23 Yäderlekskarta 24 ser man, att denna "garanti" 1920 slog fel i unge- fär 7 fall af 9, och enligt kontrollen för 6 månader af 1921 har den slagit fel i ungefär 6 fall af 7, d. v. s. denna garanti är endast en farlig illusion. Före Världskriget nöjde sig västkustens fiskare med den garantien, att ingen farlig storm var att vänta, om ingen stormvarning, hvarken den stora eller den lilla, kommit inom den bestämda tiden, och denna garanti besannades så väl, särdeles under första tidsskedet, att de ansågo sig ha stor nytta af stormvarningarna, i det att de stannade hemma, när stormvarning kommit, men förö ut på fiske i motsatt fall. Men äfven denna garanti har blifvit betydligt försämrad 1920, ty under första tidsske- det försummades varning för svår storm endast 5 gånger af 86, men år 1920 13 gånger af 64. Såsom i art. Stormvarningar (sp. 238) är omtaladt, måste i följd af Världskriget alla stormvarningar i Sverige inställas tills vidare. Först efter krigets slut kunde de 1919 återupptagas af den då i verk- samhet trädande Statens meteorologisk-hydrogra- fiska anstalt. Enligt det s. å. utvidgade storm- varningssystemet (som var organiseradt 1914) skulle stormvarning vid behof sändas till Sveriges hela kust från Strömstad till norra ändan af Bottniska viken samt till Öland och Gottland, och icke blott, såsom dittills, endast en gång på dagen, vid middagstiden, gällande från kl. 3 e. m. till 8 f. m., utan äfven på kvällen, gällande från kl. l f. m. till 8 e. m. Nämnda anstalts "Årsbok" för 1919 och 1920 lämnar några uppgifter om dessa stormvarningar, hvaraf må anföras följande. Storm- varningsstationernas antal är 100, från Strömstad till Piteå, och från 26 kuststationer, delvis också stormvarningsstationer, sändas på telegrafväg vind- och väderleksiakttagelser, hvilka i regel kunna tjäna till kontroll af stormvarningarna. För 1919 meddelas intet kontrollresultat, för 1920 meddelas ett dylikt från kontrollstationerna SmÖgen, Vinga, Morups T ange, Smygehuk, Utlängan, Visby och Härvik. De ofvan meddelade uppgifterna om storm- varningskontrollen under 1920 grunda sig på detta kontrollresultat. - Emellertid föreligger f. n. ett förslag, som torde vara egnadt att afhjälpa den här påpekade bristen, åtminstone hvad västkusten be- träffar, nämligen "Betänkande med förslag i fråga om förläggande till Göteborg af en afdelning af Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt afgifvet af sakkunniga (K. J. Stenström, Fr. G. Ekman, N. G. Ekholm, A. V. Wallén och S. E. J. Lübeck) tillkallade af chefen för kungl. Jordbruksdeparte- mentet". De sakkunnige tillkallades 13 sept. 1918, betänkandet är publiceradt i aug. 1921. Det inne- håller två af Ekholm författade bilagor, nämligen bil. 2. "Om de vetenskapliga metoderna för väder- leksförutsägelser, särskildt stormvarningar", och bil. 3. "Und. skrifvelse innehållande utredning och förslag i fråga om förläggande till Göteborg af en afdelning af statens meteorologisk-hydrografiska anstalt". Ännu föreligger ingen fullständig kontroll af anstaltens sedan 1919 utfärdade stormvarningar, men af den kontroll, som stått till förfogande, synes framgå, att de för norra och östra Sveriges kuster utfärdade stormvarningarna varit under nämnda tid ännu mera otillfredsställande än de, som utfär- dats till de västra och södra kusterna. N. E-m. Väderlekskarta (jfr Synoptisk) är en karta, å hvilken mer eller mindre fullständigt afbildas olika väderleksfenomen (meteorologiska element), som samtidigt iakttagits vid olika stationer: luft- tryck, vind, luftens temperatur, fuktighet, täthet, moln, nederbörd, o. s. v. De samtidigt iakttagna fenomenen kunna vara medelvärden 1. normalvär- den. (Exempel på sådana väderlekskartor ses i art. Europa vid, sp. 1084, Isobarer och Iso- termer.) Den första var, så vidt kändt är, Edmund Halleys karta öfver passadvindarna och monsunerna (publicerad i "Philosophical trans- actions", London, 1686), hvarpå följde hans karta öfver isogonerna af 1701. Långt senare bör- jade man rita sådana kartor öfver fenomen, som observerats vid en och samma tidpunkt (de första torde vara de, som Brändes ritade på 1820-talet); men först sedan telegrafisk väderlekstjänst med vä- derleksutsikter och stormvarningar organiserats vid meteorologiska centralanstalter, kommo sådana kartor i allmänt bruk; föregångare voro James Glaisher (1849), Joseph Henry (omkr. 1850), K. H. D. Buijs-Ballot (1860), Kobert Fitz Eoy (1861) och U. J. J. Leverrier (1863). Om de i Sverige använda väderlekskartorna se Meteorologi- ska centralanstalten, Meteorologi- ska tecken (en del internationella) och Isallobar. För att göra bilden åskådligare brukar man på kartan draga linjer genom de punkter, hvarest, efter ögonmått att döma, luften har samma tryck, temperatur, täthet, fuk- tighet o. s. v., och får sålunda isobarer, isotermer, isodenser o. s. v. Innan lufttrycket inskrifves på kartan, bör det reduceras till 0° C. och normal- tyngd (se Barometer) samt till en för alla sta- tioner lika höjd öfver hafsytan, hvartill vanligen väljes höjden O, d. v. s. själfva hafsytan (se B a- rometer-stånd, Höjdmätning, Luft- tryck). Ända till början af 1900-talet var bland meteorologerna den åsikt allmän, att en karta, som angaf vädrets ögonblickliga tillstånd genom isoba- rer, isotermer, vindar och öfriga väderlekstecken, vore nog för att karakterisera eller definiera den förhandenvarande väderleken samt att man med kännedom om, huru "vädret vandrar" (eng. och amerik. weather travels), kunde förutsäga den in- stundande väderleken. Bifogade karta (fig. 1) öfver väderleken i Europa 4 j an. 1893 med detaljerade isobarer, lufttemperaturer, vindar, molnighet, neder- börd m. m. ger en föreställning om tillämpningen af denna metod; vi se där de olika s. k. enkla väderlekstyperna, som karakteriseras af isobarerna: cyklon (på kartan betecknad med Lågt), sekundär cyklon 1. delcyklon vid randen af en större, vik, ränna, dal, isobarfigurer af cyklonisk karaktär; anticyklon (på kartan betecknad med det höga luft- trycket, 795 mm., i midten), sekundär anticyklon 1. delcyklon, i randen af en större, udde 1. nos, rygg 1. ås; räta isobarer 1. sluttning, jämnt luft- tryck, ett system, som är uppställdt af E. Aber- cromby, "Weather, a populär exposition of weather changes from day to day" (London, 1887). Man antog, att hvarje sådan enkel typ hade sin be- stämda väderlek, men erfarenheten visade, att detta icke var förhållandet. Flera meteorologer, N. Ek- holm, J. Vincent, Grossmann o. a., ha funnit, att tvenne sådana väderlekskartor, som äro snarlika, ej sällan ändra sig på helt olika sätt, så att det