformig utvidgning af öfre Moravas dalgång, 88 km. s. om Nia. 10,487 inv. (1911). Odling af lin och hampa, tillverkning af tågvirke. Staden omtalas redan på 1100-talet, under namnet Golu-batz. Under Världskriget intogs den af bulgarerna 18 okt. 1915, och sedan utkämpades strider i dess närhet den 23 och 30 s. m. A. N-d. L. W:son M. Vra'sskij. Vladimir Pavlovitj, rysk fiskodlare, d. 27 dec. 1862. Se Fiskodling, sp. 442. Vrastan, armeniernas namn på Georgien (se d. o., sp. 1008). Vratca [vrartsa], V r a t z a. stad i Bulgarien, vid norra foten af Balkan, 59 km. n. n. ö. om Sofia. 15,230 inv. (1910). V. är biskopssäte, har vackert läge med flera måleriska kyrkor och moskéer. Tillverkning af lädervaror och silfverfili-granarbeten. A. N-d. Vratislav. bömiska furstar af przemyslidernas släkt. V. I, son till Borzivoi och Ludmila (sed. o.), verkade som Böhmens hertig 912-926 för kristendomens främjande. - V. II. f. efter 1031. d. 14 jan. 1092, andre son till hertig Brzetislav I och Judit af Schweinfurt, blef 1061 hertig af Böhmen