Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vånga. 4. Socken i Östergötlands län - Vånga kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- 4. Socken i Östergötlands län, Finspånga läns
härad. 15.593 har. 2,488 inv. (1920). V. utgör ett
pastorat i Linköpings stift, Bergslags kontrakt. Se
pl. I till art. Folkdräkt.
Vånga kontrakt, i Skara stift, omfattar de sju
pastoraten Norra Vånga, Edsvära och Kvänum;
Vilske-Klefva, Ullene och Bjurum; Gökhem, Marka
och Sörby; Floby, Göteve, Trävattna och Hällestad;
Larf, Längjum, Tråvad och Södra Lundby; Bitterna,
Laske-Vedum och Eling; Lekåsa, Barne-Åsaka, Fåglum,
Kyrkås och Essunga. 79,432 har. 19,895 inv. (1920).
Vångasläkten, en efter hemorten, Norra Vånga
socken i Västergötland, uppkallad släkt, som skref
sig till Stora Vånga och omtalas i urkunder från
senare hälften af 1400-talet. Till släkten hörde
enligt äldre genealogers på sista tiden med tvekan
återgifna uppgifter den bekante biskopen Magnus Haraldsson (se denne) i Skara, och om denna
släktledning är riktig, så ha ur Vångasläkten utgått
flera bekanta släkter. Biskop Magnus’ broder Bengt
blef nämligen genom sin son Johan (kyrkoherde i Fägre;
d. 1586) stamfader för släkten Fegræus samt adliga
ätterna Strömfelt och Fagerstierna och genom
sin son Harald (Johan III:s och Karl IX:s "köpman")
stamfader för adliga ätterna Appelboom och Igelström,
till hvilken sistnämnda ätt den ryske diplomaten och
generalen 0. H. Igelström (se denne) hörde.
Vånge, jaktv., stundom använd benämning på ett
inringadt område. Ordet, som sammanhänger med verbet
"vånga", är synonymt med det i modern jaktterminologi
vanligare ordet ring. Se vidare Ringa och Såt.
G. G.
Vången, kronoegendom i Alsens socken, Jämtlands
län, vid Alsensjön (295 m. ö. h.). Där finns en
hingstuppfödningsanstalt. Se Hästafvel, sp. 169.
E. A-t.
Vånsjögusten, ett 995 m. högt fjäll i
Tännäs socken, Jämtlands län, vid norra
stranden af Vånsjön (781 m. ö. h.).
E. A-t.
Vånsjön, fjällsjö på gränsen mellan Dalarna,
Härjedalen och Norge. Sjöns västra ända ligger
inom norskt område. Därifrån sträcker den sig i
en svag båge mot s. ö. Längden uppgår till 6 km.,
och största bredden är 1,5 km. Den afrinner åt
s. s. ö. genom Storån, Öster-Dalälfvens största
källflod. V. brukar anses som nämnda älfs källsjö,
men i själfva verket upprinner Öster-Dalälfven ur
en liten tjärn nedanför fjället Kratvola omkr. 3
km. v. om Vånsjöns västra ända. Höjd ö. h. 781 m.,
areal 8 kvkm. Se K.-E. Forsslund, "Med Dalälven från
källorna till havet" (1918).
J. V. E.
Vånå (fi. Vanaja), socken i Tavastehus län, Finland,
Janakkala domsaga och Hauho härad, bildar jämte
Tavastehus stad Tavastehus och Vånå pastorat af 3:e
kl., Tavastehus kontrakt, Borgå stift, bestämdt att
utbrytas till själfständigt pastorat. 278 kvkm. 3,758
inv. (1919), finsktalande. V. är en af Tavastlands
äldsta socknar; nämnes som egen församling redan
1329. O. B-n.
Vånön, obebodd, skogbevuxen ö utanför Norrlandskusten,
omkr. 40 km. s. ö. om Skellefteå, Löfånger socken,
Västerbottens län. Ön sammanhänger medelst ett
smalt näs med fastlandet. Ytinnehåll omkr. 1,5 kvkm.
G. Brgrn.
Vår. Se Årstider.
Vår, isl. myt. Se Vár.
Våra försök, en samling vittra arbeten, som 1753–55
utgåfvos i tre band af sällskapet Tankebyggare (se
d. o.).
Vårbienner, bot. Se Hapaxant.
Vårbrodd, bot. Se Anthoxanthum och pl. I till
art. Gramineæ.
Vårbruk, landtbr., åkerjordens bearbetning på våren,
har hufvudsakligen till syfte att bereda åkern för
vårsådden. Då jorden, såsom sig bör, är plöjd på
hösten, har vårbruket sedan gammalt bestått endast i
bearbetning med sladd och harf för att jämna ytan och
luckra matjorden. För att hindra dennas uttorkning
och sålunda bibehålla en önskvärd "vårmust" eller
"såmust" i jorden har numera blifvit vanligt, att
man börjar vårbruket med en ytlig öfverharfning af
"vårlanden", så att ytan täckes af ett luckert
ytlager, som afbryter den kapillära ledningen af
fuktighet från den underliggande matjorden och sålunda
skyddar denna från uttorkning. Vid vårbruket nedmyllas
den konstgödsel, som skall inblandas i jorden. En
djupare bearbetning och vändning af jorden undvikas
såväl för den bråda tidens skull som för att undvika
jordens därmed följande uttorkning, men skulle sådan
på grund af uteblifven höstplöjning behöfvas, bör
den utföras, först sedan jorden uttorkat, då den ej
klibbar, samt på så sätt, att jorden så litet som
möjligt utsättes för uttorkning.
H. J. Dft.
Vårby, egendom i Huddinge socken, Stockholms län,
omkr. 15 km. från Stockholm vid Vårby- l. Fittjaviken
af Mälaren, omfattande 6 mtl med 1,323 har areal,
hvaraf 294 har åker, samt 265,000 kr. tax.-värde
(1909). Corps-de-logiset är vackert beläget vid
Mälaren samt omges af trädgård och park. En på
egendomen befintlig källa är bekant för sitt
kalla och kristallklara vatten, och fordom har
där en surbrunn varit belägen. V., fordom Vårdby,
gafs 1550 som förläning åt Gustaf I:s sekreterare
Clement Hansson och stannade i hans släkt, 1576
adlad med namnet Oliveblad, tills Karl XI reducerade
det. Det återlöstes af major Magnus Oliveblad,
den förstnämndes sonsons son (f. 1637, d. 1706)
och tillhörde på 1700-talet bl. a. landshöfdingen
frih. J. Cederbjelke (f. 1677, d. 1752), presidenten
E. Carleson (f. 1704, d. 1767) och generallöjtnant
G. H. Jägerhorn (se d. o 1). Det har sedan ofta
växlat egare och innehas f. n. af godsegaren A. Berg.
E. A-t.
Vård (fsv. varþer, eg. vakt, vård), i folktron
benämning på människosjälen tänkt som personlig
naturvätte och skyddsväsen åtföljande människan från
födelsen till dödsstunden och stundom uppenbarande sig
i synlig måtto antingen som ett "lyse" (litet ljus)
eller som människans hamn l. skenbild. Förnimmelsen
af en annan människas "vård" kan ge sig till känna
som fysisk företeelse i kroppen (t. ex. tillfällig
klåda i handen eller näsborren), som aning (här en
dunkel samkänsla, genom hvilken man kunde förnimma
frånvarande personers öde) eller i flera olika former
af varsel. Om man tycker sig höra en person anlända en
stund, innan han själf verkligen kommer, är det hans
vård, som ger detta "förebåd". Uppenbarelsen af en
frånvarandes vård som synlig hamn kallas "vålnad",
och en aflidens "vålnad" benämnes "genfärd". Den
genom kristendomen alltmera klarnande upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>