- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1287-1288

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vånga. 4. Socken i Östergötlands län - Vånga kontrakt - Vångasläkten - Vånge - Vången - Vånsjögusten - Vånsjön - Vånå - Vånön - Vår (årstid) - Vår (mytologi) - Våra försök - Vårblenner - Vårbrodd - Vårbruk - Vårby - Vård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

- 4. Socken i Östergötlands län, Finspånga läns härad. 15.593 har. 2,488 inv. (1920). V. utgör ett pastorat i Linköpings stift, Bergslags kontrakt. Se pl. I till art. Folkdräkt. Vånga kontrakt, i Skara stift, omfattar de sju pastoraten Norra Vånga, Edsvära och Kvänum; Vilske-Klefva, Ullene och Bjurum; Gökhem, Marka och Sörby; Floby, Göteve, Trävattna och Hällestad; Larf, Längjum, Tråvad och Södra Lundby; Bitterna, Laske-Vedum och Eling; Lekåsa, Barne-Åsaka, Fåglum, Kyrkås och Essunga. 79,432 har. 19,895 inv. (1920). Vångasläkten, en efter hemorten, Norra Vånga socken i Västergötland, uppkallad släkt, som skref sig till Stora Vånga och omtalas i urkunder från senare hälften af 1400-talet. Till släkten hörde enligt äldre genealogers på sista tiden med tvekan återgifna uppgifter den bekante biskopen Magnus Haraldsson (se denne) i Skara, och om denna släktledning är riktig, så ha ur Vångasläkten utgått flera bekanta släkter. Biskop Magnus' broder Bengt blef nämligen genom sin son Johan (kyrkoherde i Fägre; d. 1586) stamfader för släkten Fegræus samt adliga ätterna Strömfelt och Fagerstierna och genom sin son Harald (Johan III:s och Karl IX:s "köpman") stamfader för adliga ätterna Appelboom och Igelström, till hvilken sistnämnda ätt den ryske diplomaten och generalen 0. H. Igelström (se denne) hörde. Vånge, jaktv., stundom använd benämning på ett inringadt område. Ordet, som sammanhänger med verbet "vånga", är synonymt med det i modern jaktterminologi vanligare ordet ring. Se vidare Ringa och Såt. G. G. Vången, kronoegendom i Alsens socken, Jämtlands län, vid Alsensjön (295 m. ö. h.). Där finns en hingstuppfödningsanstalt. Se Hästafvel, sp. 169. E. A-t. Vånsjögusten, ett 995 m. högt fjäll i Tännäs socken, Jämtlands län, vid norra stranden af Vånsjön (781 m. ö. h.). E. A-t. Vånsjön, fjällsjö på gränsen mellan Dalarna, Härjedalen och Norge. Sjöns västra ända ligger inom norskt område. Därifrån sträcker den sig i en svag båge mot s. ö. Längden uppgår till 6 km., och största bredden är 1,5 km. Den afrinner åt s. s. ö. genom Storån, Öster-Dalälfvens största källflod. V. brukar anses som nämnda älfs källsjö, men i själfva verket upprinner Öster-Dalälfven ur en liten tjärn nedanför fjället Kratvola omkr. 3 km. v. om Vånsjöns västra ända. Höjd ö. h. 781 m., areal 8 kvkm. Se K.-E. Forsslund, "Med Dalälven från källorna till havet" (1918). J. V. E. Vånå (fi. Vanaja), socken i Tavastehus län, Finland, Janakkala domsaga och Hauho härad, bildar jämte Tavastehus stad Tavastehus och Vånå pastorat af 3:e kl., Tavastehus kontrakt, Borgå stift, bestämdt att utbrytas till själfständigt pastorat. 278 kvkm. 3,758 inv. (1919), finsktalande. V. är en af Tavastlands äldsta socknar; nämnes som egen församling redan 1329. O. B-n. Vånön, obebodd, skogbevuxen ö utanför Norrlandskusten, omkr. 40 km. s. ö. om Skellefteå, Löfånger socken, Västerbottens län. Ön sammanhänger medelst ett smalt näs med fastlandet. Ytinnehåll omkr. 1,5 kvkm. G. Brgrn. Vår. Se Årstider. Vår, isl. myt. Se Vár. Våra försök, en samling vittra arbeten, som 1753--55 utgåfvos i tre band af sällskapet Tankebyggare (se d. o.). Vårbienner, bot. Se Hapaxant. Vårbrodd, bot. Se Anthoxanthum och pl. I till art. Gramineæ. Vårbruk, landtbr., åkerjordens bearbetning på våren, har hufvudsakligen till syfte att bereda åkern för vårsådden. Då jorden, såsom sig bör, är plöjd på hösten, har vårbruket sedan gammalt bestått endast i bearbetning med sladd och harf för att jämna ytan och luckra matjorden. För att hindra dennas uttorkning och sålunda bibehålla en önskvärd "vårmust" eller "såmust" i jorden har numera blifvit vanligt, att man börjar vårbruket med en ytlig öfverharfning af "vårlanden", så att ytan täckes af ett luckert ytlager, som afbryter den kapillära ledningen af fuktighet från den underliggande matjorden och sålunda skyddar denna från uttorkning. Vid vårbruket nedmyllas den konstgödsel, som skall inblandas i jorden. En djupare bearbetning och vändning af jorden undvikas såväl för den bråda tidens skull som för att undvika jordens därmed följande uttorkning, men skulle sådan på grund af uteblifven höstplöjning behöfvas, bör den utföras, först sedan jorden uttorkat, då den ej klibbar, samt på så sätt, att jorden så litet som möjligt utsättes för uttorkning. H. J. Dft. Vårby, egendom i Huddinge socken, Stockholms län, omkr. 15 km. från Stockholm vid Vårby- l. Fittjaviken af Mälaren, omfattande 6 mtl med 1,323 har areal, hvaraf 294 har åker, samt 265,000 kr. tax.-värde (1909). Corps-de-logiset är vackert beläget vid Mälaren samt omges af trädgård och park. En på egendomen befintlig källa är bekant för sitt kalla och kristallklara vatten, och fordom har där en surbrunn varit belägen. V., fordom Vårdby, gafs 1550 som förläning åt Gustaf I:s sekreterare Clement Hansson och stannade i hans släkt, 1576 adlad med namnet Oliveblad, tills Karl XI reducerade det. Det återlöstes af major Magnus Oliveblad, den förstnämndes sonsons son (f. 1637, d. 1706) och tillhörde på 1700-talet bl. a. landshöfdingen frih. J. Cederbjelke (f. 1677, d. 1752), presidenten E. Carleson (f. 1704, d. 1767) och generallöjtnant G. H. Jägerhorn (se d. o 1). Det har sedan ofta växlat egare och innehas f. n. af godsegaren A. Berg. E. A-t. Vård (fsv. varþer, eg. vakt, vård), i folktron benämning på människosjälen tänkt som personlig naturvätte och skyddsväsen åtföljande människan från födelsen till dödsstunden och stundom uppenbarande sig i synlig måtto antingen som ett "lyse" (litet ljus) eller som människans hamn l. skenbild. Förnimmelsen af en annan människas "vård" kan ge sig till känna som fysisk företeelse i kroppen (t. ex. tillfällig klåda i handen eller näsborren), som aning (här en dunkel samkänsla, genom hvilken man kunde förnimma frånvarande personers öde) eller i flera olika former af varsel. Om man tycker sig höra en person anlända en stund, innan han själf verkligen kommer, är det hans vård, som ger detta "förebåd". Uppenbarelsen af en frånvarandes vård som synlig hamn kallas "vålnad", och en aflidens "vålnad" benämnes "genfärd". Den genom kristendomen alltmera klarnande upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free