ett minimum, 65,8°, som, i jämförelse med nutiden, medförde en afsevärd ökning af insolationen under sommarhalfåret öfver nämnda område. Denna starka insolation varade nästan oförminskad under åtminstone 4,000 år, från 11000 till 7000 år före nutiden. Ur insolationsökningen har Ekholm beräknat den skillnad från nutida lufttemperatur, som motsvarar öfverskottet i solstrålning, under förutsättning, att värmeskillnaden förbrukas till luftens och jordytans uppvärmning, men icke till smältning af is och afdunstning af vatten samt att det absorberade solvärmet kommer den ort till godo, där det instrålar. Sålunda erhölls följande tabell, som visar, huru mycket lufttemperaturen för 9100 år sedan var i medeltal högre än den nuvarande öfver hela området från nordpolen till 50° n. br. Nordlig latitud<tab> april<tab> maj<tab> juni<tab> juli<tab> aug.<tab> sept. 90 +2,5 +4,1 +4,4 +4,2 +3,1 +0,7 85 +2,2 +4,1 +4,4 +4,2 +3,1 +0,5 80 +2,1 +4,0 +4,4 +4,1 +3,1 +0,4 75 +1,5 +3,9 +4,3 +4,1 +2,7 +0,4 70 +1,3 +3,5 +3,6 +3,5 +1,9 +0,4 65 +1,2 +2,7 +2,8 +2,6 +1,5 +0,3 60 +0,9 +1,9 +2,2 +2,0 +1,3 +0,3 55 +0,8 +1,7 +1,9 +1,7 +1,2 +0,3 50 +0,7 +1,5 +1,5 +1,4 +1,1 +0,2 Men enligt G. De Geers geokronologi för de sista 12,000 åren har istäcket öfver Sverige bortsmält från Skåne till Jämtland under tidsskedet 12000-7000 före nutiden, hvadan enligt denna geokronologi den då rådande starka insolationen måste ha starkt påskyndat isens af smältning, som dock får antagas ha hufvudsakligen berott på en ökning af atmosfärens kolsyrehalt (jfr som ofvan Absorption m. m.). Ofvannämnda astronomiska beräkning kan icke vara osäker på mer än ett eller annat århundrade, under det att geokronologiens 12,000 år är ett minimivärde, alldenstund en del af årshvarfven i glacialleran antagligen blifvit bortskrapade af isströmmen eller bortspolade af glaciärälfvarna. Enligt De Geer är beräkningen af de 5,000 åren för isens afsmältning rätt säker, men däremot beräkningen af de följande 7000 åren tämligen osäker, hvarvid må erinras, att vid istidens slut funnos i Jämtland flera stora isdämda sjöar, som, när isdammarna brusto, förorsakade en våldsam störtflod, hvilken kan ha bortspolat tusentals årshvarf af glaciallera. Det är därför väl möjligt, att istiden kan ha slutat några tusen år förr än De Geers beräkning anger och att för omkr. 8,000 år sedan i Sverige rådde ett mildt klimat med rik växtlighet, i öfverensstämmelse med den beräkning och beskrifning, som Gunnar Andersson gaf 1896 i "Svenska växtvärldens historia". Eken växte under ett skede af den postglaciala tiden längre norrut än nu och bildade verkliga skogar i södra och mellersta Sverige samt i södra Finland, och hasseln frodades i södra Norrland ända norr om 63:e breddgraden. Samtidigt trifdes sjönöten (Trapa natans) och bar mogna frukter i södra och mellersta Sveriges och södra Finlands sjöar. Hvad vidare Spetsbergen beträffar, så har A. G. Nathorst redan 1883 bevisat, att det måste ha funnits en tid, sedan Spetsbergens nuv. vegetation invandrat eller under hvilken den var stadd i invandring, då klimatet var varmare än nu. Bevis för tillvaron af en sådan varmare postglacial tidrymd finner man äfven däri, att också hafvet en tid var varmare, så att det kunde hysa Pelvetia canaliculata (en brunalg), Mytilus edulis, Cyprina islandica och Litorina litorea, af hvilka ingen numera anträffas i de spetsbergska vattnen. Vidare anmärker Nathorst, att tecken till ett mildare klimat än nu under den postglaciala tiden finnas öfver nästan hela norra delen af norra hemisfären, Skandinavien, Island, Grönland, Nord-Amerika m. fl. länder, något som också konstaterats af andra, särskildt af engelska forskare, såsom J. Geikie och I. D. Hooker. Det torde vara omöjligt att finna någon annan antaglig orsak till denna allmänna temperaturstegring än den astronomiska här ofvan angifna. Sedan det nu (1921) lyckats De Geer att sammanbinda de årliga lerhvarfven från istiden i Nord-Amerika med den svenska tids- skalan och han påpekat möjligheten att i botten- lagren under nordamerikanska floders mynningar finna årshvarf, som ligga orubbade ända till nutiden, kan man hoppas framdeles få en säker geokronologi från istidens slut till nutiden och därigenom en definitiv lösning af ofvannämnda fråga. - Andra väderleksperioder af olika längd synas ha till orsak periodiska variationer i solstrålningen, stående i nära samband med solfläckarna. Den längsta af dessa perioder, såvidt kändt är, är den af Ekholm upptäckta 212-åriga temperaturperioden; den visar sig i dato för islossningen på Mälaren vid Västerås, hvaröfver anteckningar finnas alltsedan 1712. Periodens förlopp är följande: tidigaste islossningarna (i medeltal) inträffade i början af 1700-talet (omkr. 1703) och ånyo i vår tid (omkr. 1915), de senaste omkr. 1809; tidsskillnaden är 10 dygn; samma period, ehuru mindre utpräglad, förekommer i Neva vid Petersburg (iakttagelser 1706-1912) samt i Duna vid Riga (iakttagelser 1530-1881, dock med flera luckor); samma period finner man i temperaturiakttagelserna från Uppsala och Stockholm från 1739 till nutiden: periodens gång under vintern står i full öfverensstämmelse med islossningsperioden, i det att de kalla vintrarna omkr. 1800 motsvaras af de senaste islossningarna och de milda vintrarna omkr. 1900 af de tidigaste. Men däremot visar perioden under sommaren en nästan motsatt gång, i det att de varmaste somrarna inträffade i slutet af 1700-talet och de svalaste inemot slutet af 1800-talet. Amplituden (halfva skillnaden mellan högsta och lägsta temperaturen) är 1,0° i jan. och 0,5° i juni och juli. - Samma temperaturperiod synes framgå ur iakttagelser gjorda i Danmark, Skottland, England och Frankrike. Denna period åskådliggör temperaturens långsamt varierande medelvärde eller normalvärde. Men om man jämför de enskilda åren i denna period, kan man svårligen upptäcka någon regelbundet fortgående förändring hos temperaturen, ty varma, medelvarma och kalla år, årstider, månader, veckor och dygn omväxla utan synbar ordning. Den af Brückner (se d. o. 2) undersökta väderleksperioden är jämnt 1/6 af den 212-åriga perioden. Vidare finnas, så vidt man kan se af ännu ej afslutade undersökningar af S. O. Pettersson, N. Ekholm, A. Wallén, G. Strömberg m. fl., många kortare väderleksperioder, som stå