1191 Vuitry-Vulcanus 1192 porträtt i interiör (Vallotton med familj m. fl.), landskap, marin, stämningar från Paris' gator samt utfört litografier i färgdekorativa pannåer (Musiken, Arbetsrummet - en forskare och dennes hustru •- m. fl.). G-gN. Vuitry [vuitri7], Adolph e, fransk finansman, f. 1812 i Sens, d. 1885 i S.t Donnain, blef 1841 af delningschef i undervisningsministeriet. 1846 föredragande öfver ansökningar i Conseil d'état och 1851 understatssekreterare i finansministeriet. Han var 1852-63 chef för finansafdelningen i Conseil d'état. Sedan han ett år tjänstgjort som guvernör öfver Frankrikes bank, utnämndes han 1864 till president för Conseil d'état och 1869 till senator, rn.en drog sig efter kejsardömets fall tillbaka från ämbetsvärf. V. författade bl. a. Etude sur le régìme financier de la France avant la revolution (1877-83), hvilken undersökning går tillbaka till rikets äldsta tider. Vujió [vu;jitj], Joakim, serbisk skådespels-författare, f. 1772 i södra Ungern, d. 1847, skapade den serbiska teatern 1805 genom att i det serbiska Ungern uppföra en mängd teaterstycken, dels öfversättningar från tyskan, dels originallustspel. Dessutom författade han en intressant reseskildring från sydslaviska länder (1826-28). A-d J. Vujió [vu7jitj], Michail, serbisk statsman, f. 1853, blef 1879 professor i nationalekonomi vid högskolan i Belgrad, 1887 finansminister i Gruic' radikala kabinett, 1897 i Simió' liberal-radikala ministär, 1900 utrikesminister i Jovanovic' ministär och var 1901-02 ministerpresident i koalitionsministären. Efter Peters tronbestigning kallades han till sändebudsposterna i Wien och Berlin. Han har författat flera skrifter i nationalpolitik. A-d J. Vuk, Stefanovitj. Se Kar ad j it j. Vukalovió [vuka^åvitj], L u k a, sydslavisk fri-bytare, f. 1825 i Hercegovina, d. 1873, trädde 1857 i spetsen för en resning mot turkarna. Efter Montenegros fred med Turkiet 1862 måste V. förlika sig med turkarna och utnämndes till "bim-bascha" (chef för gendarmeriet). 1865 måste han dock lämna Hercegovina och flyttade till Ryssland. A-d J. Vukari (Ukari), stad i Nigeria, förr hufvud-stad i Kororofa (se d. o.), 35 km. s. om Nigers biflod Binue. Omkr. 6,000 inv. Wu-kiang, biflod till Jang-tse-kiang (se d. o., sp. 1240). Vukotinovic [vokåti7nåvitj], Ljudevit F a r-kas, kroatisk författare, f. 1813, d. 1893, grundlade genom sina dikter och berättelser den s. k. illyriska vitterheten på 1830-talet och ifrade starkt för Kroatiens och Slavoniens förening med Dal-niatien i sin stridsskrift Regni Slavoniœ erga Hungariam legalis correlatio (1845). Hans sista diktsamling, Trnule, utkom 1862. Dessutom författade han i förening med Sloser en Flora croatica. * A-d J. Vllkov?r, stad i Jugoslavien, hufvudstad i komi-tatet Syrmien, på Donaus högra strand, nedanför Draus inflöde och vid mynningen af Yukafloden, som delar staden i två hälfter. Gamla och Nya V. Omkr. 9,500 inv. Silkesodling och sidenindustri. A. N-d. Vula, sjöv., omvira eller bekläda någonting med jämna slag af tåg, lina, platting, segelduksremsor e. d. till skydd mot nötning eller för att förminska ljud, t. ex. då en åra "vulas" i tullgången. Detta ord användes förr af ven i betydelsen "surra", såsom då bogsprötet fastsurrades till "skägget" (stäfven). Tåget, som nyttjades därtill, kallades vulningståg, träklossarna på bogsprötet, mellan hvilka det låg, vulningsklampar, och de aflånga hålen i skägget, genom hvilka det inträddes, vulningshål. - Om vulningsring se Mast, sp. 1204. B, N-' Vulberg, stad. Se Adelöf. Vulcan. 1. Tändsticksfabrik. SeTidaholm, sp. 1271. - 2. (Vulkan) Maskinfabrik. Se B r e d o w. Vulc?nal (Y o l c a n a 1) och Y u l c a n ? l i a. Se Hefaistos. Vulc?nius (latinisering af hans ursprungliga namn. De Smet), Bonaventura, nederländsk filolog, f. 1538 i Bruges (hvarför han stundom kallas V u 1-canius Brugen-sis), d. 1615, studerade i Louvain, var i elfva år sekreterare hos kardinal Mendoza i Spanien samt blef sedan den förste rektorn vid Antwerpens nyinrättade skola och 1578 professor i grekiska vid Leidens universitet. Y. var mångsidigt lärd och flitig författare, förnämligast som utgifvare af latinska och grekiska texter, af hvilka de för den vetenskapliga världen betydelsefullaste voro hans upplagor af Jordanes', Isidorus' och Prokopios' arbeten om goterna (1597) och Paulus Diaconus' "Historia langobardorum" (1595). Af ännu mycket större vikt är dock det arbete. De literis et lingua getarum sive gothorum, som 1597 utgafs (i Leiden) af Y. under uppgift, att det till författare hade en "anonymus". Denna lilla bok blef en mäktig häfstång för det germanska språkstudiets upp-blomstring till följd af de många väckelser till fortsatt forskning, som den meddelade i och genom sina många utdrag ur dittills okända eller föga beaktade källor, såsom "Codex argenteus", Bus-becqs reseberättelse om krimgoterna, nordiska run-alfabet och runinskrifter, Tatians och Willirams arbeten samt Annosången och Strassburgseden på fornhögtyska, konung Alfreds angelsaxiska of v. af "Cura pastoralis" och slutligen äfven en isländsk bibelöfversättning. Ad. N-n. Vulcano [volk?nå],ö. SeLipariskaöarna. Vuic?nus (äldre form Yolcanus), rom. myt., eldens, vulkanernas och smidets gud hos romarna, motsvarande den grekiske Hefaistos (se d. o.), uppfattas dels som en förstörande, dels som en välgörande makt. F. ö. äro myterna om Y. mycket oklara, i de fall de ej äro kalkerade på de motsvarande grekiska. Y. kallas ej sällan M u l c i-b e r, ett namn af oviss betydelse, men som efter all sannolikhet bör öfversättas med smältaren (af metaller). Emellertid började grekiska sagor in-