i Strängnäs fick träda in i klostret; men detta skedde endast af särskild vördnad för denne och i strid mot ordens privilegier, enär ingen främling kunde företaga en sådan visitation utan att ega kännedom om ordens hemliga stadgar, hvilka det, enligt påfvens stadfästelse, var vid bannlysningsstraff förbjudet att yppa. V:s privilegier blefvo äfven af påfvarna stadfästa, nämligen 1334 af Johannes XXII, året därpå af Benedikt XII. 1343 uppdrog Klemens VI åt biskopen i Västerås att med hotelse af bannlysning tvinga de personer, som undanhållit klostret tionde och andra inkomster, att godtgöra lidna förluster, och 1410 erhöll biskopen i Skara af Johannes XXIII befallning att rannsaka om gårdar, som med orätt blifvit klostret fråntagna. I afseende på den världsliga maktens förhållande till klostret må följande anföras: 1252 erhöll klostret skyddsbref af konung Valdemar och Birger jarl; 1279 befriade konung Magnus klostrets gårdar från all kunglig skatt, utom i det fall att för något krigståg allmän gärd erfordrades, och dylika bestämmelser utfärdade äfven konung Birger 1296; hertigarna Erik och Valdemar meddelade klostret privilegier, hvilka af hertiginnorna Ingeborg stadfästes 1318; konung Erik fritog 1359 klostrets landbönder och arrendatorer från det uppbåd, som man nyligen låtit utgå; konungarna Magnus (1361) och Albrekt (1373) skänkte klostret sina skyddsbref, hvarjämte den senare med råds råde gaf detsamma tillstånd att enligt lag och gammal sedvänja låta hvar som helst i dess skogar sätta giller och spjut för björnar, älgar och andra djur; skydds- och privilegiebref utfärdades äfven af konungarna Erik XIII (1417) och Karl Knutsson (1449). Genom gåfvor, testamenten och köp förvärfvade sig klostret åtskilliga jordegendomar, och som bevis på dess rikedom i förhållande till andra kloster af samma orden kan nämnas att, då den af påfven Klemens V påbjudna s. k. sexårsgärden 1314 skulle utgå, erlade V. 14 mark om året, men Riseberga endast 8 och Julita 6, I ingift för nunnorna erhöll klostret vanligtvis en eller flera gårdar; konung Magnus lät 1350 i klostret insätta en rysk flicka och skänkte då dit med henne jordegendom. Äfven andra ordnar omhuldade V.; så förunnade 1398 johannitordens generalvisitator i Norden samt munkarna i Eskilstuna detta kloster delaktighet i sin ordens alla rättigheter och förmåner och likaledes minoritordens generalvikarie 1412. 1526 utfärdade konung Gustaf I ett bref till abbedissan och nunnorna i V., hvarigenom han tillerkände dem alla kungliga sakören af deras landbor. Men 1529 förlänade han klostret till frälsemannen Severin Arvidsson, och 1531 fick fogden öfver Selebo härad befallning att med sitt folk bebo V. 1541 tillsatte konungen en särskild fogde öfver klostrets forna besittningar. C. S-e. Vårfrudag, dag, som inom katolska kyrkan är helgad åt Heliga jungfrun ("Vår fru"). Af de många åt henne helgade dagarna (se Mariafester) kvarstår i svenska kyrkan numera endast Jungfru Marie bebådelsedag (se d. o.) som helgdag, och Jungfru Marie himmelsfärdsdag (se Himmelsfärd), 15 aug., bär i svenska almanacken ännu namnet "Vårfrudag". Vårfrugille. Se Gille, sp. 1168, och Stora Tuna, sp. 134. Vårfruhem, socken. Se Våmb 2. Vårfrukloster. 1. Ett af Erik af Pommern 1410 på byn Söndre Säbys mark (nuv. staden Landskrona) anlagdt munkkloster, som tillhörde karmelitorden. - 2. Se Krokeks kloster. - 3. Se Örebro kloster. Vårfrukyrka, socken i Uppsala län, Åsunda härad. 5,310 har. 1,260 inv. (1920). Annex till Enköpings stad, Uppsala stift, Åsunda kontrakt. Vårfrukyrkor kallas ofta de kyrkor, som (under medeltiden) helgats åt Jungfru Maria (se Mariakult, sp. 944, samt Vår fru). En af de äldsta kyrkor i Skandinavien, af hvilka rester bevarats - möjligen den äldsta -, var den lilla Vårfrukyrkan i Lund, S. Maria minor, af hvilken Vårfrugatan har sitt namn och som 1911 ff. utgräfdes af Kulturhistoriska museet i Lund, där de intressanta lämningarna nu förvaras, en stafkyrka af synnerligen ålderdomlig typ, sannolikt från 1000-talets början (se E. Eckhoff, "Svenska stavkyrkor", 1916). Två andra af Lunds äldsta kyrkor voro också helgade Vår fru, S. Maria major samt Domkyrkan. Åt "Vor frue" blef också den äldsta kyrkan i Köpenhamn invigd (1100-talets slut). Flera af de förnämsta kyrkorna i Sverige helgades åt Jungfru Maria, ofta därjämte, såsom Uppsala och Lunds domkyrkor, åt andra helgon. Bland mera berömda Vårfru- l. Mariakyrkor i Sverige må nämnas de i Visby, Hälsingborg, Västerås och Ystad. Äfven landsortskyrkor buro icke sällan Jungfru Marias eller Vår frus namn, hvilket stundom utsträckts till hela socknen, så Vårfrukyrka (se d. o.) i Uppland; jfr ock Fru Alstad i Skåne. E. Wrgl. Vårfrupenningen. Se Vadstena kloster, sp. 263 och 269. Vår frus af Afrika missionärer och missionssystrar. Se Hvita fäder. Vår frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem. Se Tyska orden. Vårholma, bebodd, bergig, skogbevuxen ö i Stockholms skärgård, omkr. 7 km. n. ö. om Vaxholm. Ön, som ligger omedelbart n. om Lindalssundet, tillhör Värmdö socken, Stockholms län och har ett ytinnehåll af omkr. 1 kvkm. G. Brgrn. Vårkumla, socken i Skaraborgs län, Frökinds härad. 1,241 har. 292 inv. (1920). Annex till Kinneved, Skara stift, Falköpings kontrakt. Vårkur, detsamma som grönsaftkur (se d. o. och Succus). Vårland, landfbr., åkerskifte, som besås på våren. Vårlök, bot. Se Gagea. Vår lösen, tidskrift utg. af Kyrkliga frivilligkåren i Uppsala, uppsattes 1910 af de s. k. korsfararna i Uppsala som idéorgan för den ungkyrkliga rörelsen (se denna). Rörelsens motto, "Sveriges folk - ett Guds folk", står i titelvinjetten öfver dess Sankt Göransbild. Tidskriftens förste redaktör var dåv. filos. licentiaten Manfred Björkquist, som sedan dess kvarstått i redaktionen. Bland öfriga redaktörer må nämnas K. B. Westman och T. Bohlin. Tidskr. räknar bland sina medarbetare ett flertal svenska biskopar, ledande kyrkomän och teologer samt ett stort antal för religiösa, sociala och kulturella spörsmål intresserade lekmän. Under det att "ledarna"