med mycket stor hastighet från radioaktiva ämnen, de produceras i stor mängd, när ett salt hålles i en låga, och vi ha goda skäl att anta, att elektroner komma till oss från solen; elektronen synes utgöra en beståndsdel i all slags materia och kan därför betraktas som en af de murstenar, af hvilka atomerna äro byggda. Äfven Birkeland (se d. o., sp. 465) antar, att solen utsänder katodstrålar. Det hufvudsakliga förloppet af väderleksföreteelserna kan åskådliggöras på följande sätt. Atmosfären kan liknas vid en ofantlig maskin, som sättes i rörelse medelst den energi, som strålar från solen till jorden. Men för att en maskin skall kunna hållas i gång, fordras icke blott, att energi oafbrutet tillföres, utan också, att energi oafbrutet bortföres. Största delen af energien rinner liksom en ström genom maskinen, och endast en liten del däraf används i maskinen till arbetets uträttande. Men därvid undergår den genomrinnande energien en s. k. försämring, exempelvis så, att elektricitet förvandlas till värme, eller så, att värme sjunker från högre temperatur till lägre (jfr Carnot, sp. 1196--97, och Mekaniska värmeteorien, sp. 5). Den tillförda energien är alltid, så att säga, af en ädlare form än den bortförda. Af den energi, som tillföres atmosfären från solen, är värmet den viktigaste, och ädelheten hos denna energi består i dess höga temperatur. De ytlager af solen, hvilka utstråla värme, beräknas enligt J. Stefans strålningslag ha en absolut temperatur af omkr. 6,000°. Men den allra största delen af den energi, som atmosfären mottagit från solen, bortgår genom utstrålning till den kalla världsrymden, hvars temperatur beräknas vara nära den absoluta kölden, -273° C. (Langley beräknade 1890 världsrymdens strålningstemperatur till -268°, Ekholm 1900 enligt en helt annan metod till -269°.) Den bortgående energien är af en mycket mindre ädel form än den från solen utstrålade, ty den utstrålar från jordytan och atmosfären, hvilkas temperatur sällan öfverstiger + 50° C. och i kalla trakter och årstider samt i de högre luftlagren ligger under fryspunkten. Om vi likna atmosfären vid en ångmaskin, kan man säga, att solstrålningen är elden under ångpannan och utstrålningen kylvattnet i kondensatorn. Denna energitransport är hufvudorsaken till alla väderleksfenomen. Men den pågår ingalunda oafbrutet och konstant till atmosfärens olika delar. För det första ha vi nämligen de astronomiska perioderna, som förorsaka motsvarande perioder i väderleken. Sedan urminnes tid kända och iakttagna äro den dagliga och den årliga perioden, hvilka bero på jordens rotation och omlopp i sin bana kring solen, samt den månatliga, som beror på månens synodiska omlopp kring jorden och har en medellängd af 29 dygn 13 timmar (noga räknadt 29,530589 dygn). Väderlekens dagliga och årliga perioder äro starkt utpräglade och obestridliga, men den nyssnämnda månatliga är omtvistad och skall därför särskildt undersökas (se Väderleksförutsägelse). En månatlig period, som är säkert konstaterad i fråga om luftelektriciteten, åskvädren och polarskenen, är den tropiska, hvars medellängd är 27 dygn 8 timmar (noga 27,321582 dygn); dessa fenomen äro nämligen ungefär dubbelt mera utpräglade på norra halfklotet vid månens sydligaste läge på himmelen än vid dess nordligaste och omvändt på södra halfklotet (härmed rättas en oriktig uppgift i art. Norrsken, sp. 4). Äfven måndygnet, som har en medellängd af 24 timmar 50 minuter, har en tydlig, ehuru mindre utpräglad, periodisk inverkan på luftelektriciteten, åskvädren och jordmagnetismen. Halfva denna period är längden af ebb-och-flod-perioden (se Ebb och flod), som beror på månens och solens attraktion. Den torde ej ha någon annan inverkan på väderleken än att på vissa ställen framkalla lokala vindar och hafsströmmar. En större inverkan på strömningen i de svenska och danska farvattnen mellan Skagerak och Östersjön synes den på månens tropiska omloppstid beroende tidvattensrörelse i de djupare vattenlagren utöfva, hvilken blifvit upptäckt och studerad af S. O. Pettersson (se denne). Enligt en af honom uppställd hypotes synes däraf också kunna förorsakas långperiodiska variationer i tjockleken af det mindre salta ytvattenlagret i Östersjön, hvilket skulle kunna förklara, att hela Östersjön under medeltiden flera gånger isbelades. Af stort intresse är också en af Arrhenius och Ekholm studerad period, som har en betydlig inverkan på luftelektriciteten, åskvädren och polarskenen och hvars längd af dem beräknades vara 25,92876 dygn; äfven jordmagnetismen synes variera enligt denna period, som anses vara förorsakad af solens rotation. Planeterna kunna icke direkt för- orsaka några väderleksperioder, men dock indirekt därigenom, att deras attraktion förorsakar störingar, som förändra jordbanans excentricitet och jordaxelns lutning mot ekliptikan. Dessa förändringar ske i perioder af många tusen år. Yid stor excentricitet kan olikheten i sommar- och vinterhalfårets längd uppgå till 35 à 36 dygn, och ehuru på grund af samtidig olikhet i solens afstånd den under de båda årstiderna från solen mottagna summan af strålande värme är konstant, så måste dock en sådan olikhet ha haft en afsevärd inverkan på väderleken. Adhémar, Groll och Schmick ha t. o. m. sökt förklara uppkomsten af omväxlande varma och kalla geologiska klimat ur denna olikhet, hvarvid de kalla perioderna antagits vara istider, men man kan med fullgoda skäl bevisa, att de af geologerna konstaterade istiderna icke ha uppkommit genom dessa perioder. Ett nytt försök att ur dessa perioder förklara de geologiska istiderna har gjorts af R. Spitaler i "Das klima des eiszeitalters" (Prag, 1921). De där utförda temperaturberäkningarna erbjuda stort intresse, men synas lika litet som de nyssnämnde författarnas kunna förklara uppkomsten af de stora klimatändringarna i geologisk forntid. Lättare är det att beräkna inverkan på väderleken af de periodiska förändringarna i jordaxelns lutning mot ekliptikan. Den astronomiska beräkningen är verkställd af J. N. Stockwell och visar från 100,000 år före till 50,000 år efter vår tid en något variabel hufvudperiod af en längd mellan 38,000 och 43,000 år; största lutningsvinkeln, 67,9°, som medförde, i jämförelse med nutiden (år 1850), en betydlig minskning af insolationen under sommarhalfåret öfver hela området från nordpolen till 50° n. br., inträffade för 28,300 år sedan, hvarefter lutningsvinkeln minskades, och för 9,100 år sedan nådde