1295 Värmusseron-Värtbitare 1296 varit ett mer direkt uttryck för rörelsens idéer och anda, har på text- och än mer på diskussions-afdelningen utrymme lämnats åt ganska skilda meningar. Ekonomiskt stödes tidskr. af ett för ändamålet bildadt a.-b. Folk och kyrka. M. B-t. Vårmusseron. bot. Se Musseron samt pl. I till art. Svampar. Vårmyggor. zooL Se Hårmyggor. Värmänad. Se Mars, sp. 1056. Vårnagelskif ling. bot. Se C o 11 y b i a. Vårsallat, bot. Se Y a l e r i a n e 11 a. Vårspärgel, bot. Se S per gul a. Vårsådd, landtbr. Våren är den vanliga så-ningstiden för vårsäd (se d. o.), rotfrukter, det vallväxtfrö, som insås i höstsädesbrodd eller i vårsäden samt så godt som alla trädgårdsväxter, som odlas på fritt land. För att utsädet må gro och plantorna uppkomma så fullständigt som möjligt, bör sådden ske i väl redd jord. som faller tätt intill fröet och bibehåller en "såmust", som lämnar fröet den för groningen nödiga fuktigheten. Vårsådden bör dessutom företas så tidigt, som ske kan, utan att de späda plantorna skadas af frost, på det att dessa må hinna att. medan jorden är fuktig, nedskjuta sina rötter så djupt i jorden, att de kunna motstå försommartorkan och hinna full utveckling under de» för många af våra odlade växter korta sommaren. I regel blir därför skörden större, ju tidigare sådden skett i väl beredd jord. H. J. Dft. Vårsäd, landtbr., kallas den säd, som utsås på våren. Hit höra hufvudsakligen korn, hafre, ärter, vicker och bohvete, men äfven af de vanliga höst-sädesslagen, råg och hvete, finnas sorter, som utsås på våren och hinna ändock till fullständig mognad samma år. likasom kornet och hafren. Vårta (lat. verr?ca), namn på små, godartade tumörer i huden af olika slag och ursprung. Så t. ex. benämnas ofta åtskilliga födelsemärken (se d. o.; lat. nœvi) populärt vårtor. De egentliga vårtorna höra till de vanligast förekommande små, godartade svulsterna på hud och slemhinna och äro på ytan antingen ojämna, skrofliga. papillomatösa (se Papillom), vanliga vårtor (verr?cœ vulgäres), eller platta, polygonala, plana v å r-io r (verrucæ planœ). Vårtorna uppstå genom tillväxt af hud- eller slemhinnepapillerna och det dem täckande epitelet. De förekomma mest hos barn och yngre individer, ofta i stort antal. Vanligast äro de på händerna, men ej sällan förekomma de i ansiktet, särskildt de plana vårtorna, eller i hufvudsvålen. De förorsaka i regel intet obehag eller smärta, såvida de icke bli särskildt stora, då de lätt spricka och blöda, eller genom sitt läge utsättas för yttre åverkan, såsom vårtorna på fingertopparna och vid naglarna. Mest obehagliga äro de ingalunda sällsynta vårtorna på fotsulan, hvilka mången gång bilda ganska djupt liggande, ytterst smärtsamma små tumörer. Vårtorna äro smittsamma, hvilket genom experimentell öfverföring från person till person är bevisadt, men smittämnet är icke kändt. Vårtorna försvinna ofta, särskildt hos barn, spontant, utan att kvarlämna ärr; i andra fall måste de aflägsnas genom behandling. Denna är vanligen en yttre lokal, antingen med frätande och förstörande medel af olika slag eller röntgen-och radiumbestrålning (se K a d i u m b e h a n d- 1 i n g, sp. 884), men otvifvelaktigt kunna många gånger vårtorna aflägsnas äfven med inre medel, särskildt längre tids arsenikbehaudling. - Af liknande byggnad som de vanliga vårtorna äro de s. k. s e n i l a vårtorna, som ofta i stort antal uppträda på rygg. bröst, händer och armar hos äldre personer. Deras närmare orsak är icke bekant. Åldersförändringar i huden synas emellertid vara ett nödvändigt villkor för deras uppkomst. L. Mbg. Vårtbitare (Locustidæ \. Phasgonurodea), zool., en familj af rätvingarnas ordning bland insekterna. Vårtbitarna likna till utseendet mycket gräshopporna (se d. o.), men skiljas från dessa genom långa, borstformiga antenner, som räkna of ver 30 leder. Liksom gräshopporna förmå äfven hos vårtbitarna hannarna och, hos enstaka arter, äfven honorna frambringa ljud, och båda könen ega hörselorgan. Men både ljud- och hörselorganen äro anbringade på andra kroppsdelar än hos gräshopporna. Ljudet frambringas därigenom, att en ving-ribba vid basen af den vänstra framvingen på undersidan är ombildad till ett raspliknande organ, som gnides mot en kitinlist på öfversidan af den högra framvingen, som gränsar till en tunnväggig spegel, hvilken vibrerar. Hörselorganen äro belägna på de främre skenbenen strax under knäet och utgöras af två ovala hinnor, "trumhinnorna", som vanligen äro öfvertäckta af kitinveck, så att endast en smal springa leder in till dem. Innanför trumhinnan är det benet genomlöpande andröret ut-vidgadt till en blåsa, i hvars vägg en komplicerad hörselapparat befinner sig. Ljuden frambringas vanligen först vid skymningens inbrott och äro hos somliga arter genomträngande och gälla, hos andra sakta och smekande. En verklig sång-konstnär är den i de varmare delarna af Nord-Amerika förekommande s. k. katydiden (Pla-typhyllum concavum), som under varma sommarnätter från trädens kronor outtröttligt upprepar sin sång, hvilken återgetts med de engelska orden katy-did-she-did, hvaraf namnet. Genom dessa ljud locka vårtbitarnas hannar till sig honorna. Vårtbitarna uppehålla sig bland gräs och örter eller i löfverket af buskar och träd, där de till följd af sin ofta gröna färg äro mycket svåra att upptäcka. Äggen läggas af honan, som är försedd med ett långt utstående, ofta sabelformigt böjdt ägglägg-ningsrör, antingen i marken eller i barksprickor, blad. stjälkar e. d. Vårtbitarna äro mindre rörliga än gräshopporna och öfvervägande nattliga djur; de äro allätare, somliga mera växtätare, andra mera rofdjur. Familjen uppdelas i 8 underfamiljer och är utbredd of ver hela jorden, men förekommer talrikast i de varma länderna. Underfamiljen Phaneropterinæ har ofta förkrympta vingar och lägger äggen på eller i växtdelar. Många arter, däribland den i södra Sverige sällsynt förekommande arten Leptophyes punctatissima, ha i södra Europa gjort sig kända som skadedjur på vin, tobak, ek m. fl. växter. I Nord-Amerika ha arter af släktet Microcentrum skadat apelsinträd. Många tropiska arter äro till färg och form så bladlika, att de äro mycket svåra att upptäcka, så mycket mera som de vanligen sitta alldeles orörliga. Deras ungar äro däremot svarta eller bruna och likna genom sin kroppsform och sina