tionen i Bar och var verksam för denna i Wien och Berlin. Hotad af ryska sändebudet, flydde han till Holland, men återvände till Warschau efter Polens första delning (1772) och biträdde grefve A. Zamojski i utarbetandet af en ny lagbok samt uppträdde bl. a. för afskaffandet af allmogens lifegenskap. Under Kosciuszkos uppror 1794 var W. med general Dombrowski i Stor-Polen, men måste efter ryssarnas stormning af Praga fly till Frankrike. Sedan hans gods blifvit konfiskerade, bodde han i Breslau, tills Napoleon efter slaget vid Jena (1806) kallade honom och Dombrowski till sig och gaf dem i uppdrag att organisera en polsk här samt en polsk förvaltning. I det nyupprättade hertigdömet Warschau var han senator-vojvod, och af Alexander I utsågs han 1815 till president i öfverdomstolen i Warschau. Hans efterlämnade memoarer, Pamȩitniki, utgåfvos i 3 bd 1840--43, af grefve Ed. Raczynski. Wycherley [ωi'tʃəli], William, engelsk lustspelsförfattare, f. omkr. 1640 i Clive, nära Shrewsbury, d. 1 jan. 1716, uppfostrades från sitt <img l>

15:e år i Frankrike hos hertigen af Montausier (Hôtel de Rambouillets vittra kotteri) och tillegnade sig snabbt all yttre förfining. Han lät där lätt öfvertala sig att bli katolik, men återgick som student i Oxford lika obesväradt till sin fäderneärfda bekännelse. I London egnade han sig en smula åt juridik, men vida mer åt galanta äfventyr och ådrog sig genom sina sedeslösa komedier konung Karl II:s ynnest, men föll i onåd till följd af sitt hemliga giftermål med en ung och rik änka, grefvinnan af Drogheda (1675). Hon höll honom under sträng äktenskaplig uppsikt, och när hon dött, måste han om arfvet föra en ändlös och ruinerande process, som bragte honom i bysättningshäktet. Först efter 7 år befriades han därur genom Jakob II:s mellankomst, sedan han bekvämat sig att ånyo öfvergå till katolska läran. -- Bland den engelska restaurationstidens oerhördt osedliga alster af lustspelsdiktning äro W:s de brutalaste och på moralisk känsla mest blottade, men af mycket stort kulturhistoriskt intresse och värde. Å andra sidan är hans språk klart och fullt af styrka, intrigen roande och skickligt gjord, karaktärsteckningen frisk och lefvande, hans dialog ovanligt liflig och slagfärdig; han är en mästare i kvicka svar. Hans pjäser äro Love in a wood (uppf. 1671, tr. 1672), The gentleman dancing-master (uppf. 1671, 1673), hvars intrig är lånad från Calderón, The country wife (skr. 1672 eller 1673, tr. 1675) och The plain dealer (skr. 1674, tr. 1677), om hvilken Voltaire fällde det omdömet, att han hvarken i någon klassisk eller någon modern komedi funnit så mycket esprit. 1714 utgaf W. en större samling misslyckade och frånstötande Miscellany poems, vid hvilkas redaktion den unge Pope biträdt honom. W:s dramer äro utgifna bl. a. af L. Hunt (2:a uppl. 1865) och Ward (1888). Se arbeten om W. af Klette (1883) och Krause (s. å.). (^{R--n B.}) Wychgram, Jakob, tysk skolman och litteraturhistoriker, f. 1858 i Emden, vardt 1900 föreståndare för kungl. lärarinneseminariet och Augustaskolan i Berlin och kallades 1908 som skolråd till Lübeck. W. har författat ett stort antal pedagogiska (Das weibliche unterrichtswesen in Frankreich, 1886, öfv. till fr. 1889, Geschichte des höheren mädchenschulwesens in Deutschland und Frankreich, 1901, Vorträge und aufsätze zum mädchenschulwesen, 1907, m. fl.) och litteraturhistoriska arbeten (Deutsche literaturgeschichte, 1891, 15:e uppl. 1914, Schillers leben, 1895, många uppl., m. fl.), hvarjämte han utgett skrifter af Pestalozzi, Vives m. fl. och tidskrifter som "Zeitschrift für ausländisches unterrichtswesen" (1895 ff.). ^{R--n B.} Wyck [ve'jk], Th. Se Wijck. Wycliffe, Wicliffe, Wiclif, Wyclif [ωi'klif], John, engelsk kyrkoreformator, f. sannolikt ej långt efter 1320 i Ipreswel (nu Hipswell) i Yorkshire, <img r>

d. 31 dec. 1384. Hvad man med säkerhet känner om den tidigare delen af hans lif är endast obetydligt. Man vet emellertid, att han i Oxford studerade ej blott teologi och filosofi -- utom bibeln sådana författare som Augustinus, Platon och Occam --, utan äfven romersk och engelsk rätt samt att han anslöt sig till realismen. Ej senare än 1360 blef han föreståndare för därvarande Balliol college, en befattning, som fick ges endast åt en fellow vid samma anstalt. 1361 mottog han pastoratet Fillingham i Lincolnshire, men erhöll 1368 i stället Ludgarshall i Buckinghamshire. 1374 utnämndes han till kyrkoherde i det ansenliga pastoratet Lutterworth i grefsk. Leicester. Hans verksamhet på dessa platser drog honom likväl icke bort från universitetet, utan han fortfor att mycket vistas där. Under något af åren 1366--72 förvärfvade han sig teol. doktorsgrad, med hvilken värdighet var förbunden rätt att föreläsa i teologi, och han utöfvade denna rätt så regelbundet, som hans plikter i egenskap af församlingslärare det tilläto. Den allmänna uppmärksamheten torde W. ha ådragit sig först i frågor af kyrkopolitisk beskaffenhet. Med några kätterska meningar hade han nog icke framträdt, då Edvard III 1374 insatte honom i den kommission, som sändes till Bruges för att med påfliga sändebud träffa öfverenskommelse i tvisten om "provisionerna" (se Provision 2). Säkerligen fick han vid förhandlingarna ett djupt intryck af förfallet inom kyrkan och obilligheten af de påfliga anspråken, ty efter mötet var han verksam som patriotisk kyrkopolitiker. I sitt stora arbete De civili dominio (1376--77) strider han för de nationella rättigheterna och framhåller motsatsen mellan påfvekyrkan med dess