- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1229-1230

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wycliffe, Wicliffe, Wiclif, Wyclif, John - Wycombe - Wydler, Heinrich - Wydźga, Jan Stefan - Wye - Vyella - Wüerst, Richard Ferdinand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedliga förfall och dess fikande efter makt och rikedomar och fornkyrkan, genom fattigdom och renhet idealbilden af en kyrka. Utan tvifvel intog W. denna tid en mycket bemärkt ställning i England och räknade bland lekmännen många vänner, men han betraktades å andra sidan med ovilja af prästerskapet och de äldre munkordnarna. Det gick därför därhän, att påfven 1377 fördömde 18 ur hans skrifter hämtade satser och påbjöd, att en undersökning skulle hållas med honom, men denna fick 1378 ett hastigt slut, då Rikard II:s moder ingrep till hans förmån och Londons borgerskap öppet tog hans parti. Året 1378 var för W:s andliga utveckling af den största betydelse. Den påfliga schismen (se Stora schismen) vidgade hans blick för kyrkans brister och gaf hans opposition en mera religiös färg. I de viktiga skrifterna från 1378--79 De veritate sacræ scripturæ, De ecclesia, De potestate papæ och De officio regis framlade han sin religiösa och kyrkliga åskådning. Han förkastade här traditionen och yrkade, att endast den Heliga skrift skulle vara rättesnöret för kyrkans lära och inrättningar. Antagande Augustinus' predestinationslära, förmenade han, att den sanna kyrkan vore samfundet af de till salighet utkorade och hade till öfverhufvud Kristus, ej påfven. Han var dock benägen att på vissa villkor erkänna den senare som kyrkans synliga öfverhufvud, dock utan yttre, politisk makt. All sådan skulle handhas af konungen. När W. på detta sätt uppträdde mot hela det rådande kyrkosystemet, blefvo tiggarmunkarna, som förut stått på hans sida till följd af hans kamp för armodsidealet, hans bittraste fiender. Nödvändigheten att motarbeta deras agitation i landet ledde W. in på en verkligen reformatorisk bana. För att sprida kännedom om Guds rena ord bland folket började han utsända resepredikanter, som han utbildat, och företog sig 1380 att öfverflytta bibeln från "Vulgata" till folkspråket, men själf hann W. med endast öfversättningen af nya testamentet -- en lärjunge öfversatte det gamla. Alltmer fördes W. till opposition mot kyrkans dogmer. Den åsikt han 1381 framlade om transubstantiationsläran, denna centralpunkt i det katolska lärosystemet, gjorde honom i kyrkans ögon till en farlig kättare. Han ogillade nämligen förvandlingsteorien, men erkände, att Kristi lekamen och blod äro verkligen närvarande i nattvarden. F. ö. uttalade han sig mot aflat, öronbikt, prästernas celibat samt mot dyrkan af helgon, bilder och reliker. Från 1382 förkastade han äfven påfvens andliga auktoritet, ja, började t. o. m. likställa påfven med antikrist. Med växande förbittring åskådade W:s fiender hans företag och tillskrefvo honom bondupproret i England 1381. Då hans förnekande af transubstantiationsläran blef bekant, bröt ovädret löst öfver honom. Hans meningar fördömdes som kätterska af en synod i London, och hans anhängare i Oxford bannlystes eller tvungos att återkalla. Inga åtgärder vidtogos dock mot honom personligen, emedan han skyddades af många mäktiga vänner. Han fick ostörd draga sig undan till Lutterworth, där han fortfor att vara rastlöst verksam, utsändande skrifter, som stodo på höjden af tidens vetande. Omsider (1384) kallades han att stå till rätta i Rom, men dit begaf han sig aldrig. Kyrkomötet i Konstanz förklarade honom 4 maj 1415 för kättare och påbjöd, att hans ben skulle brännas, hvilket ock skedde 1428. W:s åsikter vunno mycken spridning ej blott i England, där hans anhängare kallades lollarder (se d. o.), utan ock i Böhmen, där de mäktigt inverkade på Hus (se d. o.). Han är ock den mest framstående af de s. k. förelöparna till reformationen, men i åtskilligt står han dock kvar på medeltidens ståndpunkt, t. ex. i sin uppfattning af tron såsom egentligen ett försanthållande och af goda gärningar såsom medförande förtjänst inför Gud. Hans skrifter, som ådagalägga, att han var en af den senare medeltidens yppersta tänkare, ha äfven för det engelska språket haft stor betydelse. En förteckning öfver W:s originalarbeten utgafs 1865 af W. W. Shirley med inledning (epokgörande för W.-forskningen). Med uppgift att ombesörja noggranna upplagor af hans skrifter bildades i England 1882 Wyclif society, och genom dess försorg ha omkr. 40 bd utgetts. Om W. finnes en mycket rikhaltig litteratur. På svenska har han tecknats af J. H. Björnström i "Om J. Wiclif och hans betydelse som reformationens förelöpare" (i "Uppsala univ.s årsskr.", 1864). Fr. W. Wycombe [o^køm], stad. Se Chepping Wycombe. Wydler, Heinrich, schweizisk botanist, f. 24 april 1800 i Zürich, d. 6 dec. 1883 i Gerns-bach, företog 1826-27 en botanisk resa till Västindien, var 1828-30 biträde vid botaniska trädgården i Petersburg, 1830-34 konservator vid De Candolle-samlingarna i Genève, blef med. hedersdoktor i Basel och professor i botanik i Bern, men lefde från 1840 som privatman. Hans flesta skrifter falla inom växtmorfologien. C. Lmn. Wydzga [vydjga], Jan Stefan, polsk prelat och memoarförfattare, f. i Lemberg, d. 1685, blef, efter teol. studier i Rom, hofpredikant hos Wía-dysíav IV, biskop af Luck 1657, af Ermeland 1659 och ärkebiskop af Gnesen 1678. Han författade intressanta memoarer om det svensk-polska fälttåget 1655-60 (tr. 1678, 1858), hvaraf ett polskt referat gjordes af K. Wí. Wójcicki 1852. Jfr "Hist. bibliotek", IV (1877-78). A-d J. Wye [ωai'], flod i England, biflod fr. h. till Severn, upprinner på sydöstra sidan af Plinlimmon i grefsk. Montgomery (Wales), något s. om Severns källor, strömmar mot s. ö. genom grefsk. Radnor, bildar från Elans mynning gräns mellan Radnor och Brecknock, upptar fr. v. Ithon, fr. h. Yfron, inträder vid Hay, där pråmfarten begynner, i grefsk. Hereford och flyter där i östlig riktning förbi staden Hereford, upptar fr. v. Lugg, vid hvars mynning den antar sydlig riktning, blir vid Monmouth, där den fr. h. upptar Monnow, segelbar för större fartyg under återstoden af sitt lopp (23 km.) samt faller ut nedanför Chepstow i Severns æstuarium. Under sitt nedersta lopp bildar W. gräns mellan grefsk. Monmouth och Gloucester. Dess stränder, särskildt i öfre och nedre loppet, äro berömda för sin naturskönhet. Längd 207 km. A. N-d. Vyella, tygsort. Se Viyella. Wüerst [vyrst], Eichard Ferdinand, tysk musiker, f. 1824 i Berlin, d. där 1881, var elev af Hubert Ries, David och (1843) Mendels-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free