m i Wunderlích-Wundt 1212 annat än en lifsyttrìng af organismen och att den följer samma lagar som de fysiologiska processerna. Läran om sjukdomarna är därför blott en gren af fysiologien, och den vetenskapliga medicinens sträfvan borde därför gå ut på att uppfatta de enskilda sjukdomssymtomen i deras orsaksförhållande och sammanhang med hvar-andra likasom med de normala fysiologiska företeelserna. Den moderna medicinen grundar sig i väsentlig grad på detta fysiologiska åskådningssätt. I nyssnämnda "Archiv" äfvensom i dess fortsättning, "Archiv der heilkunde" (19 bd, 1860-78), som utgafs af E. Wagner, förekomma många uppsatser af W. De första årens polemiska och allmänna principfrågor berörande teoretiska artiklarna lämnade småningom rum för afhandlingar i ett mera praktiskt syfte. Kliniska observationer och undersökningar af olika art bära vittne om. att W. dåmera egnade sig åt praktisk medicinsk verksamhet, utan att därför öfverge den teoretiska grundval, på hvilken han från början yrkat, att medicinen skulle byggas. W. bidrog bl. a. hufvudsak-ligen till termometriens (se d. o.) införande i medicinen. Bland hans större arbeten märkas Hand-buch der pathologie und therapie (3 bd, 1846-53; 2:a uppl. 1852-57), Geschichte der medicin (1859) samt Das verhalten der eigenwärme in krankheiten (1868; 2:a uppl. 1870). Genom sistnämnda arbete likasom genom de detsamma föregående tidigare afhandlingarna öfver samma ämne förvärfvade W. sig för alltid ett ärofullt rum i medicinens historia. R- T-dt. Wunderlich [vo'nd-], H e r m a n n, tysk språkforskare, f. 15 juni 1858 i Ulm, d. 27 dec. 1916 i Frohnau vid Berlin som öfverbibliotekarie vid kungl. biblioteket i Berlin, riktade forskningen rörande den moderna tyskan med två uppslagsrika och innehållsrika arbeten. Der deutsche satzbau (1892; 2:a uppl. 1901) ochUnsereumyangssprache, in der eigenart ihrer satzjügung dargestellt (1894), hvilka icke varit utan inflytande på bl. a. den svenska språkvetenskapen. Die kunst der rede an den reden Bismarcks dargestellt (1898) behandlade ett stilistiskt retoriskt ämne med klokhet och insikt. 1895 anställdes W. som medarbetare i redaktionen af "Grimms deutsches wörter-buch". R-nB. Wunderschön [vo'nd-], ty., "underbart vacker", ett ord, som ofta höres af ven i Sverige användt med en viss ironisk udd mot den tyska vanan att något för allmänt använda ordet. Wundt [vont], Wilhelm, tysk fysiolog, psykolog och filosof, f. 16 aug. 1832 i byn Neckarau vid Mannheim, d. 31 aug. 1920 i Grossbothen vid Leipzig, studerade först medicin i Heidelberg, Tü-bingen och Berlin. Vid sistnämnda universitet rönte han bestämmande inflytande af Joh. Muller, på hvars anatomiska laboratorium han arbetade ännu 1856. Följande år blef han docent och 1864 e. o. professor i fysiologi i Heidelberg. Under flera år var han assistent hos Helmholtz, som då var ord. professor i ämnet i Heidelberg. Redan i sina Beiträge zur theorie der sinne swahrnehmung (1859 -62) öfvergick W. till psykologiska forskningar och framlade under inflytande af E. H. We-ber och Fechner programmet för en psykologi, som tillgodogjorde sig den naturvetenskapliga forskningens experimentella metoder (jfr Psykologi, sp. 519). Ett prof på denna nya psykologi lämnade han i de undersökningar rörande föreställningarnas tidsförhållanden, hvilkas resultat han meddelade vid naturforskarmötet i Speier 1861. Ett par år senare var han färdig att i Vorlesungen über die menschen- und tierseele (1863-64; 5:e uppl. 1911) framställa en allmän öfversikt af hela själs-lifvet, sådant det tedde sig för hans empiriska uppfattning. Efter F. A. Lange kallades han till ord. professor i induktiv filosofi vid universitetet i Zürich (1874) och utgaf s. å. sitt epokgörande verk Grundzüge der physiologischen psychologie (1874; 6:e uppl. i 3 bd 1908-11). 1875 blef han professor i filosofi i Leipzig, där han grundlade det första laboratoriet för experimentell psykologi (1879) och mer än en människoålder utöfvade en lysande lärarverksamhet. I samarbete med sina lärjungar utgaf han samlingsverket "Philosophische studien" (20 bd, 1881-1902), som till större delen innehöll bidrag till den experimentella psykologiska forskningen, och "Psychologische studien" (8 bd, 1906-13). Därjämte utöfvade han omfattande för-fattarskap i folkpsykologi, logik och filosofi. W. har grundlagt psykologien som empirisk vetenskap utan beroende af de metafysiska teorierna och fullständigande den inre erfarenhetens osäkra vittnesbörd genom användning af exakta experimentella metoder. Han kännetecknar sin principiella ståndpunkt inom psykologien såsom "ak-tualistisk". Detta innebär, att inom själslifvet ingen beståndande substans kan konstateras. W:s psykologi är därför en "psykologi utan själ". Det på detta område verkligt gifna är en ständigt flytande ström af sammansatta processer, som i intet tidsmoment innehålla något konstant, men som återvända i närmelsevis öfverensstämmande former, utan att dock någonsin vara desamma. Psykologiens uppgift är att analysera dessa sammansatta förlopp i deras enkla element, hvilket särskildt möjliggöres genom den experimentella metoden, och söka upptäcka de lagbundna sätt, på hvilka dessa förbinda sig till de sammansatta företeelserna. Den grundprincip, som W. därvid anser sig ha funnit, kallar han "den skapande syntesen" eller "resultantprincipen". Denna innebär, att den produkt, som bildas af de psykiska elementen, är en psykisk företeelse, som visserligen står i ett lag-bundet afhängighetsförhållande till sina element,